IT FEELS LIKE A YEAR OF TEARS.

Försöker komma ikapp med att läsa alla kommentarer och mail. Styrka och påminnelser om att jag inte är ensam, om det här. Cancer och en sjuhelvetes kamp. Ännu en MRT är gjord, denna gång i Falun som är mitt nuvarande sjukhus. Kontrollerna går numera på rutin – dit, röntgas, hem – klart. Alltid när jag ligger i det dånande röret och lyssnar på musik blir jag så känslomässig. För att fokusera på nåt annat än bankandet lyssnar jag på musiken och av nån anledning spelas alltid jobbiga sånger när jag ligger där. Låtar om livet och allt vad det är, alltid såna som berör hjärtat. Så kommer tårarna, men jag vägrar släppa ut dem, jag är ju fastspänd vafan. Plus att jag bara inte orkar grina där och på bussen hem.  Hela vägen hem är känslorna som en kastrull med stormkokande vatten, och ett lock på. Snart, snart, snart kokar det över.

Sedan jag var hos psy (psykologen) har jag varit mer ledsen. Processen har väl startat antar jag. Tankar och känslor, från alla möjliga minnen kommer tillbaka. Hon är bra, psy. Frågar vad jag tänker, vad jag känner i olika situationer. Skriver upp på svart och vitt. Det gör att jag får perspektiv på saker och ting och vissa saker hon upprepar, som jag sagt, låter bara helt galet. När hon säger det. Hon går till botten med situationer som skapat vissa av mina känslor. När hon senast satte fingret på vad en känsla kommer ifrån, blev jag förvånad. Eller egentligen inte kanske, men jo. Det hela är ganska förvirrande.

Hon ställer frågor till mig som jag tycker har självklara svar, men så visar det sig att jag inte gör/är/lever så ändå. Sätter ord på vad som händer med känslorna när jag inte förstår det själv.

Jag är så jävla rädd. Så jävla rädd att inte klara det här. Så jävla rädd att jag inte kommer vara kvar. Vänner och bekanta frågar mig om jag kommer dö, jag svarar och viftar bort frågan. Beter mig som om det är okej, när jag innerst inne skulle vilja fråga dem hur de kan fråga något sådant… Jag gömmer många känslor långt in. Jag antar att det handlar om att vara ledsen. Arg. Förbannad och arg är något jag knappt varit. Inte ledsen heller, inte som nu. Efter samtalet med psy. Jag antar att det också handlar om att det visar sig och blir med påtagligt att jag är sjuk när andra och jag själv är ledsen. Men jag förstår ju att det inte går att låtsas som att jag är frisk. Som att ingenting hänt, även om det känns som att många i min omgivning gör det. Ibland känns det som att det här inte är nån grej för många, det får mig att tänka att jag överdriver. Jag har ju en vardag, jag bor själv och fixar det. Men det gör ju inte att det inte är allvarligt, min sjukdom…? Vet inte hur jag ska formulera tankarna… En anledning till att jag inte varit så ledsen är nog all min rädsla och omgivningen. På nåt twisted sätt.

Jag har verkligen förstått hur många sjuka känner när de säger att det jobbigaste är tiden efter behandling. När man skickas hem och är ”frisk”. Det är så många ser en. Men innerst inne, i kroppen och i psyket, pågår något helt annat än vad jag skulle kalla frisk. De ser inte Mårten, men jag känner honom, varje dag.

Tårarna slutar inte rinna. Befriande men ändå, såklart jobbigt, alla tankar som far. Den här Emma har inte många sett, är det vad som krävs för att få folk att fatta? Att även om jag ser ”frisk och pigg ut” så är jag inte det. Jag försöker lära mig tillåta mig själv att vara ledsen. För vem fan skulle inte vara det med ett besked om obotlig cancer?

Förvirringen i allt uppstår.

Emma

MIN HJÄRNA FUNGERAR INTE. FANTASTISKT.

Det rivs och spacklas i köket. Nya tapeter är på gång och det i sig skapar en känsla av helhet här hemma. Ljust och fräscht, något som behövs i denna mörka vintertid. F sover otroligt nog, trots att främmande män stökar i lägenheten. Kanske är de inte så främmande längre. Jag sitter och försöker samla mig, efter att ha fått veta att Emerich Roth blivit nominerad till årets Svenska hjältar, livsgärning.

5 koncentrationsläger och jag förstår än idag inte hur han överlevde dem alla. Jag antar att det var viljan, och som han säger, all kärlek han fick under sin uppväxt. Det var vad han försökte fokusera på, i sin kamp. Tårarna tränger bakom ögonlocken och jag försöker bita ihop. Känns som helt fel tillfälle att grina med tanke på männen i köket… Men Emerich Roth, är en man jag aldrig kommer glömma. Mötet med honom 2008, då jag, S och E gjorde ett projektarbete om honom, är en erfarenhet jag är väldigt stolt över. Vi åkte till honom och hans fru i Stockholm för att intervjua honom. Vi blev mottagna med öppna armar och jag tror, med handen på hjärtat, att Emerich är en av de personer med störst hjärta – av alla jag någonsin träffat. Vi var där för att prata om andra världskriget och alla hans erfarenheter. Hans resa. Jag får rysningar i hela kroppen när jag tänker tillbaka på det.

I mina ögon är han redan en hjälte, han behöver ingen officiell utnämning i TV för att vara det. Han är det genom hans inställning till hans erfarenheter. Genom hans arbete att hjälpa till och bekämpa våld, rasism och nazism i samhället. Jag tror han har hjälpt många, genom sina föreläsningar. Han anser sig ha en plikt att berätta och hans arbete kring allt detta är ovärdeligt i min ögon. Jag känner mig, som sagt, otroligt stolt att ha träffat honom och gjort en dokumentär kring honom. Det är stort.

På fredag går Svenska hjältar galan och jag kommer nog gråta floder. Emerich om någon, förtjänar en utnämning som hjälte.

Emerich Roth – Svenska hjältar, Aftonbladet.

Emma

NYTÄNDNING.

När var jag här sist? I mina tankars papperskorg? Precis som vi rensar datorn ibland behöver jag rensa tankarna då och då. Väldigt ofta skulle jag säga. Skriva av mig och tömma bägaren, det sistnämnda är dock något jag är alldeles för dålig på. Jag har behövt befinna mig i bubblan, borta från omvärlden. Ingen press, ingen stress. Bara här och nu.

Livet har tagit en vändning, en vändning jag hoppas inte bara är en bra period utan faktiskt precis det – en vändning. Mårten har legat lågt sedan vi flyttade in i mitt och Fs nya hem. Känns helt jävla galet skönt att kunna bo själv. Vågar knappt konstatera någonting positivt angående det, för alltid vid konstateranden så bryts det bra och övergår till det där dåliga man trodde man kommit ifrån. Istället är jag glad för varje dag som är hyfsat bra. Alla dagar som jag klarar av vardagens måsten, Fs promenader och att ta det lugnt. Det är en balansgång att få in allt det på ett bra sätt. Hälsan kommer först.

Mitt… bättre mående, ska jag säga, (för välmående är lite fööör bra ord för att passa in på situationen) kan nog bero på en rad olika förändringar. Jag har fått en psykolog, jag går på massage, jag ska börja med sjukgymnastik igen och jag har brutit mönster. Jag är ute mer och jag har börjat med mindfulness. Jag försöker göra en jävla massa saker för att förbättra situationen. Bara att veta att jag har fått en psykolog har nog tagit bort hälften av alla problem. Falu lasarett och Borlänge sjukhus har gjort mer på några månader än vad Västerås sjukhus någonsin gjorde under 1 års tid. De ska ha en stor eloge. Jag har hamnat rätt, for now. Kanske det viktigaste i allt det här – jag känner mig trygg på sjukhuset.

Inte bara sjukhuset har fått mig att känna mig trygg, jag känner mig även tryggare i mig själv. Än har jag inte fått något större epilepsianfall, än har jag inte fått en tung dag. De kommer komma, men just nu – de senaste dagarna – har jag njutit av gott sällskap och mysiga stunder. Kassa dagar är inget att gå och vänta på, jag försöker göra det bästa av något som jag skulle vilja kalla helvetessituation. För vad fan ska jag annars göra? I’m a fighter och Mårten kan gå och dö.

Jag är här, jag försöker hitta tillbaka och jag har hittat någon form av ny livsglädje. Mycket tack vare F, syrran och Gisela. Mitt hjärta värmer. ♥ Jag får ju faktiskt inte glömma att tiden jag gett mig själv också har gett effekt. Som de säger på reklamen ”allting blir bättre med tiden”. Kanske inte allt, men mycket.

Emma