GÅRDAGEN.

Vad underbart det var att sitta vid bordet med stora tjocka släkten kring mig. Jag hade aldrig förväntat mig att kunna vara med på julfirandet hos pappa, men tack vare operationen är jag så pass pigg att jag orkar sitta i ett rum med över 20 personer. Det är fan ett mirakel. Hjärnoperationen jag gått igenom är ett mirakel. Att jag är som jag är idag hade ingen kunnat tro. Jag förstår det nog inte riktigt och jag är evigt tacksam. Tack. Vem är det jag ska tacka? Jag vill säga tack. Tack.

Igår, hemma hos pappa. Alla pratar i mun på varandra, barn som ska sitta i knä, hunden tigger mat och efter ett tag blir man helt hysterisk. Underbart. Haha, jag ska erkänna att jag emellanåt hade svårt att höra vad som sas kring bordet men det gick väldigt bra att fokusera trots virrvarret runt ikring. Jag älskar virrvarret. De höga skratten som slår hårt mot väggarna och att alla ska prata samtidigt. Det kändes nästan som att cancern i min kropp för tillfället inte fanns. Trots att alla frågade om det och jag satt där och pratade om det. Cancern tog första, bästa flyg till Gran Canaria. Stanna där. Du är inte välkommen tillbaka.

Idag är jag trött, inte konstigt med tanke på att det gått i ett sen jag kom hem från sjukhuset. Nyår. Nyår… nej fy fan vad överskattat. Jag ska dra på mig mjukisbyxor, krypa upp i soffan och se en film. På sin höjd äta god mat, njuta av ett glas vin och skåla in tolvslaget. I mjukisar. Idag är ju som vilken annan dag som helst. Men jag måste önska er gott nytt år hur som helst! Jag hoppas 2012 blir ett bättre år. Jag hoppas.

Emma

TID.

Förlåt för att jag är dålig på att höra av mig just nu. Ligger riktigt efter med att svara i telefon och svara på mail. Jag vet att det är mycket upp till er nu men jag lovar att det bara är tillfälligt. Jag ska bli bättre, just nu har det bara varit mycket att bearbeta. En del av mig var helt övertygad att jag skulle sitta i rullstol nu och att jag inte gör det är på ett sätt som en chock. Likadan som chocken man får när man ska dricka ett glas vatten men så får man mjölksmaken i munnen. Fast det här är 3 gånger värre.

Jag börjar bli mer och mer medveten var jag har min vänsterhand men min kropp är fortfarande inte som den ska. Jag skulle vilja påstå att den är som politik, som höger- och vänsterpartier som jobbar mot varandra. Min vänsterhand jobbar mot min högerhand och vice versa. Hjärnan tror att jag gör något med vänsterhanden och så inser jag att jag inte alls gjort det. Hur fan hamnade glaset där och vem fan stängde dörren efter mig?

(När jag ändå är lite inne på politik bara måste jag ju nämna ett av de nya orden som tillkommit i ordboken: juholtare. Det betyder: ”förhastat uttalande som man snart tvingas backa på”. Tror jag sätter punkt där.)

Bara att plocka ur diskmaskinen är en utmaning och det läskigaste jag vet just nu är att gå nerför i en trappa. Jag har inte riktigt koll på vilket trappsteg jag står på och jag ska väl erkänna att vänsterfoten är lite ute i dimman, kan inte bedöma avståndet med foten. Men det kommer med massa träning och tid.

Tack sjukhuset för att du tog 3 kg från min kropp, haha. Du verkar jobba effektivt.

Emma

SAW-BRUTALT.

Kroppen laggar, den typ hackar – allvarligt. Stod nyss i badrummet och tjuvkikade på stygnen. De ser verkligen brutala ut måste jag säga. Det tog mig en stund innan jag fattade vad jag tittade på. Som en scen ur en Sawfilm. Jigsaw bestämde sig för att gå lös med häftapparaten i skallen på mig. Såg hur han plockade fram årets största såg och började. Klart. Nu plockar han fram häftapparaten, som är ännu större. Förlåt, jag är brutal. Men det är verkligen precis så det ser ut. Brutalt. Det är det enda ord som passar så beskrivande perfekt.

Nu kommer jag väl ligga och noja hela natten. Någon som vill lugna det lilla barnet i mig som är i sin värsta trotsålder?

Mamma: ”men varför har du så bråttom? Kan du inte vänta tills imorn med att titta?”. Jo, klart jag kunde ha gjort det. Men neeej, varför vänta? Jag fick ju lov att titta ikväll. Ååååh. Varför lyssnade jag inte?

Ni kan vara lugna. Jag kommer inte svimma eller kräkas. Jag mår bra. Jag skriver faktiskt lite med skrattet i halsen. Jag är envis. För envis för mitt eget bästa ibland. Skyll dig själv Emma.

Nu ropar sängen och som jag längtat efter den!

Emma

BETALAR, MEN INTE MED PENGAR.

Jag är öm idag. Känner mig som överkörd av en hel rad med långtradare. Det är nu jag betalar. Betalar för gårdagen. Handduken rev mot kroppen efter att jag duschat och jag vill inte röra mig. Kryper in i min mysiga stickade och tänker sjunka långt ner i soffan. Har kommit till insikt om varför ostkrokspositionen är så himla bra. Huvudet känns bättre. Det lättar. Just nu har jag sån där huvudvärk som blir värre av att röra på mig. Som när man headbangar och nästan känner hur hjärnans alla delar far fram och tillbaka innanför skallbenet. Känner mig hängig som precis innan en förkylning bryter ut. Krasslig i halsen och mör i hela kroppen.

Rummet är ett enda bombnedslag, men det gör inget. Skiter i allt vad som heter måsten. Inge mer sånt. Jag är här och jag är nu. Nu vill jag vila.

Jag blir så glad när det verkar som att allt fler och fler tittar in här. Tack för att du hittat hit. Tack för att du läser.

Emma

THE TALK.

Jag tror jag har pratat så mycket de senaste dagarna att jag har träningsvärk i käken och tinningarna(?!). Nej. Det är nog inte träningsvärk egentligen, mer smärta från klamrarna… jag är öm. Som fan. Längtar verkligen tills imorn. Allt kan bara bli bättre och bättre nu. Dag för dag.

Jag och mamma hade ”the talk” idag och jag säger då det mina vänner… Västerås är nog inte så långt borta. Gårdagen har satt griller i huvudet på mig, jag tänkte på det hela natten. Definitivt inte första gången på senaste. Jag ville be mamma lämna mig där. Känner mig ganska mätt på Djurmo för tillfället. Vill tillbaka till mitt liv så mycket att det kryper i hela mig. Nästan lite otålig. Det betydde så mycket att sitta i mitt kök, i min lägenhet. Mina grejer. Med mamma, syrran, Krister, Emelie, och Danne. Några av de fint utvalda små hjärtan jag sprungit på under tiden jag samlat. Tänk om jag hade haft P, M och E där också. Och A. och S… Men fan, jag har ju så jävla många. Jag saknar er så mitt hjärta värker. Vill tillbaka. Nu.

Emma

FÖRTROENDE?

– Hejsan jag skulle vilja boka en tid för suturtagning. Det är 27 häftklamrar som ska tas bort så det är ett ganska stort sår, så den som tar bort dem ska ha gjort det förut. Det måste vara en läkare.
– Jahaaa, vad har du gjot da da?
– Ja, jag har opererat bort en del av en hjärntumör..
– Ahaaa…men, vat då? Sitte de i hjänan da elle? Jag kunde inte hålla mig för skratt när jag hör den förvirrade lilla rösten som bryter på thailändska.
– Ja, tumören sitter på hjärnan men klamrarna sitter i huvudet. Ja, i huden så klart.
– Okej, ja kl 13:00 ha jag tid. Det dä ska vi no fixa. Annas få du en remiss till Falun.

Herregud…ska jag verkligen gå dit och göra det…? Jag kanske borde åka in till Falun istället… Känner mig lugn. Och trygg. Det kommer gå bra. Så länge inte thai-mollica gör det. Hon som inte ens vet var på kroppen en hjärntumör sitter…

Emma

FRÅN A TILL B.

Där satt jag. Djupt nersjunken i taxisätet. Såg knappt ut för alla taxilappar som satt på fönstret. Är det så här att vara kort och liten? Man ser inte över vissa saker…? Typ som de små tanterna som kör och tittar genom ratten, inte över ratten. Det är nästan lite sött.

Hade nån sett mig i taxin hade de nog tyckt jag såg ut som den där olyckliga lilla hundvalpen. ”Naaaaaw”…Men jag var inte olycklig, inte det minsta. Jag var lycklig, från topp till tå. Bara ofantligt trött så mina ögon typ hängde. Försökte slappna av och lutade huvudet mot sätet. Misstag ett. Varje gupp kändes som att slunga in bakhuvudet i en betongvägg i full kareta… jag får luta mig åt vänster. Det blir bättre. Slappnade av mer. Misstag två. Mitt huvud hängde. Jag var där igen – i min ostkroksposition. Personalen på uppvaket var ständigt och petade på mig. ”Emma, nu ligger du så där igen. Som en ostkrok. Det blir inte bra..”. Det skiter jag i, det är bättre än betongväggen. Slappnar av mer och känner hur nackspärren biter sig fast mer och mer. Ja men välkommen då, jävla nackspärr. Bit dig fast.

Vägen från Uppsala var en enda raksträcka. Ut från det hysteriska cityt, åkrar på båda sidor av vägen, sen rakt in i det andra hysteriska cityt. Sen såg jag det. ”Haga”. Nu är jag hemma. Hemma i Västerås för en stund och får ge några av mina finaste gurkor en kram.

Emma

FÖRHANDLINGAR I LIVET.

En kompis frågade om jag varit mycket arg och känt ilska på senaste och jag svarade att jag nog mest känt frustration. Så här vid närmare eftertanke finns det faktiskt en sak jag känner en enorm ilska över. Folk som skär sig i armarna eller som försöker ta sitt liv på annat sätt. Jag ska inte döma dem, jag har ingen aning vad de går igenom, vad de bär med sig för bagage genom livet och vilka känslor de sitter med.

Men att försöka ta sitt liv, det är något som gör mig så fruktansvärt arg så det kokar i mig. Varje delmål på min resa är en förhandling om att få köpa lite mer tid. Lite mer tid i livet. Jag köper mig extra tid. Jag hör hur jävla sick det låter i mitt huvud. Vem fan trodde jag skulle behöva göra det? Sånt gör de i filmer, typ i någon traumatisk dramafilm, eller en urspårad action. Är mitt liv en traumatisk dramafilm? En urspårad action?

Jag skulle ge allt att få leva vidare ostört och slippa förhandla mig till mer tid. Förstår ni? Eller…hur fan kan man förstå. Det gör nog inte ens jag.

Emma

MIN MAMMA.

Hur ger man tillbaka till någon som gett en livet? Hon har gett mig livet. Så vad ger man? Vad gör man? Ingenting jag försöker göra kommer någonsin väga upp allt hon gett mig. Allt känns så patetiskt litet. Som att ge en halväten Aladdin-ask till någon som räddat livet på en. ”Tack för att du räddade mig. Jag sparade den vita, pärlnougaten, till dig. Eftersom det bara finns en sån. Precis som du.” Jaha… tack vad snällt. Jag är speciell och unik – precis som den vita pärlnougaten i Aladdin-asken. Den som det bara finns en av på varje lager. Skrattretande, patetiskt och verkligen litet. Det går inte att väga upp.

Jag önskar jag kunde ge dig hela världen. Allt. Du förtjänar tusen stjärnor i himlen och tusen därtill. Någon dag ska jag ge livet tillbaka till dig och jag kan bara hoppas att jag lyckas halvvägs så bra som dig så har jag i alla fall kommit lite närmare att ge dig något. Något av betydelse.

Min mamma. Min. All kärlek, till dig.

Emma

JOHN BLUND-BUSSEN VAR EN DIREKTBUSS.

Nästa hållplats: Akademiska sjukhuset, avdelning 85E, rum 20. Do it, uppmanade jag honom, men nej, han åkte förbi min hållplats. Jag har inte fått mycket sömn inatt. John Blunds direktbuss totalmissade rum 18 och måste av misstag gett den grova mannen i rum 20 allt sitt magiska pulver. Jag har varit påväg in där ett X antal gånger inatt för att täppa igen hans kakhål. Herregud, hela min hjärna skakar ju när han andas.

Som vanligt har jag legat vaken och filosoferat och jag har då kommit fram till ett konstaterande. 2010 var för mig ett riktigt skitår. Nu har jag skrapat näsan i botten way tooo long, klart det vänder nu, tänkte jag. Nytt år, nya möjligheter och nya tag. Massa nytt, det kommer bli så jävla grymt.

2011 kom och likaså gjorde mitt cancerbesked. Uppsägningslappen från Lagerhaus, (nej, nu duger jag inte som anställd längre för jag kostar ju så inåt med pengar när jag är sjukskriven.) nekandet till sjukförsäkring och en rad andra käftsmällar från livet. Det är nu när jag sitter här och tänker över det som jag inser det. Säg aldrig att ”nästa år ska bli det bästa någonsin”, ”nästa födelsedag ska bli den bästa”, nästa resa ska bli…” ni förstår poängen. Gör det inte. För det kommer absolut inte bli det bästa. Mamma och Jonas skulle ha den bästa midsommaren, det slutade med att de satt på akuten med Jonas pappa som fått en stroke. Vid ett annat tillfälle skulle Jonas fira sin födelsedag, – som så klart, skulle bli den bästa födelsedagen någonsin – men det slutade tyvärr med att han opererades den dagen. (Idag mår han bra.) Så tänk inte så. Var bara, och ta vara på nuet. Det där ”sen” betyder ”finns inte”.

Sen = finns inte. Sen = aldrig.

Musik som går rakt in i mitt hjärta just nu.
Ane Brun – Worship.

Emma