KÄRLEKEN FRÅN DET LILLA LIVET.

Efter några minuter blev det tyst. Knäpptyst och jag tyckte de där minuterna kändes som en evighet. Jag har nog aldrig känt mig så elak. Mitt hjärta blödde när hon grät och grät, tårarna sprutade väl på henne kan jag tänka mig. Lilla Freja skulle sova en hel natt själv, i sin säng. Elaka matte, hör du inte hur ledsen jag är? Jo, visst gjorde jag det, och samtidigt som jag ville ta upp henne i sängen och trösta henne ville jag att hon ska klara av att sova i sin säng själv. Jag hade mjölksyra i kroppen, smått träningsvärk och huvudvärken tänker jag inte ens nämna. Tredje natten med lillvovsingen och det känns. Både underbart och lite jobbigt. Jag, som vanligen är trött om dagarna ändå med tanke på berg- och dalbanan jag fortfarande åker, blir nu slut på ett annat sätt. Men tåget rullar vidare.

Tack vare lite annan fokus om dagarna än bara mig själv och Mårten i huvudet kan jag koncentrera mig på F. Hittills har det fungerat, även om det blir en ny ansträngning som jag inte haft förut. Det finns ju alltid två sidor på ett mynt har jag hört.

Nu luktar det blöt hund i hela rummet. Nytvättad F som busat både inne och ute idag springer nu i mitt knä. Hon drömmer, och piper emellanåt. Utslagen efter nattens bravader. Den lilla hårbollen på fyra ben ger så mycket kärlek. Så mycket glädje och jag kan inte förstå att jag redan är så otroligt fäst vid henne. Finaste vovsing. Ja, nu är jag en sån där hjärntvättad mesig hundägare… som tycker min hund är den finaste hunden i världen och att det finns ingen bättre. Smälter för minsta lilla blick från de mandelformade bruna ögonen.

Freja

Emma

EN BLEV TVÅ.

Och det krävdes inga 9 månader.

Lilla Freja, 8 veckor.

Hämtad idag och lyckan är total, jag kommer vara som ett plåster på den här söta hårbollen. Lite gnällig bilresa, men den var ju 1,5 timme så inte så konstigt. Plus att hon lämnade sina 11a småkompisar. Hon har hittat till sin sovhörna och verkar trivas. Men nu får hon sluta sova, min lilla tjej.

Emma

LÄGENHET TILL SALU I VÄSTERÅS.

Nu har lägenheten äntligen kommit ut på hemnet.se. Wihoo, det känns grymt skönt.
Så letar du efter en ny lägenhet kan du ju klicka på länken. Fin etta på Haga i Västerås. Bästa balkongen med sol hela dagen. Och bättre område får man leta efter. Jag har trivts och jag kommer definitivt sakna denna kära lägenhet.

Ta en titt här vettja!

Emma

MÖRKER.

Kliver in i ett kolsvart rum. Känns som mina ögon ska ploppa ur när jag letar mig fram för att inte gå in i något. Det enda som syns är de neddragna persiennerna där små ljusstrimmor smiter igenom. Gardinerna hänger för och skapar mindre ljus. Från ingenstans ser jag en silhuett framför fönstret, en person som går mot mig i mörkret. Får en dålig känsla i magen och innan jag fattat någonting ligger jag på golvet med en kudde över munnen. Personen trycker och trycker. Drabbas av panik och försöker skrika på hjälp. Försöker andas, men det går inte. Tar i med all kraft jag har men inget händer. Tankarna snurrar på en bana: nu kommer jag att dö.
Och så vaknar jag med ett ryck och hjärtat i halsgropen, kippandes efter andan. Ser mig om i rummet och inser att jag är hemma. Hemma i lugna Djurmo där ingen kommer attackera mig. Med en jävla kudde som om jag vore med i Beck. Men fy fan. Fy fan för dödsångest och såna drömmar. Och drömmen är så bekant.

Jag har läst och hört att när man drömmer att man håller på att dö eller liknande, är man ofta i en förändring i sitt liv. Man kanske mister saker man gjort förut, eller personligheten förändras. Eller något liknande, tror i alla fall det handlade om förändringar. Drömmen när det känns som att jag aldrig mer kommer få se solljus fick jag sist när jag bestämde mig för att sälja lägenheten. Vilket jag anser är en stor förändring… Och så nu, och ja, det ligger ju en väldigt stor förändring framför mig även denna gång.

Men vad vet jag. Jag kan inte tyda drömmar. Jag går på något som kallas magkänsla.

Emma

KLETIG AV SOLKRÄM OCH EN RIKTIG BLEKFIS.

Precis när jag smort in mig så duktigt mot solens sköna men dock också farliga strålar, bombarderas himlen av tråkiga moln. Ungefär som att jag, Emma Maria Skoglund, är giftet mot en blå himmel och svensk sommar när den är som bäst. Är det bara jag?

Lägenhetsgrejandet börjar ta ny fart. Igår togs ett nytt steg när jag och pappa träffade mäklaren. Diskussioner, råd och genomgångar. Papper hit och dit, tack och lov att hon pekar vart jag ska fylla i och förklarar det lilla jag behöver göra. Hon sköter resten. Tackarrrrr. Men det känns som att hon typ vill skänka bort min lägenhet. Efter att ha sovit på saken har jag insett att jag sa alldeles för noga att jag ville ha en snabb affär. Skit i en snabb affär och låt mig (oss) få lite lön för all möda vi lagt ner. Skamligt pris anser jag om man tittar på marknaden och de andra som ligger ute. När jag tänker på det hela blir jag smått förbannad. En mäklare som ser en snabb affär och vill göra snabba pengar och genast blir jag så anti att jag tänker gå emot hennes ”starka rekommendationer” och sätta ett ”magstarkt” pris. Vilket det inte alls är om man tänker till och inte bara ser sig själv i det hela. Men gör hon det – gör jag det. Varthäe sööööö… Hon är rätt övertygad om att lägenheten kommer bli såld så varför inte ta det pris jag vill ha? Hon sa ju att jag bestämmer och att jag ska bli nöjd? Mäklare…pfft. (No offence.)

Grannen är ute och klipper gräset, och ja, jag kan förstå att man vill sköta om något man håller mycket kärt, men en gräsmatta känns som en av de saker som ligger längre ner på listan. Men vad vet jag, det kanske också bara är jag? Som pensionär hoppas jag hur som helst att jag fortsätter njuta av livet som jag gör idag. Tar vara på dagarna, för livet är ju de dagar vi minns inte de dagar som gått.

Men men, jag fortsätter väl lunka runt som den blekfis jag är och hoppas att denna regnperiod är över snart och att det kan bli lite solig hetta istället. Får hoppas på sensommarens glans, den brukar väl inte göra oss besvikna om jag minns rätt.

Emma

JAG TAR GÄRNA EN FÖRKYLNING. OM JAG FÅR BYTA?

Tiden flyger medan jag sitter på arslet och ser den försvinna iväg. Långt ifrån mig och dagens planer vart något helt annat än vad som var tänkt. Att det alltid ska hänga på hur dagsformen är… Och ibland är den ju rent ut sagt förjävlig. Det är inte nog med att man ska tampas med den här sjukdomsjäveln, man ska dessutom acceptera alla som inte förstår vad den innebär. Människor. Det känns som att vissa människor rycker på axlarna och enbart säger att allt kommer bli bra ungefär, typ som om jag har en förkylning. Det blir då och då lite för mycket. Ibland räcker det med att någon bara lyssnar, och inte säger så mycket. Speciellt inte såna lättsamma kommentarer som skapar känslan av ett pepptalk ur en förkylning. Men det blir också svårt att förstå för dem när de inte sitter i samma situation som jag gör och många andra med hjärntumör. Hur kan man förstå det? Ett cancerbesked påverkar och förändrar en så mycket mer än vad man någonsin skulle kunnat tro.Pfft…”bara ett cancerbesked”. Det är ju inte bara någonstans. Jag har ju inte en förkylning även om jag önskade det mest i hela världen.

Det har gått ett tag nu när dagarna har rullat på, för det mesta positiva och fyllda med saker att fixa. Saker att komma ihåg. Lägenhet att fixa och sälja, lägenhet att hitta, försöka hinna med att prata med vänner samtidigt som jag behöver vila. Allt går inte alltid ihop. Känns som jag kommit till en topp där jag samlat på mig diverse känslor och nu faller det. Så som jag alltid gör, samlar på mig ett berg istället för att tömma den där bägaren då och då – när det behövs. Jag är så slut i kroppen så jag vill bara ligga ner. Har nog tagit för mycket energi tidigare och snyltat på nästa dags energi-pott. Då blir man till slut att ligga lite efter med energin, jag har inte samma energimängd som friska personer.
Men det blir nog en vecka att se fram emot, en bra sådan. Iväg och besöka små hundvalpar imorn och lägenhetsvisning på torsdag. Vem vet vad som händer.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Emma

TÅLAMODET ÄR INTE BARA FISKARENS BÄSTA VÄN.

Tiden gör något jag inte gör. Den springer. Det blev en evighetsprocess att borsta tänderna imorse. Tandkrämen och tandborsten kändes som de tyngsta hantlarna som man skulle kunna välja på ett gym. Och jag var verkligen inte den där dopade atleten. Så otroligt trött i armarna. Och kroppen…

Att försöka somna igår var en annan utmaning, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Armarna värkte så det hade nästan varit skönt om de ramlade av för några timmar, under natten typ. Lägenhetsfixet i Västerås gick nästan som smort. Flög runt som en bläckfisk som skulle vara överallt med sina armar och måla, fixa, torka, skrubba. Något jag kommer få betala för förmodligen hela helgen. Men det var det värt. När tapeten var på plats, de målade sakerna var tillbaka där de hör hemma och trasan gått över alla ytor sken lägenheten. Har aldrig sett den så ren och fin – och då är jag ändå rätt noga jämt. Tack till min finaste, älskade mamma och finaste älskade bror, det hadealdrig gått utan er. Ni är otroliga som ställer upp i vått och torrt! ♥

Mamma, jag och brorsan slet som djur och slavar, men när vi lämnade lägenheten var vi väldigt nöjda allihop. Även om jag kände ett litet sting av vemod i magen. Det känns otroligt bra att sälja den nu när den ser ut som den gör och förhoppningsvis kommer jag hitta något som är minst lika bra i Borlänge. The search will continue. Nu ikväll, imorn och resten av helgen måste mina spaghetti armar vila, och mitt huvud måste få sömn.

Alla kära vänner som ringt/messat/mailat, jag ska svara, men det har varit så mycket med allt fixande och letande. Men jag lovar att jag ska svara, det kommer… Det kommer. ♥

Emma

FÖRESTÄLL DIG DET VÄRSTA MEN HOPPAS PÅ DET BÄSTA.

Dagens inställning när det var dags att titta på lägenheten. Tyvärr sjönk mina förhoppningar ganska snabbt när vi gick in i den. Rätt så bra planlösning men till min besvikelse ingen balkong, och tyvärr inte heller så superdupermysigt fräsch. Tack men nej tack, den luktade inte godis. 

Har snart letat igenom hela jäkla internet och en sak kan konstateras: det finns inte mycket lägenheter i Borlänge. Jag är inte kräsen. Vill ha en 1 RoK med balkong, ganska centralt men behövs ju inte vara miiiiitt i smeten. Inte allt för dyr (läs: gärna billig). Jag kanske är kräsen… Hur som helst. Nu ska jag hoppa i säng, hoppas jag kanske vaknar till lite nyinkomna lägenheter på diverse internetsidor. Tillbaka i Djurmo hos mamma och i veckan bär det av till Västerås för att fixa i lägenheten. Förhoppningsvis ligger den snart ute för försäljning!

Jag tar tacksamt(!) emot tips på privata hyresvärdar i Borlänge som kan vara värda att slå en signal! Alla andra möjliga tips är i och för sig också välkomna, så länge det kanske leder till en lägenhet. Tack ni söta borlängebor och andra!

Jag är ju inte bara kräsen, jag har ju fan höga krav också… 
Emma

PLZ.

Snart blir det lägenhetsvisning och jag håller tummarna så de blir blå. Hoppas den är fin och om så är fallet, hoppas ingen mer än jag vill ha den. Det är väl inte så mycket begärt tycker jag?

Emma

TYP SOM FÖRR.

En kväll som denna har jag längtat efter ett bra tag. Middag hemma hos farmor och farfar, innehållande trevligt sällskap, god mat, skratt och resor (några årtionden tillbaka) i form av kort man knappt minns (och ej visste om för den delen). Kan se varför pappa är så handsome – farfar – och brorsan, du kan ju bara titta på dem så vet du på ett ungefär hur du kommer se ut om några år. ;] Bara en parentes. Det bjöds på massa gott som vanligt och ett tag kändes det som att de kunde rulla hem mig. Farmor är alldeles för bra på att baka… Mys med kusinerna och härligt umgänge, precis som förr. Fantastiskt kul, och jag är så glad att jag orkade med det trots att jag blev överkörd av en ångvält igår.

Nu ropar sängen något hysteriskt om jag lyssnar, känner och tänker efter, så äntligen ska jag krypa ner. Godnatt och tack för idag mina nära och kära!

Idag kändes det nästan som att Mårten aldrig hade hänt, och det kan fan ingen ta ifrån mig. Han har liksom fattat att han inte ska göra sig påmind exakt jämt.

Emma