VARDAGSLYX.

Idag har varit världens toppendag! Visst, det blev lite stressigt och ja, jag har varit upp och ner, men allt det andra positiva väger så mycket tyngre. Fika med P och så klart kröp tidsoptimisten i mig fram. Jag tror ju alltid att jag hinner så mycket mer än vad som är realistiskt. Jag vill nog för mycket och jag hade nog kunnat sitta där och babbla flera timmar till. Som vanligt – supertrevligt!

Trots att jag var sen så gled jag in på ett bananskal till S. Enbart tack vare att man fick skjuts, (TACK C!) maten var klar och sen underbart sällskap på det. Snacka om vardagslyx. Tjejerna fick mig att tänka på annat och jag älskar vardagliga problem. Småtjafs och olika irritationsmoment och självklart lyckliga, underbara stunder som att man måste koka ägg kl 7 på morgonen åt sin fina sambo. P, det är fan kärlek, haha. :]

Tänk om jag fick ha det så här varje dag. Det är så skönt att sitta och prata om andra saker, även om det fanns ett visst fokus på Mårten. Mina fina Lagerhaustjejer som jag inte träffat sen (typ) i somras fick mig att må så bra. Lugn och ro i kroppen, skratt och mys. Här har jag verkligen ett sånt praktexempel på vad jag menar med guldstunder i vardagen. Jag trivs som fisken i vattnet.

Tack Sara, Pernilla och Camilla. Ni är guld värda, kom ihåg det. ♥
Har jag sagt att jag är lyckligt lottad?

Emma

BARA TANKAR.

Den där j*vla John Blund missade mig totalt inatt. Jag börjar undra om jag har gjort honom något.. Vände och vred som en tornado i sängen. Lakanet trasslade in mig som om jag vore en puppa i sitt lilla ”löv”. Fast jag befann mig varken i vila eller var orörlig. Snarare helt tvärtom. Hysterisk och högst rörlig. Känns som att någon smygit in en ballong genom örat och börjat blåsa upp den. Det känns lite som att det är mindre utrymme i hjärnan, mer tryck. Vilket innebär mer kortison, mer mediciner och det, såklart, sätter sina spår. Dålig sömn – mer huvudvärk, mer huvudvärk – mindre sömn och den extremt dåliga cirkeln är igång. Hur fan bryter man den? Insomningstabletter? …great mer piller.

Jag känner mig som den stora rosa elefanten som studsar runt i rummet. Alla ser den och vet om den men vill inte säga någonting om den. Obekvämt är nog ett ord som passar. Kunde inte sluta tänka på det inatt när jag befann mig i mitt instängda lilla löv i form av trassliga lakan. Det är alltid (enligt mig) bättre att fråga. Fråga vad man vill. Säga vad man tänker på. Tro mig. Tro mig när jag säger det, jag har fått höra en hel del hittills så ingenting kan…ja, vilket ord ska jag använda? Jag vet inte vad folk är rädda för, men jag kan ta det. Jag tar hellre alla slags tankar och funderingar istället för att bli den här sjuka personen, som man tycker synd om. Cancer-Emma, som man kanske undviker för att det finns jobbiga saker i min vardag. Allt handlar inte hela tiden om min sjukdom. Jag är fortfarande Emma. Jag är inte cancer, jag har cancer, och det är en gigantiskt stor skillnad på det.

Emma

UPPÅT.

Jag vet inte om det var att jag fick namnet på saken i mitt huvud eller om det var Zuzannas söta brytning (jag undrar var hon kom ifrån…) som fick mig på bättre humör efter strålningen. Hennes brytning fick mig att slappna av, vet inte varför. Astrocytom grad 2, det är det riktiga namnet på min motståndare. Varför vill vi oftast ha namn på saker? Hjärntumör, astrocytom, cancer, som att det egentligen spelar någon roll? Jag vet att jag är sjuk och alla de där orden säger mig ungefär lika mycket. Eller lite. Knappast så att jag ser en figur framför mig. Säg träd så ser du ett träd, likaså gäller mycket annat, men astrocytom säger ingenting, precis som vind. Den syns inte, man har inte ett ansikte på ordet. Astrocytom. Jag ser bara ett svart hemskt moln. Trassel. Jobbigt. Men, jag måste ändå säga att det känns bättre när jag vet exakt vad min tumör heter, konstig som man är.

Zuzana pratade som tusan, förklarade och svarade på mina frågor. Ibland blir jag ärligt talat rädd för att fråga, jag kanske frågar för mycket. För mycket frågande kanske kan leda till svaret på det där som jag egentligen inte vill veta. Ibland tror jag det kan vara bra att leva i ovisshet, just för att det är lättare. Man behöver inte veta allt.

Varje gång jag använder meningar som ”jag fick min diagnos” eller ”jag blev sjuk” hugger det i mig. Det slår alltid till lika mycket. Det känns som att jag spelar någon annans roll. Jag, som är huvudrollen i mitt liv, kan ju inte få cancer. Jag har så sjukt svårt att prata om mig själv i den här situationen. Jag har enklare för att vara saklig, berätta hur saker och ting ligger till, hur det är, går till etc. När det kommer till hur det påverkar mig, på alla olika sätt, då går det inte mer.

Nej, det är så sjukt. Allt det här är så sjukt. Ett gigantiskt berg med olika känslor, som hela tiden rycker en upp och ner. Som mamma sa: precis när jag kommit ovanför vattenytan rycks jag ner igen. Precis när jag hunnit ta en liten nypa luft är det dags igen. Håll andan. Kämpa mot den hårda strömmen. Sikta mot vattenytan. Simma, simma som tusan. Uppåt, uppåt, uppåt – you can do it.

Emma

TREHUNDRASJUTTIOELVA.

Idag är en sån där underbar dag då allt hopp om att våren inte är långt borta bekräftas. Solen lyser, asfalten är bar och gräset luktar illa, haha, det är ju helt jävla underbart! Allt känns så mycket mer levande. Mer människor, mer rörelse, allt börjar vakna till liv igen. Hur härligt det än är ute så ska jag bädda ner mig i soffan och fortsätta gårdagens filmmaraton. Sad but true, mina ögonlock väger bly och det känns som att någon står och slungar en fet slägga in i mitt huvud. Kanske är det Tor med sin hammare som är på villovägar. Jag är genomfrusen och det känns som att förkylningens monster har hoppat på mig. Antar att kroppen jobbar med väldigt mycket för tillfället och det var väl inte det bästa att jag knappt fick några timmars sömn inatt. Jag skulle behöva sova trehundrasjuttioelva timmar.

Jag förstår mig inte på min röst… känns som jag stått och skrikit som en galning på en hårdrockskoncert? Eller som att jag svalt en tupp? Säger man så? Neeej…? Hur lyder uttrycket? Hahaha nu blev det nog fel..men jaja, skitsamma. WTF is going on?

Emma

LÖRDAG.

Gäspar så att käkarna nästan hoppar ur led snart… Åh herregud. 19:55, är den inte mer?

Jag försöker ta vara på det som får mig att må bra även om jag kanske inte har det precis bredvid mig. Då får man hitta substitut, så jag pratar i telefon. Haha hur ska jag annars kunna ha kontakt med mina människor som inte bor här. Ja, hela den här dagen har gått åt att prata i telefon ungefär. Det är sjukt vad tiden springer iväg snabbt… Pratar jag verkligen så mycket? Haha, vet i alla fall vad pappa skulle svara på den frågan. ;]

Varför lägger man ner tid på saker och ting som man inte får något för? Saker som man inte mår bra av? Saker som man inte ens vill? Jag antar att det återigen är en sån där svårighet när det gäller att bryta personliga drag. (Och kanske vanor i vissa fall?)Personliga drag som egentligen är väldigt fina, men som faktiskt drar ner en själv i ”skiten”. Man borde göra investeringar i positiva saker. Människor, aktiviteter, och ja.. saker. Som vanligt – välj själv.

Do things that makes you happy.
Be with people who makes you laugh.
And then, do it more.

Nu: G.L.A.S.S. och film. 

Emma

LOGOM SVENSK.

Skön torsdag som blev alldeles lagom. Lagom – visst är jag lame? Så jävla svensk. Lunch med Madde, sprang sen in på Lagerhaus och fick se ett efterlängtat ansikte. Käraste Sara hade precis sin lunch när jag valde att droppa in, vilket jag blev väldigt glad över! Efter lite snabbt babbel och lagom (ja, lagom) med spring åkte jag hem igen och gjorde min grej. Dödade Mårten återigen.

Nu är jag så där helt okej trött. Skallebank som är lite värre för stunden men jag överlever. Ska krypa upp i soffan med en stor kopp te – what else. Torsdagsmys och jag känner mig väldigt nöjd just nu. Tror jag tagit flyget till tuttifrutti världen för kvällen, för det finns ett lyckligt bubbel i mig. Underbar jävla känsla. Såna här dagar vill jag ha fler av. Balans. Perfekt.

Amber Rose. Seriöst.. om jag hade sett ut så här i rakat hade jag fan rakat av det på en gång. Utan att tveka.

amber-rose

Sen att hon är modell är ju en helt annan femma! ;]

Emma

TÄNK OM. TÄNK. OM.

Jag kan inte sluta tänka på skolan och hur det ska bli med det. Ekonomi, examen, framtid. Drömmar. Allt känns så luddigt och osäkert. Behandlingen och alla sjukhusbesök gör att saker och ting skjuts framåt i tiden. Jag kommer inte ta examen när det var tänkt och jag förstår inte varför jag gör det till så stor grej. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men gör det så mycket egentligen? Skitsamma om det blir ett halvår, ett år senare, eller mer. Det kanske uteblir helt. Det är väl nuet som räknas och vad det innehåller? Att man gör det man vill. Inte att rusa fram till en examen, sen ett fast jobb, sen en pension för att kunna leva livet. Det spelar väl ingen roll om man tar en omväg eller en annan väg än vad man tänkt från början? Hindren man stöter på under vägen, utmaningar och annat som bidrar till ryggsäcken med erfarenhet gör ju att man förändras. Får andra perspektiv. Prioriteringar. Sa jag det?

Tänk så rusar man fram i livet, tar examen, får det där jobbet och till slut går i pension när man tjänat storkovan. Så inser man att man inte är lika ung längre, orken är mindre och man kan inte göra alla resor man drömt om för att man är helt enkelt för gammal. Gammal och gaggig. Vad var meningen med allt då? Jag tror på de här små guldstunderna i vardagen – att göra det man vill och njuta av det. Små saker som att läsa en bok i solen, se en match med vännerna. Gå i pyjamas hela dagen. Vara spontan. Vad det nu än är man gillar. Det är det som kommer få en att må bra och uppskatta vardagen mer tror jag. Allt behöver inte vara så stora investeringar bara små stunder, med personer eller saker som får en att må bra.

Fan. Lev nu.

Emma

MYRSTEG.

Tänker inte ens gå in på dagens tillstånd mer än att säga att det har varit zombiemode. Kroppen och hjärnan sover men jag är vaken. Hur fan det nu går ihop. Jag kryssar och kryssar, stryker över fler dagar på strålningsschemat. Just nu försöker jag bara få dagarna att gå. Jag är sjukt trött och behöver spara på den energi jag har. Känns som att många av de vakna timmarna går till strålningen och vila. Annat får väl vänta lite antar jag. Inget blir ju så där överdrivet effektivt när det måste göras med myrsteg.

Men, faktiskt ska jag nog försöka ta tag i plugget lite imorn, vore skönt att få lite koll på den fronten. Nu ska jag gå och räkna lamm. Eller är det får?

Natti!

Emma

MÅNDAG.

Efter ännu ett samtal med Monica börjar jag känna att det tar lite stopp. Mina tankar far och flyger men jag får inte fram dom. Känns som att vi är på lite olika platser på nåt vis, fastän vi sitter där, mitt emot varandra i varsin fåtölj. Jag börjar få känslan mer och mer att M inte kan hjälpa mig med vissa pusselbitar. Pusselbitar som jag känner att jag verkligen behöver lite hjälp på traven med. Jag biter ihop återigen. Säger inte precis vad jag tänker och vad jag vill. Är det inte lite sjukt att man sitter och biter ihop inför en kurator? En kurator som inte dömer, (eller dömer hon?) Inte blir sårad, ledsen eller arg. Någon som inte har den minsta koppling till mitt liv innan jag började gå till henne. Första gången kändes det som att jag kunde vräka ur mig allt. Tårarna sprutade och jag pratade nonstop. Tänkte knappt, lät det bara komma. Nu kan jag inte sluta tänka. Jag är inte helt varm i kläderna längre och klicket som fanns har försvunnit. Dömer hon? Vore det konstigt? Det vore definitivt fel.

Jag är fortfarande inte riktigt bra i vänsterfoten. Den känns till och från bortdomnad och så sticker det i den, som när den håller på att somna, ni vet. Sjuksköterskorna tror att jag är överansträngd. Det kliar i mina fingrar för att jag vill göra saker, saker som att bara ta en promenad när solen lyser. Men nu är det soffläge som gäller. Ska gå minsta möjliga, bläää.

Men ja, jag är trött. Jag erkänner. Jag är riktigt utmattad efter idag. Ska ta ett fotbad, fixa en kopp te och se Sex and The City. Jag jobbar på att ta semester. På riktigt. Stryker ännu ett datum för strålning. 25 gånger kvar! Mårten, jag hoppas du mår skit.

Emma