ONKOLOGEN.

Inger var inget monster idag. Jag bölade som ett barn och hon bad om ursäkt. Där satt jag och snörvlade som en 8-åring, den enda skillnaden var att mascaran rann. Det var så klart i ett sånt där klassiskt sjukhus-rum, med urtvättade gardiner och en hård undersökningsbrits. Den kalla, tunga luften hänger på en och man vill bara ut. Springa därifrån och låtsas att jag aldrig mer behöver gå dit. Om det ändå var så väl.

Både Inger och sjuksköterskan A-S visste nog inte hur de skulle bete sig när jag inte kunde stoppa tårarna. Fuck it, låt dom rinna och låt dom fatta hur det känns. Ingers första bemötande sitter fortfarande kvar, det känns bättre men det blir nåt vi får jobba på – en bra relation. Hon visade trots allt en väldigt bra sida idag. ”Det finns hopp” typ, haha.

Fick massa information om strålningen. I 6 veckor ska jag strålas. Måndag-fredag, lördagar och söndagar ska jag bara vila. Jag hoppas verkligen på bra resultat.

Nu jävlar ska resten bort!

Emma

SÖMNLÖST.

Min IKEA-lampa som annars påminner om en barbapappa liknade mer Mumindalens Morran i mörkret. Fast en vit verision. Vet inte om det var dagens möte med Inger som gjorde att jag oroligt låg och stirrade ut i den svarta natten. Hur som helst fick jag inte en blund inatt.

Är det verkligen okej att man ligger vaken pga att man har möte med en läkare som fått en att tappa hakan totalt över det bedrövliga bemötandet vid första kontakt? Första intrycket som är så viktigt…

”Hej, Emma” säger jag (i huvudet) och sträcker fram handen till Inger. Vad ska jag säga sen? Vad ska hon säga? Replikerna har svischat fram i huvudet, one by one. Hur kommer den där situationen bli? Vad ska jag säga? Vad kommer hon säga? Kommer hon fortsätta med sin kassa attityd eller kommer hon kanske be om ursäkt?

Har aldrig varit med om sämre bemötande när jag pratade med henne tidigare. Det är inte okej att man ligger sömnlös inför ett möte med sin läkare. Är det inte meningen att jag ska känna mig trygg och lugn inför det här? Man är väl tillräckligt utsatt som det redan är med den här situationen och hemska Mårten…

Är hon en jävla särring idag, då går jag därifrån. Nu vill jag att klockan ska slå 15:00.

Emma

HUR GÖR MAN?

När ska jag prata om det? Ska jag svara att jag mår bra när jag träffar någon på stan? Ska jag säga att jag är sjuk? Tänk om den personen inte vet då? Och så droppar man världens nyhet. Där. Mitt i butiken, bland alla människor och hon letar efter en snygg topp inför kvällens fest. Snacka om partypooper. Eller när han är påväg för att träffa några kompisar för en kaffe/öl, eller tv-spelskväll, eller nåt. Där. Mitt i hetsen. Hur blir reaktionen? Förstör man nåt?

Nej, då är jag tyst. Och sen när han/hon tar upp det och frågar hur jag mår och undrar hur allt går, då står jag där och känner mig dum istället. Eftersom jag låtsats som att inget har hänt och så vet personen redan. Hur fan ska jag veta när jag ska bita ihop och trä masken på, ”spela” gamla vanliga Emma, som mår bra? Och när ska jag säga sanningen? Hur läser man av situationen och avgör hur man ska göra? Jag låtsas alltid. Tar aldrig upp det om inte den andre gör det…för ifall den personen inte vet. Då får det förbli så. Lyckligt ovetandes. Det är bättre så.

Eller? Hur ska man göra egentligen…

Emma

BOSSEN.

Jag känner mig som Mario. Jag möter bossen, plockar poäng men snubblar hela tiden precis innan mållinjen. Bossen tar dock inte några minuter, har ingen aning om hur lång tid en boss brukar ta men ändå… Den här bossen är utsträckt på flera månader. En evig jävla strid och när den fule motståndaren hela tiden slår ner mig blir jag till slut jävligt less. Jag vill trycka på Exit-knappen och gå till en lättare bana. Strunta i att jag inte kommer till nästa nivå. Men det funkar inte, jag kan hoppa och stampa på knappen, det går ändå inte. Jag är fast med bossen. C-bossen som jag bara ska spöa skiten ur. Mario är inte typen som ger upp, eller hur? Fan vad besviken man hade blivit som barn då. Om Mario helt plötsligt la sig ner och sket i allt. Om han hoppade ur bilen på Mario kart och lät alla köra om honom. Nej. Mario är en kämpe. Det är jag också. Jag trycker på paus och laddar batterierna. Eller så hoppar jag på supersvampen så jag blir dubbelt så stor. Ready to fight. Hell yeah.

Sol, fika på stan med P och sen får vi se vad denna måndag mer bjuder på. Mårten mår lite smådåligt idag så jag njuter. När han mår bra, mår jag dåligt. När han mår dåligt, mår jag bra. Idag är min dag, helt klart. Wihooo!

Imorn ska jag till onkologen och träffa min läkare – Inger. Kvinnan som sa att min läkare i Uppsala ljugit för mig. Hon förklarade att hon aldrig kan få min förståelse och skrattade mig i örat samtisigt som hon förklarade för mig att Akademiska sjukhuset gör minst lika mycket misstag som Västerås Centrallasarett gör… Det kommer minst sagt bli intressant. Behöver jag säga att jag inte vill ha henne som läkare? Hon får fan visa sin guld-sida imorn om jag ska ha med henne och göra.

Emma

TRÖG.

Min mini-sidecut är snart ett minne blott. Håret växer och spåren efter Jigsaw försvinner mer och mer för varje dag som går. Känns skönt att de kala fläckarna på huvudet inte längre finns. Typ. Önskar jag kunde klippa mig själv. Jag orkar inte gå till en frisör för att fixa till det kaotiska fågelboet på mitt huvud… Det får bli att vänta med det och se vad strålningen gör med det. Vem vet, jag kanske blir av med alltihop. Peppar, peppar, jag kan väl åtminstone få behålla håret. Men å andra sidan, tappar jag håret får jag väl investera i lite roliga peruker. En afroperuk vore ju grymt kul. Haha, ja..allt negativt får jag helt enkelt vända till något positivt. Men ska väl försöka att inte bli lika extrem som Samantha i Sex and The City.

Season-6

Eller ja…varför inte? Haha.

Efter över 12 timmars sömn är Mårten ändå envis och lite smådryg med mig. Det gör det lite trögt på skriv-sidan för tillfället… jag ska plocka fram ritgrejerna och låta fantasin flöda. Som man så fint brukar säga. Jag behöver hitta den där inspirationen igen. Ett besök i hamnen en solig dag vore inte helt fel.

Emma

MISSION: MÅRTEN SKA DÖ.

M och jag har döpt igelkotten, den heter numera Mårten. Och ALLT är Mårtens fel. Förra årets mission var att döda Mumin – it’s done – nu är det Mårtens tur. Mårten står next på listan. Jävligt synd för honom, men det är knappast så han bryr sig om mig så han ska fan dö.

Vissa personer kommer in i ens liv för en period, andra stannar hela livet. Jag vill verkligen tro att saker sker av en mening, de blir så mycket lättare att acceptera då. Mårten har kommit till mig för att lära mig saker. Han är i och för sig ingen person men nog lär han mig saker. Han är hos mig just för att lära mig uppskatta mer. Att uppskatta människorna i mitt liv och se vardagens guldstunder. Små stunder, små händelser, helt enkelt småsaker som är värt så mycket. M får mig att uppskatta sånt och att komma ihåg det, vilket är ovärdeligt. När man själv gått igenom en livskris så förstår man.

Jag stannade upp och kände efter. Såg mig omkring och tog en rejäl funderare och nu känner jag mig lite arg. Jag är inget välgörenhetsprojekt. Att gräva ner sig i jobb, plugg och andras jobbiga stunder kommer inte hjälpa. Det är inte den rätta vägen för att hitta sig själv. Önskar bara att du förstod det och att det vilsna barnet i dig hittade hem. Så..hitta någon annan. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill. Det är aldrig rätt att försöka reda ut sina egna problem (svagheter, förvirringar, kalla-det-vad-du-vill) genom att gräva ner sig i någon annans. Det spelar ingen roll hur länge man än flyr från problemen de kommer alltid vara kvar tills man tar tag i dem… Neej. Usch, jag blir mest matt när jag tänker på det där. Blä liksom.

Emma

LÄTTAT PÅ TRYCKET.

Nej, jag menar inte att jag har varit på toaletten

Det känns som jag kan andas igen. Trycket har lättat. Den fete brottaren som tryckt ner mig mot golvet och satt sig satt på mitt bröst har äntligen övergivit sin plats. Nu har jag gjort som han ville. Jag har rensat luften och det känns så underbart skönt. Ibland kan det verkligen vara läskigt att göra det. Var börjar man? Hur börjar man? Jag skulle gjort det för längesen. Men bättre sent än aldrig. Är det inte så man säger?

Det är bara att köra. Allt eller inget. Bära eller brista. Nu.

Det kommer bli bra. Det blir alltid bra.

H ♥

Emma

HUR MÅR DU?

Idag är en sån där dag där jag är och rotar bland mina känslor gentemot monstret i mitt huvud. Jag skrattar och gråter. Allt i ett och det skriker efter att få komma ut. När jag första gången läste om Malin Cammerö var det som om Fred Flinta tog sin tunga klubba och slungade den med full kraft rakt i min mage. Luften gick ur mig. Malin hade också en elakartad hjärntumör, visserligen en annan sort, men ändå. Det verkade som att hon hade en jävla kämpaglöd och ofta var positiv. På något sätt blir det ännu tydligare hur dödlig jag är, när jag tänker på henne. Fyfan för hur man levde när man var 17 år och trodde man skulle överleva allt. Naiviteten vägrade verkligen lyssna på talet om hur skört livet är. Malins insomnande 2011 gör mig rädd. Visserligen ska man inte jämföra olika cancer, för det är som att jämföra apelsiner och bananer, men jag kan inte rå för att jag tänker på det. Nu är jag fast i att läsa deras bloggar.

Alla frågar mig hur jag mår. Innan jag fortsätter vill jag klargöra att det här inte är riktat mot någon person. Inte mot dig. Ingen. Men hur fan svarar jag på frågan ”hur mår du?”. Den är så otroligt gigantisk så jag vet inte var jag ska börja. Ibland känns det som att den har förvandlats till en artighetsfras. Likt en groda som förvandlas till prins. Först äcklig och ful, sen fräsch och polerad. Förfinad.

Frågan ”hur mår du” kan ju gräva upp så otroligt mycket läskigt. Eller hur? (Eller?)

Emma

HJÄRNAN KAN JAG STYRA – HJÄRTAT LEVER FRITT.

Dagarna går. Hjärtat och hjärnan ligger i combat. De försöker hela tiden inkräkta på varandras områden. Aldrig kan de samarbeta… Till och från vill jag lägga mig ner och skita i det här. Skita i allt. Det är dagarna då huvudvärken pushar mig över kanten. Kanten som jag så vingligt alltid står vid. Oftast klarar jag att balansera på ett ben och se avgrunden utan att falla ner. Det kolsvarta mörkret som utmanande stirrar mig i vitögat. Oftast räcker en liten vindpust i form av oväsen för att jag ska tappa balansen och ramla ner. En papperspåse, en ringsingnal, ett skratt.

Jag hatar att ge upp. Jag hatar att klaga. Jag hatar att vara svag. Så inget av det kommer jag tillåta. Jo ibland kommer jag spy lite galla, för det behövs nog. Man måste få ur sig vissa saker för att kunna släppa det. Efter middagen med M har jag insett att jag sitter och kämpar för något jag inte ens vill. Jag lägger ner tid, energi och känslor i något jag inte vill investera i. Eller vill jag? Det är frågan.

Hejja Julia, du har vunnit över kampen mot cancer och den tanken får mig att bli helt tårögd. LYCKA. Jag kommer enligt läkarna aldrig bli frisk. Men att de har sagt det skiter jag i, rent ut sagt. De har sagt mycket och jag ska fortsätta motbevisa dem och skrämma cancern så långt bort som jag bara kan. Allt hänger på hur man väljer att se på saker och ting. Visst, jag kan konstatera att jag har halva tumören kvar, att jag inte kan bli frisk, att den är elakartad, att jag har epilepsi och huvudvärk jämt och så vidare. Men jag väljer att se att halva tumören är borta, jag SKA bli frisk – på nåt sätt, den är nästan så snäll som den kan bli, jag kan leva med epilepsin och med huvudvärken och så vidare. Helvete, jag tänker inte gräva ner mig och ge upp. Aldrig.

Emma

UPPÅT, UPPÅT, UPPÅT.

Det blev sent. Satte nyckeln i låset och tog några snabba kliv in i hallen, därefter riktades stegen mot toaletten. Kände mig som en radiostyrd robot. Efter 2 minuter med monster-tandläkar-tandborsten slängde jag mig i sängen. Huvudet dunkade i takt likt en bas på högsta volym. Nästan så att piff- och puff-bruden en våning upp kunde känt vibrationerna. Som jag hoppas att hon kände dem…

Middagen med M igår var riktigt efterlängtad. Prat om saker som hänt, framtiden, förändringar. Det gångna året. Relationer som inletts, relationer som grusats. Jävlar, är det så längesen? Var tog tiden vägen? När jag tänker tillbaka på det känns det som att ta på sig sin favorittröja i tre storlekar för liten. Det känns fel och det passar absolut inte. Att saker och ting händer av en anledning har jag bara fått bekräftat ännu mer nu.

Spiralen börjar gå uppåt igen. Man får ha sina perioder när det tar emot lite och frustrationen tar över. För alla har vi väl våra perioder, right? Nu är jag back on track och det är det som är huvudsaken. Att jag alltid hittar tillbaka. Jag vet en sak: det finns saker att bättra men jag trivs med mig själv. Jag, lössen och mina fina stöttepelare till vänner. Det handlar inte om hur många man har. Det handlar om vilka man har.

Emma