I HUVUDET PÅ EMMA.

Tusentals faktorer måste jag lära mig acceptera i situationen obotlig cancer. Tålamodet, ödmjukheten och förståelsen som krävs från min sida blir ibland för mycket. Att vissa människor inte förstår, att de vänder och vrider på det och får det till att det är synd om dem. Jag tycker inte synd om mig, men självklart tycker jag det är en jävlig situation jag hamnat i. Vissa verkar tro att det är någon slags tävlan om vem som haft det värst, liksom vem som lider mest. Det här är ingen tävling och allas olika lidande går inte att jämföra. Olyckor, sjukdomar, svält och andra tragedier människor drabbas av kan man inte sätta i relation till varandra. Jag kan i alla fall inte det. Säga att det ena är värre än det andra. Nej, det skulle vara som att ge de andra en käftsmäll, att försöka få det till att jag har det värst. Förminska de andra drabbades känslor, eventuella rädsla eller vad det än må vara. Nej, jag kan inte jämföra så…

Jag känner mig lite irriterad på mig själv. Har konversationer jag vet inte leder någon vart. Det blir som att riva upp ett sår och dessutom hälla salt i det – jag vet att det kommer göra ont och det gör ingenting bättre. Men jag antar att det är någon liten del av mig som bara vill att det ska bli bra. Som också måste få spy ur sig känslorna, de som ligger i hjärtat och gör så ont.

När jag i skrivande stund funderar över det, över alla känslor som nu uppstår, så vet jag inte om det verkligen är dessa konversationer som är problemet. De är troligtvis bara en del av sanningen. Jag är nog jävligt förbannad över att jag sitter i den här situationen. Att jag har förlorat det jag har förlorat, tvingas genomgå cancer, ensamheten i denna erfarenhet. På ett sätt kommer jag alltid vara ensam i den. Tårarna rinner och axlarna guppar, i huvudet hör jag Evas ord; ”det är bra Emma. Det är bra, låt det få komma ut.” Förvirringen i vad jag egentligen gråter över är total. Cancern, förluster, trauman, ovisshet, värk, svek.

Mindfulness försöker lära mig att inte fullfölja mina tankar. Istället ska jag se dem som molnen, de kommer och går på himlen. Vissa på hög höjd, andra på låg. De far förbi och släpp nu, se dem som händelser och inte fakta. Jag kan förstå moln-idén, den är bra för mig som lätt hamnar i huvudets kaos och stressar upp mig. Samtidigt skapar den en liten oro över att jag förtrycker mina känslor, trycker undan det jobbiga. Jag antar att jag inte har lärt mig riktigt hur man gör än.

Emma

HJÄLPANDE HÄNDER.

Mycket sitter i huvudet. Vår inställning och våra tankar påverkar ofta hur utgången blir. Men det är också väldigt lätt, att säga att det blir vad man gör det till. Hur man väljer att hantera olika situationer i livet, att det är det som allt handlar om. Jag vet att huvudet påverkar, det spelar en läskigt stor roll i hur saker och ting blir. Men jag vet också genom erfarenhet att inställningen inte är allt. Inte allt, det räcker inte. För när du sitter i en sits där du påverkas av yttre faktorer – sådant du just då inte kan påverka, som när kroppen inte orkar – räcker inte inställningen alltid till. Oavsett om den är avgörande för utgången eller ej. När man själv är så djupt ner och det känns som man närmar sig avgrundernas avgrund gäller det att man har människor runt omkring sig som hjälper till. Som tar ens hand och drar upp en. När man är i mörkret och famlar har man inte samma kapacitet, att rycka upp sig då och vara positiv finns inte.
Det är ingenting man i de stunderna bara gör.

Jag har varit i avgrundernas avgrund. Tankar som ”vad fan är meningen med detta liv” och ”det är inte värt det om det ska vara så här” trodde jag aldrig att jag skulle kunna tänka. Känna. Det vänder sig i magen när jag inser att det vara möjligt, för mig. ”Som alltid är så positiv och glad” och dessutom har en jävlaranamma av stål om jag får säga det själv. På så sätt blir det så dubbelt när jag sitter och säger att inställningen är allt samtidigt som jag säger att yttre faktorer kan komma och förstöra. Jag säger ja samtidigt som jag säger nej. Jag vet att jag kan stå för den inställning jag kan, den kamp jag kan när jag är som längst ner. När det är som värst. Sen krävs det vissa gånger att någon drar mig upp, hjälper mig den sista lilla biten som krävs för att inställningen ska komma på fötter igen. 90% inställning och 10% hjälp kanske, vad vet jag. Det växlar nog från person till person. Inställningen och huvudet är inte allt men det är jävligt mycket. När jag funderade över livets mening och inte såg någon framtid, när det var som värst försökte jag rycka upp mig. Försökte se det från den ljusa sidan, men framtiden var bara en lång smal tunnel och tro mig, där lyste inget ljus i slutet.

Jag ryser vid tanken. Jag har insett att min inställning inte alltid räcker till 100 %. Att jag är beroende av andra i svackorna, vilket gör mig skrämd. Oavsett om jag vill erkänna det eller inte så är en del av mig beroende av andra. När jag bara ser död och inte förmår resa mig själv, då behöver jag en hjälpande hand. Meditationen inser jag i skrivande stund, oftast hjälper mig. När jag ser död borde jag meditera, det kanske du tycker låter sjukt.

Emma

IGÅR HAR VARIT. I MORGON ÄR INTE HÄR ÄN.

När man själv inte förstår att man måste lugna ner sig, utan kör på i 180, då steppar till slut livet in själv och ställer till med något som tvingar en att lugna ner sig. Att se det lilla i vardagen, att uppskatta vad man har och att inte göra någonting. Olyckor och annat djävulskap lär oss att här och nu är det viktigaste vi har.

Så lugna ner dig. Sänk ribban om den är skyhög. Lev med människor som får dig att bli lugn och lycklig. Ta bort dem som tar din energi – relationer ska ge. Gör saker du älskar och ta vara på dem du har. Oroa dig inte för framtiden, se det bra med det som är nu. Tiden kommer alltid med en lösning förr eller senare. Var dig själv. Var ärlig med dig själv, dina nära och kära. Dröm stort, satsa och klassikern: ångra ingenting. Just ja, börja meditera.

Jag inser att hade jag fortsatt stressa och levt som jag gjorde innan Mårten, hade jag troligtvis varit sjukare än vad jag är idag – med Mårten i huvudet.

Tack C, för det fina samtalet. Jag har saknat våra pratstunder, att kunna bolla tankar jag har och att få bli påmind om olika saker i mitt liv. Det är en skön känsla att prata med människor som förstår, som kan ha ett hum om vad jag menar med vissa saker jag pratar om. Inte många kan det.
Jag ska till Västerås inom vääääääldigt kort.

Emma

JAG VILL VARA HÄR OCH JAG VILL VARA DÄR.

Jag försöker hänga med i svängarna, upp och ner, hit och dit. Känslorna är verkligen spretigare än en fjortiskilles frisyr. Även om dagarna går lättare och huvudvärken är mer i schack så går det tungt emellanåt. Cancern gör sig påmind på extremt många olika sätt, den finns ju fortfarande där, kvar i min hjärnas celler. Svårigheten att försöka tackla dem alla, hantera och acceptera situationen förföljer mig. När jag är tillbaka i Borlänge träffar jag självklart på gamla vänner och bekanta och varje gång ställs jag inför frågan: ska jag berätta eller prata som om inget hänt. Det är lika svårt varje gång. Att prata som om inget hänt är nästan svårare än att berätta, fördelen med att vara tyst om Mårtens intågande i mitt liv är att jag slipper blickarna och medömkan. I samma stund är det på ett vis en lättnad att berätta, inte försöka dölja de 1,5 snart 2 senaste årens hemskheter. Spretigt som sagt.

Idag saknar jag Västerås något enormt. Det gör mig olycklig att sitta i Borlänge. Men jag ska åka till morfar med familjen, glädjas åt att jag kan göra sådana saker i en helt annan utsträckning än när jag sitter flera miltals bort. Trösta hjärtat för det jag faktiskt har och längta tills jag får krama om det jag har i gurkcity.

Emma

SORGENS SMÄRTA.

Jag försöker lugna mina nerver genom meditation och mindfulness idag. Det är min räddning för att få nerverna i schack. Lilla Freja är i Falun hos Djursjukhuset, ska bli sövd och dra ut en tand samt få polerade tänder. Har inte tänkt väldigt mycket på det, har inte sett det som någon stor grej och jag ska inte göra det till någon stor grej. Men när jag kom hem kom allt över mig. Assistentens ord – eller vad hon nu var – ekar i mitt huvud och påminner mig om situationer jag varit i. ”Det är alltid en risk att söva henne, det vet du?” Ja, jo, jag vet det. Tittade på mitt lilla trasselsudd och tänkte att det kommer gå bra, det är bara en tand som ska ut. Hon är inte sjuk. Ändå kom illamåendet i magen och tårarna som brände bakom ögonlocken. Bet mig i läppen och höll minen för Frejas skull. Jag vet att det här inte bara handlar om det lilltjejen ska gå igenom idag. Det handlar om så mycket mer än det. Det handlar om vad jag gått igenom. Hjärnoperationen och alla risker Mårten tvingat mig genomgå.

”Det är alltid en risk att sövas.” Orden ekar och jag kommer ihåg känslorna jag hade inför mina operationer. Illamående, oro och skräck samtidigt som hjärnan bara sa ”nu kör vi, nu gör vi det här”. Jag har inte bearbetat det nog, jag satte gaspedalen i botten och försökte hantera det faktum att jag har cancer. All framtidsoro och funderingar som dyker upp, nu börjar det bli dags att bearbeta trauman jag varit med om. De finns många fler än jag förstått.

Kraschen, biopsin, den stora operationen, strålningen – alla saker som sätter sig i kroppen på olika vis. Men ändå trauman, hemskheter som gjort mig orolig, rädd och allvarlig. Jag vet att livet inte är att leka med, det är något jag fått smaka på. Trott det varit slut och att en framtid inte är möjlig.
Min kroppen minns så väl allt jag gått igenom och för att komma över paniken som uppstår måste jag göra det värsta. Återuppleva situationerna. Höra orden, minnas känslorna. Gråta och gråta, tills det inte finns tårar kvar för stunden. Jag vänder och vrider på stenen, tror igen och igen att jag är klar med vissa delar. Nästa dag lyser solen på stenens sida som legat i mörker och man nästan ångrar att man vred och fortsatte titta, letade. Men det är bra, förjävligt jobbigt men bra, för i slutänden kommer jag må bättre och jag kommer klara vad som helst. Starkare än någonsin förut.

Emma

KRAVEN.

Sitter i meditationsställning på golvet, med laptopen i knät. Jag vet det går egentligen inte ihop, men jag fastnade här efter mindfulnessandet. Tankarna går runt samtalet med E. Hon är bra för mig, jag behöver henne. Ännu ett besök hos henne och insikterna kommer till mig som på löpande band. Påminnelser och förklaringar till varför jag är som jag är. Varför jag gör som jag gör, tänker som jag gör. Allt får hon mig att komma fram till genom små fingervisningar. Idag pratades det en hel del om krav – krav som ställs på mig – också framför allt krav som kommer från mig själv. Det finns inte så många i omgivningen som ställer krav på mig, de flesta vänner är tydliga med att de är införstådda med att jag är sjuk och att bollen ligger lite mer hos dem. Likaså en del i familjen. Försöker summera och komma fram till vilka som ställer krav på mig, vilka jag känner press från. Det värsta är att jag kommer mest på mig själv.

Jag har fortfarande tumören i huvudet, så kommer det förbli vad vi vet idag. Jag har en tumör som är svår att ta bort helt, den lämnar oftast celler kvar som är för små för att få bort. Jag är inte bra på att förklara det där, men ungefär något i den stilen. För er som undrat om jag är frisk och hur det är med tumören så blir den kvar i huvudet med andra ord. Jag ska dock kunna leva med den. Det är det jag jobbar med just nu, att försöka gå vidare. Lära mig leva med allt cancerbeskedet medför, hantera och acceptera att jag måste göra saker annorlunda. Rädslan att komma in i en stressig vardag med måsten som hänger över mig är ständigt närvarande. Rädslan att tumören kommer börja växa igen. Fortfarande också rädslan att jag kommer förlora nära och kära. Livrädd. Saker kanske verkar bra nu när man möter mig. Jag ser i princip ut som jag gjort innan, bara kortare hår, den som inte vet att jag har cancer skulle aldrig kunna gissa det. Det blir lite problematiskt samtidigt som det är skönt. Jag vill inte att folk ser på mig som sjuk, ”stackars flicka”. Hatar medömkan och det är inget jag vill ha. Stötta mig och stå bredvid mig i stormen istället, om du vill det. Problemet med att cancern inte längre syns blir att folk får svårt att förstå hur jag har det. Det blir inte lika tydligt att jag fortfarande har bestående problem med hjärntrötthet, orkeslöshet, rädsla, mörka perioder då man undrar vad meningen med livet är. Mörkare än jag någonsin kunnat ana var möjligt att känna för mig. Att jag känner det. Jag som alltid är så glad.

Där kom det där kravet, kravet som jag har på mig själv. Jag ska vara glad. Jag ska träna. Jag ska vara social. Jag ska ta min examen och jobba. Jag ska vara positiv. Jag ska… jag ska… jag ska… ända in i oändligheten. Herregud, det är ju sjukt jag vet det. På något sätt är det som att jag får inte förändras för att en del av mig är samtidigt rädd för vad andra ska tänka om mig. Emma har gått från en glad, sprallig och positiv tjej till en deppig, allvarlig och rädd tjej. Men det är ju faktiskt jag, efter allt jag varit med om. Vem skulle inte bli både deppig, allvarlig och rädd? Då skulle man fan inte vara människa. Hör ni hur jag låter? Säger att det är okej, men inte när det gäller mig själv, för att jag har kraven på mig själv.

Det är både idiotiskt och ologiskt.

Emma

MITT ÄLSKADE HJÄRTA.♥

Mitt flow fortsätter. Vågar knappt tro det. Psyket har det fortfarande tufft ibland men energin är så annorlunda. Konstaterandet får mig att tappa hakan i backen. Jag älskar det och kan fan inte göra annat än att känna mig glad. Som jag sa till H igår, för första gången på månader kan jag säga att jag mår bra och mena det. Orkar med Freja mer, vilket gör att jag känner mig som en bättre matte. Ser allt positivt som hänt på senaste och vilka effekter det ger. Relationer som blivit bättre, vänner som lyft luren och tagit upp kontakten. Att H gjorde det fick mig fan att bli lycklig. Allt jag känner nu för tiden, alla känslor, är så förstärkta. Är jag glad nu då är jag fan överlycklig och är jag ledsen, ja då är jag jävligt ledsen också. Känns som känslorna är intensivare, vilket är både på gott och på ont. Försöker jag må så bra som möjligt är det bra, för då får jag hjälp av endorfinerna som far runt i kroppen och sätter fart. Den positiva spiralen blir bara längre och längre. Försöker meditera massor och släppa fokus på huvudvärken, dumpar TVn och går ut – metoder som får direkt effekt.

Jag förtjänar fan det här.

Idag gick mitt trasselsudd från just det till en mjuk, go liten valp. Hon blev som bebis igen, hur mysigt är inte det?

Denna nyklippta lilla tjej gör mig så galet glad. Kan någon vara ens allt så är hon mitt. ♥

Emma

NUET, IDAG.

Det har blivit viktigt att dokumentera saker. Händelser. Framsteg. Så att jag kan gå tillbaka och se hur det såg ut för några månader eller några veckor sedan. Framför allt så jag kan känna att det går framåt. Min utveckling står inte still, jag blir bättre men – som jag alltid konstaterar – det tar tid.

Istället för att slöa bort dagarna i soffan framför serier eller datorn försöker jag gå ut. Få luft och solljus, röra på mig och göra något vettigt av dagen. Även om det är små saker jag gör. Provar mig fram för att hitta min väg och det som funkar för mig. Ratar det som inte fungerar och försöker ändra livsstilen. Jag vill ändra den på lång sikt, inte bara tillfälligt, för jag tror som min psykolog. Hon menar lite på att så länge jag håller mig lugn, lever hälsosamt, undviker stress och onödig oro bör jag hålla mig frisk. Så frisk som jag kan bli. Jag tror det finns större chanser att tumören håller sig lugn under de förutsättningarna. Vem vet. Någon påverkan måste jag tro att jag kan ha och allt jag kan göra för att förbättra min hälsa tänker jag göra. Annat vore korkat.

Det har känts lättare. Jag rider på en våg av glädje och lättnad just nu. Pusselbitarna faller på plats en efter en och på senaste har väldigt mycket löst sig på samma gång. Psyket fick sig en rejäl boost tack vare det. Upp och ner kommer det alltid gå – det gör det för alla även om mina toppar och dalar kanske kan vara lite mer extrema. Kroppen har orkat mer sedan det vände, promenerar med F och ger kroppen förutsättningar att kunna återhämta sig genom vila. Det är ju A och O, det fattar ju vem som helst. Har inte haft sådan energi på länge som jag känner nu. Undrar starkt om det kan vara FitLine som jag dricker, kan se ett samband med tiden så jag vågar då absolut inte sluta med det just nu! L sa att jag såg ut att må bättre vid mötet igår och S sa att det lyste om mig idag, ja jag mår helt klart bättre än tidigare. Även huvudvärken har känts bättre de dagar jag varit ute mycket och mått bra i psyket, ännu ett samband anser jag. Många bäckar små och det finns tusen orsaker till skallebanket, några av dem börjar bli bättre.

Gör allt för att fortsätta rida på vågen, så länge det bara är möjligt… och lite till.

Emma

GÖR VAD DU KAN.

Har funderat lite över det jag sa sist. Om att se ner på mig själv för att jag går hemma… Det bottnar nog mycket i hur jag är och hur jag alltid har varit. Sedan jag varit liten har jag lärt mig att man ska göra rätt för sig. Jobba sig uppåt och försöka nå sina mål – förtjäna saker och ting. Alla bra lärdomar anser jag och jag kan inte säga att jag hade velat vara på ett annat sätt. Däremot borde jag kunna sänka kraven på mig själv just nu. Situationen är som den är och allt tar sin tid. Tålamodet måste bli större och jag måste acceptera att jag just nu faktiskt går hemma. Det finns ju en jävligt bra anledning och förklaring till att jag gör det. Jag måste bara acceptera det – hela paketet som kommer med denna helvetiska sjukdom.

Acceptansen, tiden som allt tar och tålamodet är nog bland det svåraste. Just för att – som ni kanske förstått – är jag inte värst tålmodig av mig även om det blivit bättre under dessa omständigheter. Tillsammans med nya läkaren, terapeuten och rehabteamet i Falun känns det som att livet blivit så mycket ljusare. Det har tidigare pratats en del om framtiden, om att jag ska kunna leva den normalt som vilken annan svensson som helst. Kroppen, psyket och känslorna har sagt något helt annat innan jag faktiskt fick hjälp. För jag anser att jag inte har fått hjälp tidigare. Ni som följt mig nära, under en längre tid vet vad jag pratar om. Sjukhus olika ”misstag” som jag måste ha överseende med, saker som satt mig i de mest fruktansvärda situationer. Men de har hänt. Livet går vidare. JAG måste gå vidare.

Jag bearbetar och försöker släppa det förflutna, det är inget jag kan påverka. Försöker hålla fokus på idag och vad jag kan göra för att göra det så bra som möjligt. I morgon tar vi då, det är inte här än.

God natt allesammans.

Emma