LÖRDAG.

Blev som hastigast kallad till sjukhuset i Västerås igår, man skulle göra en bedömning på huvudvärken. Äntligen kände jag. Så pappsen och jag drog iväg och träffade ännu en ny läkare, så klart. Men läkaren vi fick träffa kändes faktiskt som en av de bästa jag haft i Västerås, han var vettig. Psykologisk på något sätt. Slängde inte ur sig massa saker utan lyssnade, tänkte och reflekterade över situationen. Allt detta kan man ju ta förgivet av en läkare kan man ju tycka, men nej, det är inte min erfarenhet i grukstan. Han letade febrilt efter någon orsak som huvudvärken kan bero på, men till sin besvikelse hittade han ingenting. Samtidigt som jag ropade hurra-rop typ över att det inte var nåt fel på mig – förutom Mårten i mitt huvud då – så var jag lika besviken som han.

Till slut kom vi fram till att jag ska gå till sjukgymnasten, gå till psykologen och gå på massage. Vilket jag tror kan hjälpa mig slappna av och förhoppningsvis minska och bli av med huvudvärken så småningom. Han, massören och min andra läkare har kommit in på banan spänningshuvudvärk. Vilket inte förvånar mig i och med att jag haft axlarna uppe vid öronen innan jag fick massagen.Dessutom kan jag ju inte slappna av. Måste lära mig. 

Det känns bra idag även om jag har träningsvärk i hela kroppen av den lilla trippen igår. Nu blir det promenad, rensa lite tankar och… hmm, och så kom jag just på (ännu en gång) att det är lördag idag. Kan göra det hur många gånger som helst. Hjärnan är inte riktigt med än, haha.
Sometimes I think you just need that special. That little extra. 
 
Emma

MIDSOMMARHELGEN.

Jag lever. Men de senaste dagarna har min kropp varit i uppror. Det märks att allting verkligen är upp och ner och jag vill bara trycka på stopp. Trycka på knappen så allt blir återställt igen. Sådär något normalt i alla fall. Kroppen som har velat tömma min arma lilla magsäck flera dagar i rad fick som den ville till slut – jag ropade på Ulrik som man tydligen säger. Ulrik, liksom.. varför Ulrik? Ser inte logiken i det där… Matlusten är sådär och det känns ju lite trist så här under midsommar. Myser hemma hos pappa i Mockfjärd över helgen. Skönt att umgås lite och dessutom får byta soffa och omgivning.

TVn rullar och jag ska återgå till sällskapet, dessutom är jag en alldeles för stor tröttmössa för att försöka få nåt vettigt sagt här, men hoppas ni har en mysig helg!

Emma

I BILDFORMAT.

Bilderna är tagna av Caroline Broberg. Tack för att du har hjälpt mig att föreviga en tid jag aldrig vill glömma! ♥

Allt vad cancer är för mig. Alla möjliga känslor. Alla möjliga situationer.

Jag längtar efter att kunna gå en promenad utan att vara rädd för att ramla ihop.
Jag längtar efter att kunna gå på stan och fika med en kompis.
Jag längtar efter att kunna bo själv i min lägenhet.

Jag önskar jag fick vakna utan huvudvärk.

Emma

I WISH IT WASN’T MY BODY.

Min kropp börjar säga mig att morfinet stjälper mer än vad det hjälper. Det är rent ut sagt åt helvete om jag ska behöva må så här om dagarna när jag går på morfin… Värre än kortisonet. Fast åt andra hållet…på något konstigt vis. Medan alla andra springer runt i klänning och shorts drar jag på mig långfillingar, tjocktröja och filtar. Sockor. Fryser som om jag stod naken mitt ute i snön. Halsen gör ont och huvudet dunkar, i vanlig ordning. Morfinet gör mig så trött att jag knappt orkar med mig själv. Det bästa är att sova, och det funkar ändå sådär när det är dags. Sömnen är bäst endast av den enkla anledningen att då slipper jag vara vaken och känna allt elände som just nu finns i min kropp. Sitter hela dagarna och när jag väl ska göra nåt är jag smått hysterisk. Pratar högt för att inte lida lika mycket av huvudvärken och öronen och hetsar för att inte känna de trötta musklerna. Jag vet, det måste låta märkligt, men i min värld är det fullständigt logiskt. Jag orkar inte ens sitta upp själv. Märks att jag är påverkad av morfinet eftersom jag är både småseg i kolan och snurrig från time to time. Om jag lägger huvudet på sne fattar ögonen inte vad de tittar på. Helmysko… och fan, ska jag vara påverkad av någonting kan de väl ändå ge mig nåt bra… som är lite uppåt eller så höhö… ;]

Down-dagarna har blivit ett antal på sistone. Morfinet har påverkat mig nåt så inåt och just nu känner jag bara f-u-c-k happiness och tacksamhet. Tacksamheten kan köra upp sig någonstans. Läkaren ringer imorn och jag tänker vägra mer morfin. Jag vill ha tillbaka min energi, min värme, min glädje. Jag vill ha tillbaka välmående, pigga, positiva mig. Den där härliga som skrattar och lever runt hela dagarna. Imorn tar brorsan studenten, hur tusan ska det gå för min del? Öronproppar, sockerstinn och massa kaffe kanske… Stackars bror kommer nog skämmas om jag kommer med tjocktröja och mössa… Men det är ju sjukt kallt utan hår.

Emma

GÄSP-MASKINEN.

Morfin. Ipren. Alvedon. Kära huvudvärk, nej fan… självklart menar jag jävla huvudvärk, vad krävs för att ta kol på dig? Min läkare vrider och vänder på allt, försöker få till smärtlindring som gör att mitt huvud inte känns som en dunkande, inflammerad vattenballong. Ja, det är nog lika ovanligt med såna som det är möjligt för mig att kunna tänka bort huvudvärken. Men tänk om. Morfinet gör att jag gäspar något hysteriskt, käkarna hoppar snart ur led. Typ syrebrist? Och svårigheter att andas djupa andetag, så klart ska jag få biverkningarna som man kan få men som är ”mindre vanliga”.

Återigen är det en sån där period där jag ligger och försöker (vad man skulle kunna tro) skalla ihjäl kudden när jag ska sova. Jag blir galet irriterad. Det tar några timmar att somna och det känns som att det börjar bli ett krav att jag måste snurra ett X antal varv och hoppa mellan kuddarna några gånger innan jag får somna. Kan inte bara John Blund köra förbi med sitt pulver och så är det lugnt istället? Sluta förstör för mig, jag behöver sömnen.

Emma

SOMETIMES YOU JUST GOTTA DO WHAT YOU GOTTA DO, SOM JAG BRUKAR SÄGA.

Det är med någon slags skräckblandad förtjusning som jag tänker på de förändringar som är på gång för min del. När jag tänker på det känns det som att jag har en bomb i hjärtat och magen som exploderar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns så förjävla bra samtidigt som jag vill sätta mig ner och gråta. Backa ur.

Lägenheten i Västerås skapar en fet knut i magen. Den väcker traumatiska minnen från anfallet och då allt gick så galet snett. Skit-kvällen när jag stod i lägenheten, stirrade på sängen och konstaterade att går jag och lägger mig nu, då kommer jag aldrig mer vakna. Tacka fan att jag lyssnade på min magkänsla. Alla de känslorna sitter kvar i väggarna. Dödsångest… Fan vad värdelöst. Innerst inne vet jag att jag behöver landa och satsa på rehabilitering, välmående och lugn. Jag behöver vara på ett ställe och jag vill ha familjen nära just nu. Dessutom är Västerås för stor stad för mig just nu – jag blir förvirrad och totalslut där när jag är så här. Det är för mycket folk, för mycket rörelse och hets. Borlänge är litet och bra ur det perspektivet. Ni hör väl vart det här leder… Vågar och vill knappt säga det, men jag ska sälja lägenheten i Västerås och flytta till Borlänge. Den sämsta saken med det här är att ”lämna” alla mina fina vänner som jag har i gurkstan. Det får mig att vilja göra som sura små barn gör: lägga mig ner på marken, vägra resa mig upp, sparka och slå i backen. Och böla. Böla så högt jag bara kan. Det kommer bli ett stort tomt hål i mitt hjärta, men när jag kan, kommer jag komma och hälsa på.

Nu är det dags att bli Borlängebo för ett tag igen. Tills… ja, tills jag är back on track, då får vi se vart det bär av.

Emma

HÄR & NU, VISST?

Nu är det mycket saker som snurrar i huvudet. Drömmer och snurrar som en tromb i sängen om nätterna. Känner mig kluven över att bo på två ställen samtidigt. På något sätt blir det lite som att ”bo i väskan”. Har en fot här, en fot där. Det blir varken bu eller bä – jag är överallt och ingenstans.Tankarna är överallt och ingenstans. Känns som jag återigen kommit till den punkten där jag måste sätta ner fötterna och bestämma mig. Jag vill ha mitt egna… Men det kanske faktiskt inte funkar att ha mitt egna i Västerås längre… Inte just nu. Gud, jag vet inte. Jag vill ha en hund, en liten havanais. Jag vill ha min familj och mina vänner. Jag vill kunna göra saker jag mår bra av. Inte låta livet stå på paus och vänta på ”sen”. Det finns fan inget sen. Varför leva och tänka att jag ska göra det sen?

Min sjukdomssituation kan inte bli något mindre frågetecken än vad det är just nu. Jag vet hur jag mår nu och jag vet vad som händer härnäst – MR i september och Mårten är kvar. Huvudvärk och enorm trötthet. Jag kan inte gå och vänta på något mer, någon förändring. Tänk så kommer det inte… Tänk så kommer det inte förrens om år? Nej. Jag kan inte sitta och tänka ”sen” något mer. Kommer det så kommer det. Jag är inte lika orolig över att ändra mig längre, att ändra riktning. Inget är liksom skrivet i sten och ångrar man sig eller ändrar man sig så är det ju så. Det finns ju inget som säger att det inte kan bli bra för det.

För… har jag inte förstått saken rätt när jag tänker att man ska leva nu? Livet är här och nu. Eller hur? Så, vad tusan… vad vill jag nu då? Vad kan jag nu? Vad ska jag satsa på, nu? Finns det inget facit på olika lösningar till olika situationer i livet?
Man kanske bara bör göra så – konstatera vad man vill göra och satsa på det.
Vill man så kan man. Ingenting är omöjligt.

Go. For. It. Punkt slut.

Emma

ÖRONPROPPS-BUBBLAN.

Sitter i bubblan, öronpropps-bubblan. Utanför bubblan händer det saker. Det rör sig. Det låter. Men jag bara sitter. Jag bara är, i tystnaden. Fy tusan vad skönt. Hör mitt hjärta slå och känner de djupa andetagen jag tar. I musklerna poppar det – fortfarande. Tycker de borde slutat poppa sina popcorn för länge sen. Försöker få dem att fatta att kalaset är över, att det är söndag nu, men inget händer. Spasmerna kommer hur mycket jag än försöker slappna av. I benmusklerna är det som om jag var med och sprang Stockholm marathon igår, mjölksyra om jag endast går upp för trappan.

Kortisonmonstret i mig är verkligen dött just nu. Saknar det nästan, av den enkla anledningen att det gjorde mig pigg och jag orkade med saker. Börjar tappa hoppet på morfinplåstrena… Fortfarande huvudvärk vad jag än provar känns det som. Visst, mediciner och smärtstillande tar ner den värsta toppen. På en skala mellan 1-10 brukar det vara 15 i huvudet, men nu kanske det är 8-9. 7 möjligen – en bra dag om jag tar morfintabletterna också. Ber att läkaren kommer på något mirakel, eller att han kanske glömt ett alternativ. Ett alternativ som ”självklart kommer ta bort min huvudvärk!”. Snälla? Kan det inte för en gångs skull få vara så lätt? Dumma doktor. Ta bort huvudvärken och den hemska psykiska terror den medför så ska jag vara tyst. Kommer aldrig mer klaga. Okej, man ska inte lova saker man inte kan hålla… men jag kommer klaga otroligt sällan i alla fall. Fixa gärna min känsliga hörsel också, när du ändå håller på farbror doktorn. Faa-a-aan vilka krav jag har!

Öronproppsbubblan – the best bubble in the world. Probably.

Emma