FILMTIPS.

Har inget vettigt att säga just nu annat än att min häck väger lika mycket som en flodhäst idag. Blir fast i fotöljen resten av kvällen, sen ska det sovas. Förhoppningsvis. Imorn blir en spännande dag. Återkommer med något ”vettigare” senare. Imorn.

Filmtips för den cancerdrabbade och för den som sitter bredvid.

– 50/50.
– Why I wore lipstick to my mastectomy.

Två filmer som tar upp ett ämne på ett sätt som jag gillar. Alla frågor, alla situationer och kanske främst; alla känslor.

Har ni några tips? Kom gärna med dem!

Emma

CIAO, SUCKERS!

Sitter i soffan och pustar ut. Det blev en lång dag i Västerås, med besked och oväntade, kära återseenden. Tänk vilken tur man kan ha att springa på så många vänner när man bara ska ta en snabb fika för att sen åka hem. Lyx. Kände mig inte alls nervös idag förrän jag klev in på sjukhuset. När jag och M gick de där bekanta korridorerna som jag så många gånger innan gått. Det var med bestämda steg vi gick mot Onkologens mottagning och försökte förbereda oss för vad som skulle komma. Men det går inte. Att förbereda sig att de kanske säger att det blivit sämre, hur gör man det? De känslor som dyker upp då kan man aldrig vara beredd på eller styra över. Bara försöka göra det bästa av.

Det hände en hel del konstiga saker i kroppen när vi gick där och alla känslor sa åt mig att vända och gå ut igen. Gå bort från denna hemska miljö som skapar sån panik i kroppen. Alla gamla dåliga minnen sitter som inristad i sten i kroppen.

Läkaren mumlade, hummade och stammade lika mycket som vanligt. ”Jaaa, eeeeeh, vi…eeeeeh, hmm jaaaa… det är, (lång tystnad) eeeh, det är o…oförändrat… (lång tystnad) så…..eeeeeh, det är ju bra… hmmmmm….eeeeh…hmm… (lång tystnad) …jaaa….” Jag har aldrig varit med om en läkare som låter så mycket men får fram så få vettiga ord. Inga svar, bara massa hummande. M och jag satt återigen där, fick inga svar och frustrationen bara växte. Läkaren frågar vad jag kan tänka mig att jobba med, när jag kan tänka mig att jobba. Jag får återigen den här känslan som skrämmer mig så himla mycket, inte ens läkarna förstår hur jag mår. Inte ens de, som verkligen vet vad jag gått igenom och vad det innebär förstår hur jag mår. Hur min vardag ser ut. De förstår inte att jag har huvudvärk jämt. J.Ä.M.T. För jag ”ser ju så pigg och frisk ut!”. Fyfan.

Vad gör man då? När de som ska hjälpa en och är experter på området inte vet vad de ska ta sig till. Mårten är still för tillfället, för den här gången, men huvudvärken är kvar. Ingen, verkligen ingen, gör något åt det. ”Utredning”…my ass…! Nu ska jag få magnecyl och koffein, behöver jag säga att jag är skeptisk…? Men ja, jag ska ge det en chans och jag ska försöka tro att det hjälper. Framöver är det Falun som gäller, nu tar de över. Och det värsta med det var att jag fick lov att påminna läkaren om att vi kom överrens om att jag skulle bli förflyttad, nu när jag tillhör Dalarnas landsting. ”Eeeeeeh….jaaa….(lång tystnad)….mmhmm… ooo..ooookej….”. Innan dess försökte han få mig att tro att jag skulle tillbaka till dem, inte Falun. Han trodde väl att jag hade glömt eller nåt… Jag blir arg, arg, frustrerad, ledsen, rädd. Skräckslagen faktiskt – över allt det här.

Vad säger man? Mårten har inte vuxit och nu har jag satt min fot på Västerås sjukhus för sista gången. Har verkligen ingenting bra att säga om dem…tyvärr. ”Smurfar… nästa gång sprayar jag dem blå!”.

Emma

MÅRTEN.

Nu är vi påväg. Sitter i bilen påväg mot Västerås. Förhoppningsvis för sista gången i sjukhus-ärende för ett tag. Framöver är det Falun som gäller, vilket känns underbart. Stryker ett streck och börjar om på nytt med alla dessa sjukhusbesök. Hoppas på ett bättre bemötande. Ett varmare med mindre misstag.

Freja har varit som en svans på mig idag. Underligt nog verkar hon förstå att nåt är på gång för mig. Vart jag än har vänt mig har hon varit stått bakom mig. Jag är så otroligt tacksam att jag har henne i mitt liv. Idag väntar besked, nya läkarbesked om hur läget ser ut idag. Natten har varit orolig. Jobbigt samtal igår, jobbiga känslor och ovisshet som en topping på en gammal äcklig glass.

Jag hoppas att jag får positiva besked. Jag håller tummarna och jag ber. Snälla var på min sida, och Mårten, dö. Om det så ska vara en långsam död, fine with me, men dö.

Emma

JAG LÄSTE EN ARTIKEL.

En artikel som är till dig som har en nära anhörig – vän, släkting, flick-/pojkvän, kollega… you name it – som fått ett cancerbesked. Oavsett den framtida prognosen. Till dig som tycker det är svårt att veta hur du ska göra. Ska jag höra av mig? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Vill hon/han att jag hör av mig? En viktig artikel om de problem som uppstår i relationer när någon drabbas av cancer. Både för den som sitter bredvid och den som blivit drabbad.

”Vi vågar inte hälsa på.”
Läs den, den är rätt vettig. Läs gärna även kommentarerna.

Kom ihåg en sak; ”omtanke behöver inte skrivas med så stora bokstäver”.
Och just det…en till sak, även om de är läskigt så fråga läkarna. Fråga om ni vill veta och var beredd på allt och inget. Gå inte runt och prata, skapa rykten om hur den eventuella utgången blir. Vi vet ingenting om framtiden och bara för att det ser ut på ett sätt idag behöver det inte se likadant ut imorgon.

Emma

SILENCE.

Jag vet inte… Jag isolerar mig. Isolerar mig från omvärlden och stänger in mig i något som liknar en bunker. En mörk grotta, där ingen annan vill gå in. Eller får gå in för den delen. Förutom F, som är (illa?) tvungen. Skönt.

Jag vill träffa vänner men orkar inte, inser att det där kanske kan vara svårt att förstå. Jag är bara för less och trött just nu. Behöver vara i min egen värld och fyllas med det som jag själv kan åstadkomma och kalla positivt. Så trött på allt att kroppen bara vill lägga sig ner, inte röra en fena.  Ligga rakt upp och ner och stirra i taket. Bränslet är liksom slut. Tystnad runt om mig. Det är vad jag behöver nu.

Figure some shit out.

Emma

SNÄLLA HOMO SAPIENS, DU KAN VÄL LYSSNA?

De som känner mig vet att jag alltid försöker vara positiv. De vet att jag alltid försöker se det bästa i saker, se det bästa i dåliga händelser. Inte bara vara negativ för sånt tror jag biter sig fast i själen och gör en bitter. Bitter… något jag vägrar bli. Men trött och matt, ibland, får jag bli. Less och negativ i korta stunder, för jag vet att det går över och ersätts av positivt, bara jag får ha den där lilla perioden ibland. Vara förbannad, arg, frustrerad, ledsen. Hur kan man vara positiv om man inte får känna sig lite skit ibland? Samma tanke som hur kan man uppskatta det bra om man aldrig har det dåligt?

Just nu har det varit för mycket jobbigt att hantera på för kort tid. Människors reaktioner och beteenden… det blir som stora högar med skit att ta reda på vissa gånger. Som en extrem samlare samlar på sig saker som belamrar rummen i hemmet, samlar jag på mig frustration som räcker ända upp till väggarna. Frustration och… alldeles för mycket besvikelse. Det blir lätt så när man är skör. Det är dags att sänka ribban, hur svårt det än är och hur sårad man än blir i slutändan ändå. För det går inte alltid så lätt att sänka ribban när det gäller vissa saker. Men ambitionen, det är den som räknas i mina ögon.
Jag orkar inte med människor längre. För tillfället vill jag vara ifred, jag behöver alonetime. Orkar inte umgås, gå på i vardagen som om ingenting har hänt. Fan, DET HAR HÄNT NÅGOT. Jag är sjuk och har varit det ett år tillbaka. Undrar fortfarande hur många som verkligen förstått det… ”Jag förstår” är en mening som används flitigt men jag undrar också hur många som förstår innebörden av vad jag berättar?

Jag lever med en vardag där många frågar om jag kommer dö. När de får reda på att jag är sjuk och jag berättar hur det ligger till reagerar många med att säga ”men du kommer väl bli bra? Du kommer väl klara dig? Kommer du dö?” När jag svarar ärligt på de frågorna får jag svar som ”nej, men säg inte så. Tänk inte så. Du måste vara positiv, klart du blir bra!”. ”Du kommer bli bra!” Då har jag endast förmedlat läkarens svar på de frågorna, som jag fick när jag ställde dem. ”Emma, vi kan inte bota din cancer. Du kommer aldrig bli bra.” Det är sanningen och så som det ser ut idag. Och så säger folk att jag måste vara positiv och inte får säga så… Det är ju sanningen. Verkligheten. Jag hör nästan desperationen i rösten när de försöker föreställa sig att det jag sa inte var sant. Att det jag sa var något jag egentligen aldrig berättade. Sen detta med döden, Olle eller Greta kan ju lika gärna dö före mig. Ingen vet väl när de kommer dö, eller hur länge de kommer få leva? När kommer du dö? Alla kommer ju dö! Jag har inte fått en dödsdom bara för att jag har cancer. Att sätta ett likhetstecken mellan cancer och död är idag okunskap anser jag. Att säga att allt kommer bli bra och att jag kommer bli bra får mig att undra över vad som är bra. Tack för pepptalket, men jag blir nog inte så mycket bättre än så här som det ser ut just nu.

Jag har en positiv inställning i den här skiten. Med positiva tankar tror jag att man kommer längre. Klarar sig bättre och i allmänhet är lyckligare. Och gör man det inte har man ju åtminstone levt ett gladare liv. Oavsett cancer eller ej.

Emma

EN PISS I HAVET.

Jag låg där igen…stirrade ut ur det trånga röret och fick inte röra en fena. Hur länge ska jag ligga här den här gången då? En halvtimme? En timme? Tankarna vandrade. Hur länge man ligger där vet man aldrig riktigt, men en sak vet jag. Att ligga på den där britsen i ett trångt utrymme med huvudvärk och en magnetröntgen som går igång, det är inget man gärna gör. Öronproppar, hörselkopor och radio för att distrahera och stänga ute det höga ljudet. Självklart sitter man även fast med huvudet så skulle man nysa, hosta eller sätta i halsen… ja, då blir det inget bra. Igår när maskinen var igång skakade hela britsen, huvudet hoppade mot underlaget och känslan som grep tag i hela kroppen var ”åh nej…”. Usch vilken dum smärta.

För att försöka få tiden att gå lyssnade jag på någon man som pratade om en skördetröska. Hörde ungefär varannan mening mellan dunkandet, men förstod att den behövde repareras och att han sökte delar. Sen kom Agnes och sjöng, som  i sin tur byttes av av sorgliga låtar. Sorgliga låtar? Men kom igen. Det kändes som hela situationen trycktes upp i ansiktet på mig och blev ett stort jävla ”in your face”. Jag vet redan att jag är sjuk. Jag vet vad det innebär att ligga här. Det behövs liksom inte späs på med såna saker som sorglig musik.

Känslorna startade upplopp i kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag bet mig i läppen. Nej, men ge dig nu Emma. Det är snart över, bilderna ska bli bra och Mårten ska endast vara en piss i havet i min hjärna. Det kommer bli bra.

Känslorna startade sånt upplopp i kroppen igår. MR som blivit sån rutin blev den här gången en ångestfylld karusell. Jobbigt på många sätt. Kanske var det en blandning av att vara tillbaka på det där förbannade sjukhuset och att få träffa många av mina saknade vänner i Västerås. Jag vet inte. Liksom, lycka och förtvivlan i samma stund.
Emma

TUMMEN, KOM IHÅG TUMMEN.

Det är ett enda virrvarr i huvudet. Dagen som började så underbart med en solig morgonpromenad med älsklingen blev en dryg kväll med nedräkning inför imorn. Jag behöver ensamtid. Tankar om allt möjligt. Det känns extra ångestfyllt den här gången, fattar fan inte varför. Så oroliga känslor för vad bilderna ska visa den 27e. En större Mårten? En mindre Mårten? Nåt annat bra? Nåt annat dåligt?

Tankarna snurrar, som den där karusellen eller berg- och dalbanan som jag så ofta brukar prata om. De senaste dagarna har varit ett enda långt besök på Liseberg. Det tar så ofta stopp just nu. Ni vet som när man ska berätta något men inte får fram några ord. Så är jag och bloggandet för tillfället. Har så mycket jag behöver få ur mig men inget kommer. Antar att morgondagens MR är en enda fet stoppkloss.

Håll tummarna, för att bilderna blir bra imorn och för en Mårten som blivit mindre. Vad som helst men inte en större Mårten, inget åt det dåliga hållet, snälla. Håll tummarna…

Hur många gånger kan man bli besviken på en person innan man lägger ner en gång för alla?

Emma

INNAN DU PRATAR.

Sömnlösa nätter, dunkande huvudvärk och en hund som vill ha uppmärksamhet. Ibland vet jag inte hur jag ska få det att gå ihop, även om hon inte behöver ha uppmärksamhet hela tiden. Antar att det är mitt dåliga samvete som måste skärpa sig och se henne mer som en hund. Inte en typ… söt bebis. Nu ligger hon i mitt knä och ska hjälpa mig att blogga. Lägger huvudet på datorn och trycker på alla möjliga tangenter… det går bra för mig.

Måndagen och vad som komma skall är nog anledningen till all oro som faktiskt finns i mitt huvud just nu. Igår ringde Onkologen och frågade om jag hade tagit mina prover, prover som jag bara inte fick missa. Men vilka jag såklart hade glömt. Inte vad jag behövde men försökte ta reda på vad jag kunde göra för att fixa till det och när vi hade lagt på var det bara att sätta igång. När jag senare ringde upp igen fick jag än en gång känna på deras kassa (eller ska man säga klantiga) bemötande. Receptionisten skulle lämna över telefonen till kvinnan som jag pratat med första gången, som säger: ”Är det Emma Skoglund?? Jaaaa, men jag ringde ju till henne…och hon sa att hon hade GLÖMT?!?!” Kvinnan förstod inte att jag hörde vad hon sa och var uppenbarligen irriterad på mig för att jag hade glömt. Typ, hur kan man göra det..?! Men när hon sen pratade med mig la hon ju självklart på den där silkeslena rösten. Sånt där blir jag irriterad på… Hade hon haft minsta lilla förstånd att tänka på vilka hon pratar med om dagarna hade det där inte varit hennes reaktion. Då hade hon sagt ”jag förstår, men Emma, vi löser det!” och jag hade känt mig mycket bättre. Inte som en irriterande flugskit på fönstret. Djurås vårdcentral har en underbar sköterska där, som alltid reagerar på rätt och försöker hjälpa en med det som gått snett, oavsett vad.

Människor som inte kan sätta sig in i hur det är att leva med cancer borde inte få jobba med cancerdrabbade. Speciellt inte bemötandet. Alla tankar som hela tiden krockar i huvudet hos den sjuke. Allt att komma ihåg – mediciner, datum, provtagningar m.m. – alla känslor, allt kaos som också kommer med ett cancerbesked och följande behandlingar. Man – nej jag ska säga jag och inte prata för alla – jag har blivit riktigt känslig och fixar inte att ta såna där kommentarer. Små fjantiga kommentarer som inte betyder något egentligen men som blir som att strö salt i ett redan infekterat sår.

Så tänk på det, ni som sitter bredvid, eller som i andra situationer kommer i kontakt med en person som är cancersjuk. Välj era ord, välj ert kroppsspråk och blickar, och kom ihåg att försöka tänka er in i situationen. Hur hade jag mått om jag fått diagnosen cancer/obotlig cancer?

Emma

EN VÄN SOM DU.

21:23 och huset börjar bli knäpptyst. Vi är alla fyra här hemma slutkörda. Har en underbar dag bakom mig med en av de som känner mig bäst. Hon som jag kan vara mig själv med, inga lögner och fjantfasoner som spel. Spel för galleriet – sånt gillar jag verkligen inte… Raka rör ska det vara, om så sanningen ska svida som en örfil på kinden. Då vet man i alla fall var man har varandra. Jag tror inte jag kan ha M på ett bättre ställe. Skratt till galna gamla minnen, planer för framtiden hur läskig den än är, prat om seriösa saker som oseriösa. Som alltid, fast tusen gånger bättre ju mer tiden går. Hon går in i stormen med mig och håller mig i handen oavsett om det blåser kaotiskt hos henne också. Hon snackar inte, hon gör.

En vän som henne borde alla få ha. En vän med ett enormt hjärta, otrolig utstrålning och en fantastisk personlighet. En vän som skulle göra allt. Hon får mig att vilja bli bättre.

Jag går och lägger mig ikväll med något som jag skulle vilja kalla plåster på såren. Ett lugnare hjärta. Saknaden av många av mina vänner i Västerås har lindrats lite. Frågan som en inre halva av mig ibland ställer har fått sitt svar.

Du vet vem du är. M.M. ♥

Emma