DEN KÄNSLAN.

Idag var första gången jag gick på stan utan mössa, med peruk, och jag kände mig så gott som mig själv. Så mycket mig själv som det går, med peruken. Jag kände mig som en i mängden och inte den uppenbara sjuka, cancerdrabbade, som sticker ut. Jag såg ut och kände mig som vem som helst. En eloge till Sofia på Harmoniq som gjorde miraklet. Hon trollade bort Montazami och trollade fram mig. Det känns otroligt bra nu och äntligen kan jag skippa att trycka på mig mössan så fort jag ska utanför dörren. Det börjar liksom bli lite fel tid för mössa nu… Vet inte hur jag ska kunna tacka henne och hon förstår nog inte vikten av vad hon gjort. Tacktacktack.

Snabbt besök av K och A vilket gav massa energi. Riktigt kul att äntligen få ett ansikte på A och skönt att få lite socialt utbyte när jag för en gångs skull har en gnutta ork. Det är så där lite som ger så otroligt mycket just nu. Så med det småhysteriska humöret på topp ska jag slappa bort den här kvällen med – trumvirvel tack! – film. C-h-o-c-k-e-r va? Det kunde ni väl aldrig tro?! ;]

Nu är jag smått trött men jävligt nöjd. Jag känner mig fan fin och det var inte igår jag gjorde det sist…liksom, att inte känna sig som en hård och tuff krigare hela tiden. För det är ju inte speciellt feminint att ha snaggat. Det kommer nog en bild med peruken på imorn. Nu finns det bara en sak jag verkligen vill ändra med mig själv. Och det, det kommer så småningom.

Emma

JAGVILLJAGKANJAGSKA.

Sedan det ”lilla” erbjudandet från Sthlm dimpte (…dimpte…? Damp? Dumpit? Ja, vad tusan det nu heter) ner i mailen har tankarna snurrat på i 380. Det känns som årets största komplimang. Samtidigt som jag innerst inne är feg och ifrågasätter om jag verkligen vågar vill jag bara slänga mig ut och utmana mig själv. Jag har ju bara det senaste halvåret gjort tretusen saker som är värre – dessutom har jag klarat dem. Det är dags att möta rädslor och det här är ett ypperligt tillfälle för en av dem, så no way I’m backin’ on this. 

Idag ska peruken fixas, det ska bli skönt. Jag hoppas verkligen jag kan gå därifrån och känna mig nöjd och framför allt att jag vill använda den. Hej då Maria Montazami-/Hollywood-svall, du är inte riktigt jag. Jag måste ge kritik till perukmakaren och säga att jag är grymt besviken. Peruken i sig är fin, men ”proppa” inte på mig en peruk och säg att jag ska gå hem och ha den på mig, vänja mig vid den för nu är jag ovan, prova den för att sen säga att jag inte får byta när det inte känns bra. Skickar man verkligen hem en kund som är osäker på en peruk i en sån här situation? Nej, det gör man inte. Inte i min värld i alla fall.

Jag har väl lärt mig återigen att man aldrig kan fråga för mycket och att ja, jag får skylla mig själv. Men tanten gav mig knappast känslan av att hämtad peruk var hämtad peruk när hon sa ”gå hem och prova” typ. Så som sagt: KRITIK till er i Viksäng. Och ni som ska iväg på perukprovning, gör inte mitt misstag. Fråga mycket och var säker på vad som verkligen gäller.

Jag vill.
Jag kan.
Jag ska. 

Emma

GAAH.

Idag är tröttheten total. Det är ingen underdrift när man säger att det brukar komma efter… Inte bara tröttheten som har överhanden. Känslorna leker ett spratt och den här dagen har nog varit en av de mest hysteriska när det gäller hur det svänger. Skrattar och känner mig superglad och nästa sekund sprängs hjärtat av jobbiga känslor. Idag är det ingen tvekan om att vi är slavar under känslorna. Just nu känns det dock bra. Ska mysa ner mig i soffan, fixa en stor kopp te och slå på en film. Lugn. Fredagsmys.

Nu längtar jag efter Dalarna. ♥

We won’t break. We won’t die.
It’s just a moment of change.

Emma

SPEEDAD ELLER NÅT.

Jag har tagit mig igenom den här dagen. Kände mig ett tag som ett sockerspeedat barn som ville klättra på tapeterna, hänga i gardinerna eller gömma sig under soffan. Måste göra mig av med energi…men vänta nu. Jag har ju ingen? Jag vet att det låter sjukt. Jag har energi men ändå inte. Fast nog tusan lever det hysteriska kortisonmonstret i mig vidare. Har nog aldrig varit så virrig som när jag äntligen kunde ge mig iväg och handla frukost imorse. Återigen var jag som ett barn, ett borttappat barn, och Coop kändes lika stort som hela jordklotet. Av någon anledning förstod jag inte svenska. Allt blev en enda grekisk smörja. Jag fattade ingenting.

Jordet-runt-resans kaos fick mig verkligen att sänka ribban. Få timmars sömn och total förvirring – dagen fick bestå av filmmaraton och jag har nog aldrig älskat att försvinna in i en annan värld så mycket som idag. Overkliga, tecknade filmer kan rädda tillvaron ibland. Man måste ibland få fly den riktiga världen. Tillvaron. Verkligheten. Oavsett om man är ett kortisonmonster eller ej.

Någon har planterat ett griller i mitt huvud.
Vissa saker tackar man väl bara inte nej till?

Emma

NYTT KAPITEL.

Nu då? 03:45 och jag stirrar i taket. Vänder och vrider frustrerad över att någon har limmat fast mina ögonlock så de inte går att stänga. Kunde inte klockan fått vara 06 eller 07 i alla fall? Kom igen. John Blunds pulver lär ha blivit grymt utblandat inatt. Ska jag gå upp? Ska jag ligga kvar? Försöka somna om? Men Emma, dummaste frågan nånsin tror jag.

En sån simpel önskan som att få vakna tidigast klockan 8 och se lite utsövd ut var tydligen för mycket begärt, så jag tackar för mina timmar jag fick och gör en resa tillbaka till 70-talet genom TV-rutan. Dagen får bli som den blir – lite upp och ner. Har ju faktiskt ingenting att passa så jag kan slumra bort den om jag vill och behöver. Jag vet precis vad jag ska göra. Hmm, har ICA öppet? Jag är hungrig.

M skrev en sån bra kommentar häromdagen, om att det är dags att vända blad. Påbörja ett nytt kapitel. Det var just det igår. Jag satte punkt för strålningen och separationen blev så mycket mer känslomässig än jag kunnat föreställa mig. Mycket tankar som for genom huvudet och kroppen gjorde sig av med ångestfyllda känslor. Det är jag som väljer hur det här kapitlet ska bli. Jag kanske inte kan välja hela innehållet själv men jag kan se till att det blir bra och det jag kan välja ska jag välja. Möjligheterna ökar.

Mitt i stormen på havet kliver mannen åt sidan. Gärningsmannen på den kapade båten tittar på mig och ber mig ta över rodret igen. För det tillhör mig. Jag styr. Jag är kaptenen på den här båten. Är det bara i mitt huvud eller ekar den finländska dialekten i erat också? 

”Det är jaaag som är kapteen på den här båten!”.

Emma

ÖVER. DET ÄR ÖVER.

Jag kunde inte skilja på om det var regn eller tårar som rann ner för mina kinder. Ibland fick jag en salt smak på tungan och jag var avslöjad. Vilken hysterisk sista promenad till och från behandlingen. Känns som att regnet vill symbolisera något idag. Jag hoppas det är Mårten som blöder. 28 av 28 behandlingar, nu är jag klar för den här gången. De här 6 veckorna har verkligen gått snabbare än jag trott och jag kan inte fatta att det är över. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gör nog både och – skrattar samtidigt som tårarna bara rinner. Återigen har någon dragit ur proppen och det finns ingen stopp-knapp och jag sitter som ett frågetecken. Men det är okej.

Det är så blandade känslor att avsluta strålningen, säga hej då till sjuksköterskorna som tagit så bra hand om mig. Att inte längre ha överhanden. Inte längre göra något lika aktivt för att kämpa mot cancern i min kropp. Min och maskinens gemensamma fight mot Mårten är över och nu står jag själv igen. Min armé av soldater är sjukhuspersonalen, men annars ska jag fortsätta på egen hand. Ingen mer hjälp av någon Star Wars-apparat.

Känner mig bedövad. Någon behöver nypa mig. Dagens planer läggs på hyllan, jag behöver vila. Vila för huvudet, känslorna, kroppen. Är det sant? Jag har alltså tagit mig igenom hela strålbehandlingen. Frågetecken.

Emma

1 KVAR.

Idag har jag haft sån otrolig energi i kroppen, jag känner skillnad bara jag pratar. Det är uppåt liksom. Ögonen och huvudet är dock riktigt trött men jag känner mig energisk. Jag vill nog påstå att jag varit rätt pigg idag. Igår gick jag hem från stan för första gången på flera månader. Jag tog ett kliv mot rädslan. Rädslan för att göra saker. Rädslan för att något på vägen ska hända. Epilepsi, domningar, yrsel, ja vad fan som helst. Läkarnas höjda varningsfingrar sitter ju som berg men stegvis börjar jag inse att jag inte behöver gå runt och vara livrädd hela tiden. Jag ska tänka mig för och ta det lugnt, men jag kan ju fortsätta leva. Speciellt nu, nu när strålningen snart är slut och medicineringen är strörre. Det gör att jag har ork och kan ha ett drägligt liv. Ett liv bortanför soffan. Det kommer ta lång tid att bearbeta allt, det här är ju bara början men det är ett steg åt rätt håll på den långa vandringen.

Det är helt klart kortisonet som hjälper. Läkarna höjer och höjer dosen samtidigt som Apotekets personal trillar av stolarna varje gång jag kommer och ska hämta ut mer. Inte konstigt de får en chock och undrar vad jag håller på med då det står att jag tar två tabletter om dan vilket inte stämmer. Lägg på en nolla efter tvåan så stämmer det. Jag känner mig som ett kortisonmonster.

Sen känner jag mig grymt glad över dagens samtal med mami. På måndag bär det av till Dalarna och det kan inte bli bättre tajming. Påsk, dop och massa mys med familj och vänner, det ska bli skönt att komma bort. För samtidigt som jag kommer bort kommer jag hem.

Imorn gör jag min sista strålbehandling. Herregud, hjärtat svämmar över och ja, ögonen också för den delen, bara av att skriva de orden… tänka de tankarna. Helt sjukt mycket känslor det rör upp… 1 kvar. Jag fixar fan det här.

Emma

LYCKOVÅGEN.

Jag har fan haft en skön helg. Suttit ute på balkongen och njutit av solen, pratat med vänner, läst en bok och bara haft det bra. Jag har orkat och det är jag så otroligt glad för! Idag blev det en liten promenad till A för brunch (eller vad jag nu ska kalla det), massa babbel och skratt. Underbart avslut inför den nya veckan. Jag är lite rädd för att det här ska släppa och det vet jag ju att det kommer göra. Det går upp och ner, det är så det funkar – vare sig jag vill det eller inte. Men jag tar myrsteg fram och ska försöka sova tidigt. Göra allt jag kan för att hålla mig så pigg det går, skapa större förutsättningar för det.

Jag glider med på lyckovågen så länge jag kan. Njuter tills den gått över och då är det bara att försöka fånga nästa. Det är så jävla underbart att känna så här. Men nästan skrämmande att verkligen inse vilken stor skillnad sol och lite ork gör.

Emma

FÖR MYCKET. FÖR STORT.

Den renoverande grannen – ”arga snickaren” – som jag trodde bankade vägg i vägg och var 70+ visade sig befinna sig en våning upp i ”Piff&Puff-ladyns” lägenhet.

Och hon är ju absolut inte 70+… Den ”härjiga gamla damen”, som jag trodde renoverade, visade sig vara ”Piff och Puff-ladyn”… Kvinnan som jag trodde förvandlats till en lugn dröm var grannen som renoverade. (Okej, nu blev det lite mycket förvirring och smeknamn på grannarna…) Hur som helst, hela morgonen var jag irriterad på den rastlösa pensionärens bankande tills jag satte mig på balkongen, njöt av värmen, konstigt gossip och den tämligen usla karaoke-mannen. Nej, karaoke-mannens sång var inte så överdrivet ljuvlig i mina öron, och ja, det var med dubbla känslor det sakta gick upp för mig att grannen ovan inte hade blivit lugn. För det var verkligen hon som renoverade. Karaoke-mannen sjöng med till ballader och klassiker som skrålade ur radion och jag kunde inte rå för att rita upp en bild av hur han såg ut i mitt huvud. Skulle vara roligt att få se honom nu och hur mycket som stämmer med verkligheten. På ett sätt blev jag lättad att det var hon ovanför som bankade, för det innebär att jag bara har en härjig granne.

Välkommen till en liten del av allt som bara snurrar runt i huvudet. Jag vet att jag tänker men jag vet knappt vad jag tänker. Vettiga som ovettiga tankar, non-stop. Denna gång mest ovettiga.

Vad läskigt det känns…när jag känner på huvudet känner jag som en skåra i skallbenet. Spåret från den 21 december. Hjärnoperationen. Jag kan känna exakt var och hur stor cirkeln är, och samtidigt som jag inte fattar blir jag nästan illamående. Blir återigen ställd – som alltid när jag tänker på det. Hur kan jag förtränga att de borrat, sågat, skurit och sytt? Häftat. Den dagen jag stod inne på toaletten hos mamma och beundrade mina 27 häftklamrar. Just hur brutalt det såg ut. Min lilla ”golftur” som jag kallade den. Där stod jag smått illamående, oförstående och faschinerad. Precis som idag, precis som nu. Och så flyger tankarna iväg… ”tänk så råkar jag trycka för hårt på skallbenet så det åker in…”.

Herregud. Yepp, jag vet. Jag är sjuk. Knäpp. Galen. Konstig. Men tro mig, det går inte att förstå alla tankar som snurrar när man sitter med dessa spår i huvudet och när man tänker på innebörden av dem. Jag kan inte göra annat än att skämta bort det. Det är bara för stort för att ta in.

Emma

DREAMER.

Bank, bank, bank… så var grannen igång med det nedrans spikandet igen. Det är fan lördag och klockan var inte ens 8 när det började. Självklart härjar damen i den väggen jag har mitt öra mot. Måste hon alltid vara värst på helgerna? Piff och Puff-ladyn en våning upp, som jag berättade om för ett tag sen, har varit väldigt lugn och börjar framstå som en dröm i jämförelse med ”arga snickaren” på andra sidan väggen.. Den här Arga snickaren är närmare 70 och Piff&Puff-ladyn är 25. Max. Det här går ju inte ihop.

Sitter med min kopp kaffe, som förvånansvärt nog smakar choklad. Filosoferar. Jag vill bort. Sitta på landet. Omgiven av grönska, med en stor överdriven hatt (den hör ju till) och få färg i solen. Äta en god helgfrukost och dricka nymalet kaffe. Med nära och kära som får mig att må bra. Skratta så mycket att man nästan får kramp i magen och kinderna. Som i reklamer eller filmer. Tänk vad underbart. I och för sig, snart sitter jag ju både på landet och är omgiven av älskade människor. Bara den där töntiga överdrivna solhatten som fattas, haha, och det finns säkert nån sån på vinden där hemma. ;]

Jag försöker hitta mig själv i högen av mörkt hår. Ett otroligt vackert svall och jag hoppas att någonstans där i myllret av strån ska det finnas ett jag. Det är inte den lättaste kurragömma leken att hitta sig själv med hår igen när man de senaste månaderna vant sig att knappt ha något. Det har varit operationsmössor, bandage och kompresser. Ingen möjlighet att fixa med det, sätta upp det, fläta, platta, föna. Ja, ni vet. Bibeln skulle inte räcka till för att få med allt. Men jag lär nog bara trycka på mig den och vänja mig. Vänja mig att se mig med hår igen. Inte som en tuff och hård militärtjej som krigar. Även om det passar mig väldigt bra just nu, för det är ju vad jag gör. Krigar.

Emma