LIVET PÅ EN PINNE.

Försökte hitta ut ur sömnens dimma. Sprang mot dörren men den flyttades hela tiden – förstod ingenting. Satt på en buss och pratade med två kvinnor. Tittade ut genom fönstret och tydligen åkte vi runt i ett snöigt och kallt Västerås. Vart i Västerås vet jag inte. I huvudet spelades musiken – opera. Den värsta och mest dramatiska biten ur filmen ”Black Swan”. När jag sprang kom det, från ingenstans, knack, knack, knack. En röst fick mig att flyga upp från kudden. Mamma. Hon undrade om jag levde och sa att klockan närmade sig tolv. Tolv? Tolv på dagen? Tolv på natten? Vänta nu… Har jag sovit till tolv?? Fortfarande hysterisk opera i huvudet som känns totalinflammerat. Mitt stackars hjärta jobbade snabbt och kroppens alla celler var uppe i spinn, som tomtens verkstad dagarna innan julafton. Skynda skynda skynda. ”Ja, okej, jag kommer upp.”

Över tolv timmars sömn och ändå känns det som om min stackars hjärna blivit överkörd. Nermejad av en långtradare, eller två. Inflammerat, irriterat och svullet. Aj. Som en hemsk förkylning, fast i huvudet. Ser framför mig hur mina öron får gigantiska hundögon och ber mig om nåd. Som vanligt säger att jag inte kan göra något. ”Jag gör allt jag kan…”, men vet att det inte räcker. Ljuden blir som explosioner i öronen och jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Tystnad får det också att explodera så inget jag gör blir bra.

Det tog ett tag innan jag fattade vad som var dröm och vad som var verklighet. Värken hörde tyvärr inte till den dåliga bussdrömmen, men ja jag är kvar i Djurmo. Skönt, ett frågetecken mindre. Jag vet i alla fall var jag är, men kan någon stänga av den förjävliga musiken i mina öron? Lalalalalalaaa, laa laa laaa la la laa laaaaa…… Gaaaah, hysteriskt.

Vilken kaosmorgon men vilken toppendag. Mitt i förvirringen dök min andra ängel upp. Ett efterlängtat besök som har fått mitt hjärta att kännas enormt. Känns som det varit på lyxsemester och unnat sig allt det vet att det mår bra av. Den positiva energin som finns i mina celler nu är lycka och glädje i ren definition. Kan man säga så? Aja, tomäjto, tomato – don’t give a damn.

Idag fick jag mycket av det jag bett om och nu har den hysteriska operamusiken tystnat. Känner mig lite mer som en människa. Halva jag är fortfarande ute och irrar efter dörren ut ur förvirringen samtidigt som halva jag sitter lugn i solen och njuter. Det är bara kaos. Allt krockar och jag förstår ingenting. Fortfarande.

Det är kaos med alla tankar men en sak vet jag: jag är bortskämd. Vissa människor får en att bli så lycklig helt enkelt. De får en att må bra. En av dem heter Mezgin och hon är otrolig. Amazing. ♥

Emma

TRÖTT.

Död som en fisk ligger jag i soffan. Ute lyser solen och det är helt underbart väder. Jag vill så mycket nu men varken kropp eller huvud kan nog ställa upp på mina avancerade krav. Så jag lägger ner det. Får inte arslet ur när det gäller nåt så tänker sitta kvar i soffan resten av dagen… eller ja, kvällen. Matas matas matas. M kommer hem om ett tag, då blir det väl lite fredagsmys kan jag tänka mig. Fredagsmys..? Men vänta nu, är det inte lördag idag?

Skallebank 24/7 är inte nådigt.

Emma

MATCHMAKERN.

Även om Han har övertaget idag så bubblar det i mig. Känslorna påminner nästan om en förälskelse. Känner fjärilarna i magen som för mig upp. Upp bland molnen och in i tuttifruttibubblans värld. Mina projekt som jag har på gång nu får mig att känna sån total lycka. Såna småsaker. Vad säger jag… de är ju gigantiska. I min värld.

Mårten verkar extraknäcka som matchmaker. Ett tack kommer nästan ut från min mun men läpparna stretar emot. Porten stängs. Att tacka Mårten vore det största sveket mot mig själv, även om jag vet hur mycket han gett mig. Alla människor jag fått kontakt med, alla historier jag fått höra och all kärlek jag mött pga. Mårten hade jag gått miste om ifall jag levt vidare som den hysteriska general jag då var. Alltid ute på galenskaper. Alltid stressad. Alltid överallt och ingenstans. Med hjärtat uppe i halsgropen och flämtandes. Matchmakern har, hur som helst, tagit mig ner på jorden. Men han förtjänar inget tack för det.

Emma

HÅRIGT VÄRRE. ELLER…?

Håret ligger och samlar damm… tar på mig peruken när jag känner för det. Vilket är typ aldrig. Varthä sööö, tänker jag då som en viss J hade sagt. Trodde faktiskt jag skulle vilja använda den mer. Men jag kör rakat – underbart skönt. Drygt med långt hår som hänger och slänger i vägen. Mitt annars grova, sträva hår som strålningen förvandlade till ett tunt litet ljust kyckling-fjun börjar bli strävt igen. Grövre. Som sandpapper på huvudet – det finns hopp.

Min besatthet kring fläckarna har nog varit bra. ”Massera, massera, smörj in, har det kommit mer hår? Massera, smörj in, smörj in mer, massera.” Ja, besatt är ordet. Varje morgon har jag stått och i princip räknat hårstråna. Känt efter sandpappret. ”Har det kommit något mer?” Men kom igen…som att du känner skillnad över en natt Emma… Om det är mina ritualer kring fläckarna på huvudet som gjort att det kommer lite mer hår för varje dag vet jag inte, men ärligt talat bryr jag mig inte heller. Ingen stor ansträngning att köra lite mer morgon- och kvällsritualer. Hellre investera och försöka göra allt jag kan än att stå där efteråt och konstatera att OM jag gjort si eller så hade håret vuxit ut. Då hade jag känt ”in my face”… På ett väldigt hårt sätt.

Sjuksköterskorna sa mellan raderna att jag kunde drömma om att få tillbaka håret på områdena som strålades. Rakt ut sa de: ”Du har fått en väldigt stark strålning och dessutom gått många gånger, så neej, du kommer inte få tillbaka håret, räkna inte med det – då har du EXTREEEM tur.”

Well, jag säger en sak: jag får tillbaka hår. Suuuckeeeeeers!

Emma

PRETTY AMAZING STUFF.

Jag skriver och jag skriver och jag skriver. Återigen blev mitt tänkta ”korta” svar väldigt mycket längre. Orden och tankarna flyger ur mig och jag skulle kunna fortsätta non stop. Som ett träningsfreak på ett rullband. Bara gå, gå, gå. Wihoo, som duracellkaninerna!

Det är en sån otrolig lättnad att få prata ur sig. Mitt flummiga jag får tömma sig och jag tycker ibland synd om stackars E som ska svara på allt vimsigt som står. Men hon gör det och hon förstår. Mina ord går inte in genom det ena örat och ut genom det andra. Vilket jag kan förstå att det gör på vissa ibland. Hela tiden allt detta snack om cancer. Jag vill också spy på det vissa dagar men samtidigt har jag ett sånt enormt behov av att prata om det. Av många olika anledningar. De som förstår, de förstår.

Har jag sagt att vi kan så mycket mer än vi tror?
Jag kan till exempel stå på händerna och ta kort på fötterna samtidigt.

425896_131861623607698_100003515836322_121664_981504270_n

Yep – I can do pretty amazing stuff!

 

Emma

UNDERBART!

Måste låna det här av dig, R. Både ord och musik.

Jag älskar det och vi borde göra det oftare: ”Var så osvensk som möjligt och släpp loss som om ingen såg dig”. – Rosanna

Panetoz – Dansa Pausa.
Det rycker i hela kroppen och jag vill ha sommar.

Emma

EGENTLIGEN ÄR DET INTE PATETISKT.

Jag försökte välja mina ord väl men det slutade hela tiden med att det blev ett ständigt battle mellan alternativa meningar. Ska jag skriva det? Hmm, nej kanske borde skriva så… det där lät ju dumt.. men ååh, så kan jag ju inte säga... Jag finner inga ord som passar. Jag har massor att säga men allt låter patetiskt. Det finns inga ord som inte gör det. Ord som tar bort smärtan eller gör det ogjort… de finns helt enkelt inte – de där mirakelorden. ”Jag tänker på dig” känns just nu litet, men är nog de enda jag kommer på, och att säga att jag inte vet vad jag ska säga – för det vet jag inte riktigt. Jag kan skriva femtioelva ord och meningar men jag kan inte trolla, trolla bort smärta och sorg. Perfekta ord är kanske inte heller alltid vad man vill höra. Jag vet inte… vad svårt det är.

Nu sitter jag i en liknande situation som så många andra suttit/sitter i runt omkring mig när jag blev sjuk. Avvägningen ska jag, ska jag inte? Vad ska jag säga om jag säger nåt? Hur kommer reaktionen bli? Vill hon att man säger något? Pratar om det, eller ”inkräktar” jag då? Tänk så börjar hon gråta… eller blir arg…

Innan jag klickade på send och skickade iväg min styrkekram i e-form tänkte jag ”jag borde kanske inte skriva nåt…” och precis när hjärnan formulerat klart meningen i tanken suddade den ut den lika fort. Klart jag ska säga någonting. Är det någonting jag lärt mig i min situation är det att jag vill att de ska veta att jag tänker på dem om något hänt. Allt mellan himmel och jord. Jag tänker säga något. Hellre det och få en dålig reaktion och be om ursäkt än att gå i sin bubbla och tänka massor men inte säga något. Det är jobbigt att vissa ignorerar en, springer över på andra sidan gatan eller rusar ur affären när man kommer. För de vet inte vad de ska säga (antar jag). Men liksom, hallå, jag såg dig och du såg mig…står här och jag är inte ett monster som kommer äta upp dig.

Vet man inte vad man ska säga – säg det – det är alltid bättre, absolut bättre än att ignorera en som är mitt framför näsan. För man förstår. Jag förstår. Livet sätter människor i orättvisa situationer och självklart finns det inget bra att säga då. Det är ingen som kräver det heller. Det är tanken som räknas, det spelar inte riktigt någon roll vad du säger. Det är att du säger, vad som helst. Eller ja, inte ignorerar i alla fall.

När någon rycks bort från en, då när livet får ett hastigt slut… Jag kan inte sluta tänka på det. Vad arg jag blir. Ledsen. Frustrerad. Det är orättvist. Så orättvist. Mitt hjärta blöder. För jag vet vad tragedier och sorg gör med en. Försöker föreställa mig, sätta mig in i situationen och jag blir illamående. Att till exempel förlora en lillebror. Tänk så skulle jag förlora min lillebror… Åh herregud.

Jag önskar jag kunde trolla.

Emma

MITT LIV ÄR MITT.

Acceptansens krav förföljer mig om dagarna. Det där ordet börjar bli som en del av mig och som jag funderar och funderar. Min hjärna börjar kännas besudlad snart. Snart… sa jag snart? Vilket skämt. Vet jag inte om det jag känner är i vänster eller höger sida på kroppen känns det som att hjärnan är rätt ur funktion… Hör en röst i mitt huvud som varnar ”system overload”, sen en smäll och sen tystnad. Sen kommer det………piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip……. 

Jahapp, det var den hjärnan det.

”Det har visat sig att patienter med dåliga odds, men, som har en positiv inställning i sin sjukdom, blir friska i större utsträckning än de som har bra odds men dålig inställning.” 

Sant eller osant – vad vet jag – men det var då jag bestämde mig. Utifrån en mening lade jag grunden för mitt tankesätt i hur jag skulle vara genom allt det här. Jag ska vara positiv. Är det inställningen som kan avgöra saker och ting så ska jag fan avgöra och påverka det också. Själv. För det här är fan mitt liv. Mitt.

Det är skillnad på acceptera och acceptera. Jag har tagit till mig allt som läkarna sagt. ”Accepterat” det. Tagit emot det, reflekterat över det och försökt gjort något bra av det. Samtidigt som jag accepterat det kommer aaaldrig acceptera det. Kommer aldrig tillåta att Mårten står i min dörröppning och stoppar mig. Det är skillnaden. Jag kommer aldrig acceptera att Mårten stoppar mig från att leva mitt liv även om jag accepterat att han kommit in och förändrat det. Det måste jag ju.

Att acceptera att man är sjuk och att gräva sin grop och skita i allt är inte samma sak. Bara för att man accepterar att man är sjuk behöver det inte innebära att man lägger sig ner och skiter i allt. Jag tror man måste vara realistisk. JAG måste i alla fall vara realistisk. Ta till mig verkligheten och anpassa mig, för att inte få en chock om rullgardinen skulle åka upp.

Att acceptera ÄR INTE samma sak som att lägga sig ner och ge upp.

Emma

KRULLTOTTEN,

du är värd allt som livet kan ge
varje liten sak som du gör
varje litet ord som jag hör
får mig att förstå
att en vän som är så 
är det finaste någon kan få.
Sprid glädje och du får dubbelt upp. Älska och du förstår.

Emma

 

GUNDE-STYLE.

M och J har lämnat mig i det stora huset för en tripp till gurkstan och lite pyssel där. Jag ”blev kvar” i Dalarna. Bilfärden fram och tillbaka tar alldeles för mycket på min hörsel och öronen, så jag ska försöka nyttja tiden till plugg och vila. Fråga mig inte hur jag har tänkt angående det förstnämnda. Efter ett samtal med min älskade…polack…blev jag verkligen taggad att plugga. Hon ger mig sån energi. Får bli att knapra lite extra Citodon och ta smällen som håller i sig några dagar efteråt. Det återstår att se om plugg-/nördcellerna i hjärnan kan gömma sig undan tromberna som far runt i mitt huvud. Mitt huvud, som enligt Mårten, är hans hus. You asshole, burn baby, burn!

Jag vet att det är optimistiskt att sätta sig och plugga nu med tanke på allt. När min hjärna redan är belamrad med massa annat men jag vill plugga. Jag vill lära mig. Jag vill få in mina poäng. Framför allt jag vill kunna släppa det och ta nästa steg. Så idag är min strategi ”bit ihop och kom igen då!”. Tar på mig Gunde-rollen och kör. Jag vill jag, jag kan, jag ska – ingenting är omöjligt!

Mars-April 2012 076

Kikar ut och undrar… vad hände med att sitta på ”landet” i en töntig, gigantisk solhatt mot husväggen och njuta av värmen och det gröna gräset?

Emma