EN TANKE.

När allt bara fungerar tänker man inte på det. När man blir sjuk är det det enda man tänker på.

Jag är glad att jag inte tar saker för givet i samma utsträckning som förut. Jag är glad att jag kan se vardagens fina sidor. Att jag ser vad livet verkligen handlar om, och att jag kan se människor för vilka de är och inte vad de har på sig och hur de ser ut. Usch för denna ytliga och stressiga värld vi lever i.

Jag är i och för sig inte glad att jag har cancer, men det har lärt mig massor. Jag har insett.

Men kunde man inte fått lära sig det på ett bättre sätt? Måste man verkligen genomgå en kris för att förstå? För att fatta? Livet är  här, livet är nu.

Emma

”HARD TIMES…”

Det känns som jag lagt mer krut på relationer på senaste än på att försöka hitta balans och välmående. Eller… i och för sig kanske man kan se energin jag lägger på relationerna faktiskt, förhoppningsvis, ska leda till just välmående. Harmoni och ro i min kropp och i mitt sinne. I min värld är en relation utan kommunikation ingen relation. Det är två världar som inte möts och sluts samman.

Varför säga sanningen om man talar för döva öron? Känslorna man har och sanningen man bär sopas under mattan och sen kommer det leenden? Ungefär ”om det blir jobbigt så le bara. Kom ihåg att le.” Herregud. Den attityden är så långt ifrån mig som det bara kan bli. När ens sanning gång på gång blir förminskad och på något sätt utsmetad, ignorerad, slutar man säga den. Man retirerar. Det finns många tillfällen jag ifrågasatt mig själv och hur jag har gjort, i alla möjliga olika situationer. Försöker hitta svar som jag inte kan få av andra. Jag har tänkt att jag kanske gjort något dumt eller inte ansträngt mig tillräckligt. Det senaste har jag nog tänkt mest. Men, jag kommer varje gång fram till att det enda jag försöker göra är att må bra. Så bra som jag kan må i den här jävliga situationen.

Relationer till höger och vänster, som på grund av cancerns olika prövningar kanske inte går lika smidigt som förut. ”Hard times will always reveal your true friends.” Jag skulle vilja säga ”svåra tider kommer alltid visa vilka som är dina riktiga människor”, för jag pratar inte bara om vänner. Det är på den här fronten det har varit riktigt tufft. Känns som mina människor droppar av som flugor instängda mellan fönsterglasen en het sommardag. Jag antar att jag har varit ganska hård när det gäller min omgivning, samtidigt har jag varit tydlig. Vad jag orkar och vad jag kan och inte kan ge, men också vad jag behöver, kan man inte förstå det så är jag ledsen – jag behöver förståelsen och får jag det inte funkar det inte just nu. Jag har vägt relationer på våg – ger de mig något? Mår jag bra eller mår jag dåligt av dem? Utifrån de olika funderingarna har jag antingen gått vidare eller fortsatt som vanligt.

Länge, och fortfarande ska jag väl säga, har jag gjort saker för andra. Gjort saker för att skydda andra. Genom att skydda andra har jag inte sett till mig själv, för jag fick komma sen. Alla andra var mycket viktigare än jag. Jag trodde att genom att skydda andra skulle jag ha kvar dem, inte förlora dem. Men när jag tillsägelse efter tillsägelse insett att jag måste se om min egen rygg först för att klara Mårten, vart saker annorlunda. Jag har alltid trott, på nåt sjukt vis, att om jag jämt säger den brutala sanningen, klagar varje dag, kommer jag förlora mina människor. För att det skulle bli för jobbigt att lyssna på. ”Jobbigt” vill man inte ha att göra med, det är inget man väljer om man liksom inte måste. Så istället för att lyssna på min jobbiga situation, så skulle man lägga energin på saker man mår bra av. Inte Emma och hennes jävliga problem. Det var vad jag var rädd för. Förlora alla runt omkring mig. Jag inser att jag kommer förlora vissa på ett eller annat sätt, oavsett om jag pratar om det här eller inte. Men jag inser också, att de människor jag tyvärr förlorar kommer ersättas. Bredvid mig kommer jag fina människor som bryr sig något enormt om mig. Lilla mig.

Bryr man sig tillräckligt, då går man in i stormen med mig. Står bredvid mig i allt det här jobbiga, man lägger sig inte ner och dör. Ger upp relationen, för att min vardag just nu är helvetes jobbig. Jag kan tyvärr inte annat än att ge upp sånt just nu, hur mycket jag än bryr mig. Jag kippar med huvudet ovanför vattenytan och att försöka fixa och hålla alla relationer uppe skulle göra att jag låg på mörkrets botten för länge sen. Jag prioriterar och här hänger det tyvärr mycket på andra just nu.

Jag försöker göra som alla säger åt mig att göra – tänka på mig själv lite och ta hand om mig. Det verkar kosta en hel del…

Emma

OM DET ÄNDÅ VAR REGN SOM RANN NER FÖR MINA KINDER.

Idag har tårarna trillat ner non stop. Våndades på bussen in till mötet med Försäkringskassan. Det var det som startade den här dåliga dagen. Egentligen vet jag inte varför. Jag antar att det handlar om rädslan att bli uttvingad i arbetslivet… Ångesten över att kanske inte få mer sjukpenning, inkomsten känns oviss. Antar i och för sig att jag inte är ensam om det i dagens kaotiska samhälle. Tankarna är många och de skapar ju så klart oro. Det känns tungt när dessa dagar kommer, då man i princip bara gråter. Klumpen i bröstet hänger kvar och tänk att ett litet möte med FK kunde skapa sådan emotionell obalans. De säger att jag inte ska oroa mig, för än bör det inte vara något problem. Ändå oroar jag mig, det är svårt att inte göra det.

Har den där känslan av att allt är kaos och jag vet inte hur det ska bli bra. Hur jag kan göra det så bra som möjligt. Var börjar man när man inte hittar någon bra start, ingen ingång i labyrinten, ingen stump i det trassliga garnnystanet… Tränar på det här med mindfulness och då ska man ju inte grubbla över framtiden, älta saker eller vara speciellt fördomsfull. Det är något jag verkligen behöver lära mig, att inte grubbla över framtiden, för vi är ju inte där än.

Det finns mycket som är så mycket lättare att säga än att göra.

Jag försöker träna på att säga som det är när folk frågar hur det är. Det är svårt, men här har ni det.
Det är åt helvete, och jobbigt… jobbigt – ja det är väl ett milt uttryck I guess.

Emma

I WISH…

För snart ett år sedan skrev jag några små meningar över hur jag önskade min tillvaro skulle se ut. Små meningar men med – för mig – stort innehåll. Saker som jag önskade var möjligt, för just då var de inte det. Läste meningarna idag och det slog både mig och C att jag i princip har ”förverkligat” alla tre. Jag önskade då att jag kunde träffa en vän över en fika, att jag kunde gå en promenad utan att vara livrädd för att ramla ihop och jag önskade att jag kunde bo själv. Idag bor jag själv, jag går promenader och jag träffar vänner lite då och då, när det finns tillräckligt med ork. Visst är jag fortfarande orolig över att det ska hända nåt när jag är ute och går ibland, min inte alls som förut. Det var en otroligt skön känsla att se de där jag önskade då och jämföra det med hur det är nu. Att få bekräftelse på att saker går framåt, tiden står inte still och min kropp står inte still i återhämtningen.

Jag har bestämt mig för att skriva tre nya önskningar, just för att kunna blicka tillbaka och förhoppningsvis kunna konstatera samma sak som idag. Egentligen kan man nog säga att det är ungefär samma önskningar, fast lite mer utvecklade.
Jag önskar jag kan gå både en och två långa promenader utan att vara totalt utmattad dagen efter. Att jag orkar med alla vardagens måsten som kommer i och med att man bor, själv, i lägenhet. Och att jag kunde vara ute bland folk och kanske träffa vänner på andra ställen än hemma, utan att bli mosig i huvudet och behöva vila flera dagar efteråt. Självklart önskar jag även, jävligt gärna, att jag kunde träna…

Jag har alltid varit social. Att nu inte orka vara social och inte få den sociala biten som man får genom skola eller jobb tär på mig. Ibland undrar jag om jag ska bli galen, som går här hemma hela dagarna, och för det mesta pratar med en hund… haha. Nej, men… jag saknar mina vänner.

Oh, one more thing, jag önskar att jag har kommit på ett sätt att hantera när människor inte förstår hur jag har det med cancern.

Emma

IT POPS.

Jag grubblar. Vänder och vrider samtidigt som jag inser att jag inte kommer kunna sova förrän jag fått det ur mig. Dagens samtal med psykologen var lika givande som vanligt. Gick därifrån med tårar i ögonen men också den där känslan av lättnad. Hur mycket jag än vänder på stenen, kollar från alla håll och vinklar, så kommer jag fram till samma sak. Psykologen också.

Var är du i alltihop Emma? Vad gör du, konkret, för att må bra? Frågor jag endast hade så dåliga svar som jag vet inte Fortfarande gör jag det. Altruism – tänker på alla andra före mig själv. I den här sjukdomssituationen – om någon – borde jag väl lära mig bättre? Att faktiskt tänka lite mer på mig själv? Mitt välmående, mitt bästa… Ta bort det som jag kan påverka som också smärtar och gör ont?

Relationer som jag inte vet varför jag har finns det väl ingen mening med att ha kvar? Relationer som inte ger mig något och relationer som får mig att göra just det här, grubbla. Sedan Mårten och hela cancerjävulskapet kom in i mitt liv har mycket förändrats. Inte bara min vardag utan även jag. Processen som startar hos en i och med ett cancerbesked skapade, för min del, någon slags identitetskris. Den kommer och går än, dock lite mildare nu för tiden. Men att välja kläder en dag kunde vara enormt jobbigt, för där kunde jag stå och undra vem tusan som köpt alla plagg, då ingenting kändes som jag. Vem är jag? Vad vill jag? Vad vill jag göra med mitt liv, om jag fick välja vad som helst? Varför gör jag det där? Varför inte det där? Alla frågor som poppar upp, den ena efter den andra skapar förvirring. Men inte bara förvirring utan också rejäla reflektioner och man ifrågasätter allt.

Där är jag nu och har varit där hela dagen, flera dagar nu faktiskt. Ifrågasätter varför jag gör saker för andras skull. Känner någon typ av skyldighet och ansvar, gentemot människor. Precis som om vi hade skrivit kontrakt, som E konstaterade. Klockrent. Det är sjukt hur mycket hon kan förstå hur jag känner och också sätta fingret på det jag inte alltid kan greppa. Sätta ord på vissa känslor. Men nu då, relationer som jag inte trivs i eller som kanske inte ger mig så mycket positivt längre, lägger man bara ner? Rinner det ut i sanden? Nu är jag där, vid kontraktet. Precis som om det skulle finnas något slutdatum eller regler för hur saker och ting går till. Det känns som jag är parten som bryter mot reglerna… Jag vet inte hur jag ska göra det här. Jag vet inte vad jag vill. Det jag vet är att jag orkar inte vara den som tar ansvar i relationerna jämt längre. Den som tar tag i saker och styr upp det, den som alltid ska ”lösa” problemet om det finns ett sådant. Vem vet, det kanske bara är jag som ser problemet…

Jag orkar just nu inte bry mig att det finns ett problem, även fast jag vet att jag gör det längst in i hjärtat. Jag är så fruktansvärt matt. På cancer, att vara ledsen, att må dåligt, att känna mig ensam i det här, att vara trött, huvudvärk, inte kunna göra det jag vill. Usch, vill inte konstatera allt, det blir bara för mycket.

Emma

DAGLIGEN.

För lite mer än ett år sedan kunde jag knappt säga cancer. ”Jag har cancer.” En mening som fick mig att känna mig mindre än en blomfluga, i denna gigantiska värld. Snurrig och illamående. Jag kunde gråta floder av att ens tänka på meningen och dess innebörd. Självklart slogs jag av tanken på vad som händer om saker och ting inte går bra. Om jag inte övervinner cancern. Eller överlever cancern. Tankar på död och framför allt rädsla över att inte ha kontroll över kroppen. Att få veta att man har något i sig som kämpar mot en, det skapar skräck. Rädslan att förlora kommer alltid finnas. Oro över att kroppen ska lägga av, sluta fungera helt enkelt. Jag har ju fått tumören så varför skulle inte kroppen kunna lägga av? Här och nu?

Cancern för med sig många nya tankar och känslor. Situationer man inte vet hur man ska hantera. Idag har jag lärt mig säga cancer i samma mening som ”jag har”, jag har accepterat på ett sätt. Det jag istället gråter floder av nu och knappt vågar uttala är vad jag vill göra i framtiden. Mina drömmar. Drömmarna känns så stulna, precis som Grinchen kom och snodde barnens jul i den där filmen, kom cancern och snodde min frihet. Jag tänker på allt jag brann för, plugget, att dra till Frankrike, bo där ett tag och bättra på franskan så den blir flytande. Jobba mig uppåt och förhoppningsvis kunna hamna på UD eller Sida, ja vem vet. Nåt sånt, ni vet, drömmar. Resa och allt annat roligt man vill göra innan man dör. Nu skär det i hjärtat när jag tänker på hur vardagen ser ut. Jag orkar knappt med allt vad det innebär att bo själv jämt. Hur ska jag orka jobba? Jag hoppas att jag bara inte är där än och att jag kanske behöver mer tid för återhämtning. Men någonting säger mig att tröttheten kommer hålla i sig. Jag hoppas innerligt att magkänslan har fel.

När jag tänker på vad jag önskar mig så handlar det om så små saker. Inte som andra skulle önska sig, typ vara ekonomiskt oberoende och kunna resa jorden runt, när jag vill och hur mycket jag vill. Jag önskar att jag kunde jobba, resa ibland. Träna. Umgås och ha ork. Simpla jävla saker, som jag idag inte orkar. Orkar inte, vilken kass ”ursäkt”. Men tyvärr funkar det inte att rycka upp sig eller ta tag i det, för även om det inte syns så är jag sjuk.

Sjukdomen för med sig dessa perioder. Perioder av processer som att bearbeta, sörja, acceptera och sen försöka släppa och gå vidare. På något vis. Hur är det svåra. Jag har kommit långt i bearbetningen, men jag inser att kampen kommer vara livslång och jag kommer nog göra fler konstateranden om att jag kommit långt. Fortfarande kommer jag kunna blicka framåt och inse att det är mycket kvar. Mycket av livet, men vilket också innebär upp och nedgångarna i denna berg- och dalbana. Den ständigt pågående karusellen som jag inte kan kliva av, hur illamående eller less jag än är på den.

Emma

ETT GIGANTISKT TACK.

Sitter försjunken i soffan och försöker sammanfatta dagen. I soffan där jag för bara några timmar sedan hade sällskap, av människor jag aldrig träffat tidigare. Av en människa jag förr bara sett på TV. Man vet verkligen aldrig vad morgondagen kan komma med. Och livet fortsätter förvåna. Som han sa, ”känns lite som man kört huvudet i en mikrovågsugn” – hah, det var den bästa liknelsen på länge, men ja precis så faktiskt. Jag känner mig mosig i huvudet men också lättad. Det gick ju hyffsat. Har nog mindfulness att tacka en del över att jag var oväntat lugn. Nu känns det ännu bättre.

Ett tungt ämne diskuterades, det jag lever med varje dag. Cancer som så många kan relatera till, oavsett drabbad, anhörig eller vad man nu än är. Jag som sitter mitt i skiten, som jag så fint vill uttrycka mig, gör det enda jag kan göra, fortsätter kämpa. De senaste veckorna har bestått av tankar om framtiden, sorg, ångest och ängslan. Förut föll tårarna av att bara prata om cancer, nu faller de när framtiden kommer på tal. Jag tittar på äldre och undrar hur tusan jag kommer vara då. Kommer jag orka jobba? Kommer jag kunna uppfylla mina drömmar? Skaffa familj? Friska äldre människor som känner sig gaggiga, hur kommer inte jag känna mig då? Tjena, virriga tant Emma. Jag ser det verkligen framför mig. Tänk om tumören börjar växa igen? Tänk om, tänk om, tänk om. Försöker verkligen skita i det där jävla ”tänk om”, för annars går jag nog under. Men det är svårt, för cancer har startat rädslan i mig genom att bara vara där och den rädslan är något jag aldrig kommer bli av med. Har man en gång blivit drabbad finns nog alltid rädslan över att det kanske kommer tillbaka, eller blir värre, oavsett friskförklaring eller obotligt sjuk. Tror och upplever jag i alla fall.

I sjukdomstiden går man igenom alla dessa faser man hör talas om, förnekelse, acceptans, sorg, fan och hans moster vad allt heter. Jag kommer framåt men känslovraket består. Kan gråta till en reklam, kan gråta till ett ord någon kläcker ur sig. Kan gråta utan att kunna sätta fingret på varför. Ensamma dagar som fylls med alldeles för mycket funderingar och reflektioner över livet resulterar i att känslor bubblar upp. Jobbiga upp och nedgångar då jag bearbetar allt. Tvingas möta situationer som ständigt påminner mig om att jag är sjuk. Samtidigt tittar de flesta på mig och får det inte att gå ihop. Jag, 23 år, ser frisk ut men har drabbats av en hänsynslös sjukdom. Många kämpar med samma situation som mig, men det ger mig ingen tröst att få höra det. Visst hjälper det att prata med andra som faktiskt förstår vad det innebär, det jag gått igenom. Men det gör det inte lättare att hantera cancern bara för att jag vet att andra har det lika illa som jag, det gör ju ingenting bättre direkt. Vissa saker kommer jag aldrig komma över, saker som att vissa inte förstår det här. Saker som att vissa inte kan tänka sig in i hur jag har det och att människor inte tar hänsyn. Det kommer jag alltid grubbla över, mer eller mindre. De ständiga frågorna hur man ska göra i olika situationer. Berätta eller inte berätta?

Men det handlar väl ändå om att lägga tid och energi på bra saker? Lägga engagemang på sånt jag mår bra av? I och med att det är ett ständigt hål i energikontot med Mårten i huvudet. Det bästa idag var ditt konstaterande över att jag aldrig får en minuts vila från det här. Jag kan inte ta bort det i två minuter för att bara få vila från det. Det är en ständig, pågående kamp. Att du förstått det var en lättnad, inte många förstår det hur mycket jag än försöker förklara det. För dig förklarade jag inte ens, du hade redan räknat ut det. C, du vet vem jag menar.

Tack för idag. Ni gav mig en kick och en chans att bearbeta allt jag går igenom. Troligtvis, kommer ni tyvärr aldrig förstå vad det betyder för mig. Det finns inga ord som beskriver det. Ett enormt tack är allt jag kan ge och visa tacksamhet, mot er.

Emma

DET TRASSLIGA GARNNYSTANET.

Det har nästan gått en månad sedan jag skrev i mina tankars egna avfallskvarn. Det märks. I huvudet råder kaos och förvirring. Alla funderingar jag går runt och bär på gör mig ledsen, virrig och trött. Jag försöker skapa någon ordning, men det går liksom inte. Det är som att kliva in i en extrem samlares hem, det är saker huller om buller upp till väggarna. Var börjar man?

Jag pratar med E och det hjälper, hon tar hand om mig. Men det sätter igång en jävla process. Mardrömmar och nya tankar, som en topping på de som redan finns där. Att bearbeta garnnystanet i huvudet, att tvingas möta de skräckscenarion som faktiskt finns långt in i huvudet. Usch. Allt som man är rädd för. Nej. Allt som jag är rädd för. Tankarna blir ett hål i energikontot och just nu, idag precis som igår, är jag tvärslut.

Bearbetning, acceptans och någonstans därefter ska jag försöka släppa taget. Jag ställer mig ofta frågan hur? Hur ska jag göra det? Det finns saker i mitt liv jag aldrig kommer acceptera – som att jag är sjuk – men jag vet att jag till viss del är tvungen att acceptera det. För att kunna leva vidare, vilket jag vill så otroligt mycket. Jag tror att det som är jobbigast just nu är omgivningen och funderingarna på framtiden.

Det ältas hit och dit angående andras förståelse för min situation. Förståelsen som inte alltid finns där kommer vara nåt jag får lära mig hantera. Jag kommer alltid möta människor som inte förstår. Människor som är klumpiga och inte tänker sig för. Människor som klagar över, vad jag anser är, bagateller. Jag försöker ta bort sånt, för det tär på mig och jag har nog av sånt som tär på mig i livet just nu. Relationer som gör mig illa och som jag inte har kraft och energi att fixa läggs åt sidan. En relation handlar om två, tyvärr kan jag inte ge lika mycket nu och då blir det som det blir… Och återigen kommer förståelsen in och skjuter det avgörande straffet. Det är svårt att erkänna för mig själv och jag hatar det men jag känner en slags bitterhet över vad andra har. Ett ord jag verkligen hatar – bitterhet. Men jag sitter i den här skiten och kan inte ta mig ur den. Hade jag kunnat hade jag gjort det för längesen. Andra i min ålder jobbar och reser, studerar, ja you name it. Jag. kan. inte. Det känns förjävligt. De tar så mycket förgivet, vilket man slutar gör när man hamnar i en situation liknande min.

Det är som att man har satt en fri fågel i bur. Fråntagit den sin frihet och lämnat den utan alternativ att kunna påverka sitt öde.

Emma