TÅGET GÅR OCH JAG SITTER PÅ.

Inatt har jag sovit som en orkan, sängen var helt upp och ner imorse. För den delen har jag knappt sovit, vilket syndes på mina trötta ögon när jag tittade mig i spegeln. Gårdagen i Uppsala vart jobbigare än väntat. Livet är jävligt orättvist, ja det är det. Och just nu suger det. Men vad ska man göra åt det? Det här försvinner inte för att jag går runt och blir bitter, för att jag förbannar någon. Jag vet inte vem jag ska vara arg på. Jag har ingen att vara arg på, för det här är ingens fel. Det är nu i livet jag måste vara stark och tänka att ingenting är omöjligt.

Jag hoppas och kommer kämpa för att behålla mitt jävlaranamma i mig och de stunder jag inte har de finns min armé där och hjälper mig. Min älskade armé som består av min familj, min släkt och mina vänner. Med er vid min sida måste det här gå bra, hur smärtsamt och jobbigt det än blir. Det går. Det svåra är bara att förstå, för det har jag nog inte riktigt gjort även om jag suttit där och tittat på röntgenbilderna.

Allt i livet sker av en anledning. Inget i livet är en slump.
Allt har en mening.

Emma

HELL TO THE NO.

Idag är en sån där dag då man inte ska lägga handen på axeln och fråga hur jag mår. Ringde till koordinatorn i Uppsala idag och fick reda på att jag ska på mottagarbesök den 13 oktober. 13 oktober, whaaat? Vad hände med att jag skulle opereras inom 1-3 veckor? Vi är nu inne på vecka 3. Den 13 oktober va tanken att jag skulle få prata med en läkare för att se hur jag ska gå vidare med min lilla ”situation”. Återigen whaaat? Vad hände med att jag skulle få operation? Menar de att jag ska gå och vänta 3 veckor till med ovissheten hängandes över mig? Menar de att det är mänskligt att vänta 6 veckor på att få reda på vilken slags tumör jag har i huvudet? Som mamma sa, man ska vara frisk för att orka vara sjuk. Dags att strida igen då. Jävla sjuvård.

Tänker spendera resten av denna gråa dag med min älskade mamma. God mat och sen te-mys framför TVn. Jag kommer få fyrkantiga ögon och bli mullig om det ska fortsätta så här, haha! Imorn får det bli en stund på crosstrainern, det här funkar ju inte. Det kryper i mig, jag vill träna!

Marcus Foster – I was broken.

Emma

ONSDAG.

Börjar se ett mönster på hur mitt humör fungerar nu för tiden. Ena dan är jag hypad som en duracell-kanin och studsar i princip fram. Nästa dag är jag som en zombie och vill bara dra täcket över huvudet, hatar allt och alla ungefär. Idag är jag som en duracell-kanin och det tänker jag ta vara på. Solen skiner till och från så jag ska nog ta mig ut på en promenad. Idag är syrran barnvakt åt mig – wihooo! :]

Den svenska björnstammen – Vart jag mig i världen vänder.

Har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet
Har alltid kunnat tappa min skalle till marken
Har alltid varit säker på att jag kan göra fel
Det ger mig trygghet i stanken, bedragen av tanken

Tror du vi kan ropa efter nån av förstånd
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar
Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig

När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
Kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
För vi lever alla med känslan att falla
Och vid tomhetens botten står vi på toppen

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig

Emma

FÖRKNILD.

Jag är så förkyld, känns fan inte bra, måste kurera mer. Har ätit frukost och betalat massa räkningar…blä vad tråkigt. Utanför faller löven, träden är så där höstigt färgglada, himlen är ljusblå och solen skiner till å från. Det fanns kanske en anledning till att allt det här som händer mig nu kom just nu. Jag hinner aldrig med att förstå att det är höst och jag hinner framför allt aldrig njuta av den – den är ju underbart mysig. Nu har jag då all tid i världen att njuta av höstens närvaro, även om det är med en känsla som är väldigt bittersweet. Idag får det bli filmmaraton, har fått några bra filmtips som jag måste se. Idag är verkligen en sån där berg- och dalbane-dag. Ena stunden skrattar jag så jag får magont och nästa faller tårarna hejdlöst, antar att det bara är att acceptera. Verkar vara så mina dagar kommer se ut fram tills jag får komma till Uppsala på operation och vet nåt mer om vad som komma skall. Men mitt ärr på ögonbrynet är snart helt läkt, det kliar som tusan – antar att det är en bra sak.

Känns väldigt klyschigt men jag måste säga det ändå, för ibland behöver man höra det. Beskedet jag fick förra torsdagen har fått mig att inse massa saker, vilket man troligtvis alltid gör när man hamnar i såna här situationer. Men hur som helst, man borde stanna upp oftare, tänka efter, känna efter, reflektera över omgivningen och inte hasta och stressa fram till alla måsten. Det är kanske det jag ska inse med ärret i mitt ögonbryn – ständigt bli påmind varje morgon jag ser mig i spegeln. Ta vara på vad du har och koncentrera dig på det, fokusera inte på vad du inte har, det tjänar ingenting till. Alla står vi inför utmaningar i livet och alla lever vi i vår egen verklighet.

Som min kloka vän Linnea sa:

Ibland blir inte allt som man tänkt sig, man tvingas tänka om och blir ofrivilligt kastad in i en ny situation. Det är då man lär sig hur stark man är, vad som betyder något och slutligen vem man är. ♥

Emma

SCARFACE.

Jag har en vecka från helvetet bakom mig. Jobbiga besked, känslomässiga stunder och tusentals insikter. Först nu börjar jag inse vad läkaren menade med ”du har varit med om en hel del nu”, vilket hon sa innan jag lämnade sjukhuset för att åka hem till Dalarna. Jag tror aldrig jag varit med om så mycket på så kort tid tidigare, aldrig något så traumatiskt. Varje morgon vaknar jag med hoppet om att inse att det bara är en dålig dröm och att det inte är på riktigt, men när jag kollar mig i spegeln och ser ärret på ögonbrynet inser jag att det är sant. Det känns så overkligt, som sånt som bara inte händer förutom på film, eller något man hör om någon avlägsen granne. Aldrig en själv. Men jo, hjärntumör – det hände mig.

Just nu väntar jag på operation och efter det blir det analys och då vet vi mer om hur lång resa jag har framför mig. Oavsett vad så ska jag klara det. Jag måste klara det. Finns inga tvivel även om jag har mina stunder när jag bara vill lägga mig ner och dra täcket över huvudet, minst sagt. Stunder när tårarna bara faller utan stopp.

Det känns bara så sjukt orättvist, men jag antar att det är en del av livet, finns ju knappast något logiskt över den här situationen. Tur att jag har familj och vänner som står bredvid mig i vått och torrt, för utan dem, vad skulle jag vara förutom en ensam själ? Kärlek till er! <3

Emma

BOOM.

Allting förändrades. På några sekunder gick mitt liv från toppen till botten. Ingenting var som vanligt och ingenting kommer någonsin bli som förut.

Helvetes tumören kom in i mitt liv 11 september 2011. Här sitter jag skriver – lördagen den 19 januari 2013. Inser att jag inte har någon början på bloggen, men välkommen hit. Välkommen att kastas in i min karusell. Jag hoppas du kan få en och annan vettig tanke här ifrån. Då jag dagligen kämpar mot cancern och inser vad livet verkligen handlar om.

Det jag försöker säga är bara välkommen hit.

Emma