SKRÄCK. SKRÄCK. SKRÄCK.

Rödgråten med några sista tårar på kinden stod jag och väntade på bussen hem. Konstaterade precis att jag var tacksam att jag tog med solbrillorna när en kvinna kommer fram till mig och säger ”Men vad vacker du var i den där klänningen!” Tårarna försvann och ett leende spred sig över mina läppar. ”Tack, vad gulligt av dig!” svarade jag och kvinnan fortsatte ”Ja men jag fick ju lov att säga någonting när man ser något så snyggt!”. Tänk att några få meningar kan göra en så glad, mitt i sorgen när den är som jobbigast att känna.

Solen skiner och jag är precis hemkommen från ett samtal med E. Ett samtal som var otroligt jobbigt emellanåt men också så välbehövligt. Checkar av mina framsteg och klappar mig på axeln. E tror på mig och jag kan säga att jag också gör det, kanske inte lika mycket men det kommer. Jag jobbar på det, som med mycket annat. När jag tittar tillbaka på tiden jag gått hos E har det hänt mycket. Både inom mig själv och diverse händelser runt omkring mig. Det pratades om skräck idag. Skräck som jag kände kvällen jag fick epilepsi och karusellen startade. Cellerna i kroppen minns så väl vad som hände då. E ledde mig in i minnet igen, jag fick gå igenom det steg för steg – oavsett att jag har gjort det förr. Jag behöver göra det mer. När jag satt där och fick beskriva som när man återberättar en film, kom stegvis känslor och förnimmelser tillbaka. Så som jag kände det då, konstiga känslor i vänster sida – armen, benet, foten. Att vara i den där skräcken och måla upp den igen som att den händer precis nu gjorde att min fot började darra. Nästan rycka extremt lite, men ändå, jag kände vissa saker som jag kände då. Bara genom att tänka på det och försöka måla upp samma situation och känslor jag minns jag kände då. Döden var på intåg och jag hade ingen kontroll över min kropp. Jag var ensam och livrädd. Exakt så kändes det då, den kvällen som allt förvandlades till kaos. Här skulle de hitta mig död om jag inte tog mig till akuten på stört.

Det är en kväll jag sent kommer glömma och dagens samtal bevisade än en gång att jag är inte klar med den. Skräcken och panikkänslorna. Jag satt hos E och hulkade idag, den ena näsduken efter den andra förvandlades till smulor och tiden började gå mot sitt slut. Nu vet jag vad jag mer behöver hem och jobba vidare med. 11 september 2011, hur många gånger ska jag behöva återuppleva dig?

Emma

JAG? VAD JAG VILL?

Tror aldrig jag haft så mycket tankar runt ”vad vill jag?” som på senaste. Jag ser vänner som reser runt utomlands, köper hus, klättrar på karriärstegen, vänner som väntar barn. Jag är så otroligt glad för deras skull att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Främst tanken på kommande bebisar – jag längtar. En liten smula rädsla uppstår också, tänker som K sa i fredags. ”Jag är ju så rädd att tappa dem!”, hah det kan vi ta i hand på. Jag med min vänsterarm… lär väl få träna massor tills hösten kommer! Samtidigt som jag blir glad för mina vänners skull så poppar frågorna upp. Vill jag ha barn? Vill jag göra karriär? Inom VAD vill jag i så fall göra karriär? Var vill jag bo? Hur vill jag bo? Följa mina drömmar? Förresten, vilka är det nu för tiden?

Jag vet. Det kommer med tiden, och jag är inte där än. Jag antar att det är delen av mig som vägrar acceptera att jag är sjuk som även står för dessa tankar. Jag vet att jag måste ta det när jag står där. Som massören sa, ”du kommer till vägsjäl och kommer tvingas välja”, jag är inte vid ett vägsjäl än. Men tankarna vill vara där på något sätt, jag vill ju självklart också kunna göra allt det som de andra friska gör. Men nej, idag får jag ha tålamod, sitta still i båten och njuta av mina dagar hemma. Komma ihåg att det är vad jag behöver just nu – tid och lugn.

Jag kan ju faktiskt sola hela dagarna när det är fint väder, promenera och vara ute, ta sovmorgon, dricka kaffe när jag vill på dagen. Äta när jag vill på dagen. Se på film eller sova hela dagen om jag så vill. Det finns fördelar och kanske börjar jag kunna se dem mer och tycka att det är helt okej att vara sjukskriven.

Klappar mig själv på axeln och säger ”jag har blivit duktig”. Gett mig själv mer tid och lugnat mig något ofantligt om vi jämför hur det var för två år sedan. Det tar tid, men det är okej. Tränar på att prata med mig själv med en snällare röst. Tack underbara vän för att du hjälper mig inse saker jag ibland är blind för. Utan ditt stöd i den här karusellen vet jag inte vad. Jag hoppas jag påminner dig om hur viktig du är för mig. Gisela. ♥

Emma

TANKEN NÄR DEN ÄR UNDERMEDVETEN.

För några veckor sedan hamnade jag i ett undermedvetet tänk som jag inte visste om att jag hade. Heh, komisk formulering… Efter månader in och månader ut med huvudvärk, trötthet och orkeslöshet blev det en vana för mig att säga ”gör jag si, gör jag så, blir det så där”. Med andra ord: ”överanstränger jag mig”, ”stressar jag”, ”vilar jag inte”, ”är jag bland mycket folk, rörelse och ljud”….så ”blir jag trött” eller så ”får jag huvudvärken från helvetet”, ”blir jag som överkörd i kroppen – d.ö.d.” etc etc… ja, ni fattar. Jag var i det, att tänka så, sen att det var negativt det reflekterade jag aldrig över.

En dag var jag hos min terapeut och satt där, med andan i halsen i princip och berättade att det var en sådan där stressig dag. Jag skulle göra en del ärenden, hade tider att passa och det blev stressigt. En sådan där dag när jag kommer komma hem och spontandö i soffan med ett huvud som sprängs vilken sekund som helst, tyckte jag. Terapeuten tittade på mig och sa ”hur vet du det?”. Ja, tänkte jag lite med ett spontant skratt i mitt huvud, hur vet jag det? Genom erfarenheter, det har varit så sedan jag blev sjuk ungefär, därför vet jag det, tänkte jag. ”För det har varit så?” svarade jag. ”Och varför skulle det behöva bli så nu bara för att det har varit så? Du vet väl inte vad som kommer hända senare idag? Eller vet du det, Emma?” Nej, tänkte jag det vet jag faktiskt inte. Småskrattade lite och insåg komiken i det hela.

Självuppfyllande profetia, nämnde jag det? Jag gjorde det fast det blev på ett negativt sätt. Det tänkandet, ”gör jag så kommer jag få huvudvärk”, måste jag bryta. Sagt och gjort, eller ja, inte gjort men nu jobbar jag på det mer än någonsin. Jag vänder på det, för kan jag göra självuppfyllande profetior till det negativa hållet måste jag kunna göra dem åt det positiva hållet också. Meditation till exempel, skapar lugn i min kropp och gör att jag andas bättre, det i sin tur hjälper mot huvudvärken. För min del funkar det bättre än en tablett. Jag har provat allt och det finns inget piller som tagit bort huvudvärken, men meditationen lindrar det. Mer än det kan jag inte begära. Jag har hittat mitt svar för att få lite mer kontroll på huvudvärken.

Idag har jag tittat på ett klipp med Kjell Enhager och känner mig galet peppad. Han har både komik och vett i de saker han säger. Jag AB, kolla på den. Vi kan mycket mer än vi tror, frågan är vill vi tillräckligt mycket?

Emma

TISDAG I TYSTNADENS TECKEN – T.I.T.T. SOM J SKULLE SAGT.

Jag sitter hos mamma. Djurmo, platsen som jag vill kalla lugnet själv – i alla fall en dag som denna. Här mår jag bra. Tystnaden är total om man bortser från fågelkvitter och tutande tåg med någon timmes mellanrum. Underbart med andra ord. Perfekt ställe för mindfulness och vila för huvudet. Öronen får också tid att återhämta sig. Jag behöver göra så här ibland, ta mitt pick och pack och sticka hemifrån. Med mamma är allting dessutom så enkelt. Vi pratar – om allt – och det finns en förståelse som inte många andra har. Vi har gått igenom lite liknande saker även om de egentligen inte är lika alls, men de påverkar en på liknande sätt. Tvingar en att gå igenom faser av bearbetning. Ja, så ska jag nog säga, det stämmer mer överens med verkligheten. Chock, förnekelse, sorg, rädsla, oro och skräck. Det tar ungefär aldrig slut, alltid poppar något nytt upp som kräver ens känslor och energi.

Jag och diskussioner… jag skulle kunna prata tills någon tejpar igen munnen på mig, hah. Pratkvarn är förnamnet, oftast i alla fall. Ibland kommer ingenting, allt beroende på olika faktorer så klart. Sedan jag blev sjuk, opererades och de grötade runt i huvudet har det också blivit lite error i huvudet. Som när vi var och handlade (för ett år sedan eller så) och M bad mig hämta keso. Jag stegar mot mejerihyllan och efter tre steg har jag glömt vad jag gör där. Levande frågetecken och folk i affären både ser väl förvirringen och undrar.

Likadant med fokus, så fort någonting runt mig stör min koncentration är jag lost. Mycket ljud, rörelse och aktivitet har verkligen fått mig ur balans, både i huvud och kropp ordagrant. Fötterna känns som runda under och jag snurrar runt som en sådan där barnleksak, en gubbe som är rund nertill istället för att ha fötter. Med tyngd i de ”runda fötterna” så skulle man slå honom på huvudet skulle han bara vicka runt lite, gunga liksom. Den skulle aldrig ramla. Skillnaden mellan den och mig är att slår man till mig så ramlar jag nog på några sekunder. Efter operationen är balansen urdålig vissa dagar, men jag blir ändå imponerad över kroppen. I början av 2012, så där direkt efter operationen fick jag ju lov att lära mig gå i trappor igen. Lära mig avståndsbedömning med vänstersidan, fan till och med försöka komma ihåg att jag ens hade en vänstersida. Lära mig använda handen och styra den riktigt igen, allt blev som en tultande bebis nästan. Ostyrigt och hackigt. Idag märker jag ytterst lite, då har de varit inne i min hjärna. Kontoret som styr allt. Herregud. Det kommer jag nog aldrig fatta. På lite mer än ett och ett halvt år har kroppen lärt sig allt igen, utan någon som helst hjälp. Jag bara fortsatte göra allt som vanligt, lite långsammare och försiktigare bara. Nu går det bättre.

Emma

LYCKAN OCH SKRÄCKEN.

Faller pusselbitarna på plats? Vågar jag tro det? Att det tar sig, bit för bit och att det kanske kan förbli så? Jag är livrädd för att göra större konstateranden att det går min väg. Att jag är på rätt spår och att jag mår bättre än på länge. Usch, nu blir jag ledsen. Earth, Wind & Fire spelar September i bakgrunden och här sitter jag med någon slags tvetydig känsla av lycka och skräck samtidigt. Att våga tro att vardagen kan bli någotsånär normal igen är svårt. MR kommer fortsätta och sjukhusbesök likaså, men att känna sig bättre, kunna göra mer saker, ta sig ur lägenheten och livet som isolerad och otroligt sjuk. Tänker på mamma, som kom en dag med tårarna i ögonen och nämnde att hon tänkte på mig när hon hörde låten Stronger than ever med Magnus Carlsson. Jo, lite så känner jag just nu men skräcken finns där. Kanske är jag mest rädd för att konstatera just för att min tur inte ska vända. Jag har nog länge varit sådan, ”konstatera inte för då vänder det”. Men det behöver det inte göra. Mindfulness, right?

Allt tar sådan otrolig tid. I många inlägg tidigare har jag sagt att det går åt rätt håll, att jag känner mig bättre och att jag troligtvis kommer konstatera det ett X antal gånger igen. Psyket behöver verkligen sin distans för att kunna mata in alla information. För varje månad som går har psyket fattat lite mer. Jag måste ha tålamod. Tålamod, tålamod, tålamod. Och acceptens, minst lika mycket som tålamod, om inte mer. Utan acceptens kommer jag ingenstans, antar att det är därför det tar sådan tid.

Idag slår jag av TV och satsar på meditation och mindfulness som får genomsyra denna måndag. Lugn och ro, luft och promenader med Freja. Idag finns inga måsten. Idag ska jag inte gå någonstans. Jag ska inte göra något. Jag ska inte uppnå något.

Emma

SUNDAY NIGHT.

Ännu en vecka har gått. Jag fortsätter med jobbet att förpesta Mårtens tillvaro. Varje dag jag mår bättre och kan träna, meditera och träffa älskade personer är en vinst i sig. Musklerna börjar komma tillbaka, märker att olika små saker i vardagen går lättare. Hjärtat, flåset eller mjölksyran slår inte till på 2 sekunder vid typ hushållssysslor. Jag känner mig stark i kroppen, har inte varit på långa vägar i närheten av det här på flera månader. Ju längre jag får träna desto lättare kommer det bli.
Mårten, jag hoppas du mår jävligare för varje dag som går.Huvudvärken är inte uppe på 12 på smärtskalan längre. Fler dagar som den är nere runt 6-8 och snurrar och det gör sådan skillnad för min ork och mitt humör. Jag känner mig gladare och piggare. Psyket tampas från stund till stund med allt som hänt sedan september 2011. Det har tagit tid att fatta allt jag gått igenom och det är nu när jag fått tid och distans till det som det sjunker in. Gråter väldigt ofta även om det bara är några tårar då och då och stortjut vissa tillfällen. Bara tanken på beskeden, hjärnoperationen, strålningen och alla MR får det att vända sig i magen. Marken känns skakig och så jävla osäker. Men det är ju också så; livet kommer inte med några garantier. Det enda jag vet, det är att bara jag kan göra det bästa av vad jag har just nu. Det är också precis vad jag gör.

Watch your thoughts, for they become words.
Watch your words, for they become actions.
Watch your actions, for they become habits.
Watch your habits, for they become character.
Watch your character, for it becomes your destiny.

Jag måste få ge er årets bästa filmtips; The Intouchables – mer än så behöver inte sägas.

Och vet ni, jag kan nog inte påstå eller minnas att jag har haft ett riktigt epilepsianfall sedan jag flyttade till Borlänge. Jag har haft känselbortfall – eller vad det nu är – i vänstersidan, men inga ryckningar.

Ett ord: framsteg.

Emma

FUCK YEEEAH!

I min hjärna far det runt saker, hela tiden. Som för de flesta. Oftast går det av bara farten då jag skriver, saker kommer ur mig som på automatik. De senaste dagarna har det varit stopp, det är så ibland. Ungefär som att hjärnan stängt portarna till tankarnas utgång, de är fast.  Jag känner mig lycklig just nu. Magnetröntgen visade oförändrat – med andra ord sover Mårten fortfarande i mitt huvud. Ingen liv eller rörelse och så ska det förbli. Om 4 månader kommer nästa dom, det tar vi då. Fram tills dess ska jag fortsätta med det jag gör. Mediterar, promenerar och tränar, äter bra mat och gör saker jag mår bra av. Jag väljer och väljer bort väldigt mycket med omsorg, inte så mycket på magkänsla mer. Mer efter vad jag verkligen känner. Det får mig att må bättre, jag har liksom minskat kaoset i den listan. Prioriteringslistan, som förut slängdes om så radikalt. Idag börjar det bli lite tydligare. Jag tror meditationen har hjälpt mig hit, helt jävla övertygad.

På sista tiden har jag varit ute mycket, det är verkligen som de säger – naturen läker. Likaså Freja, världens bästa hund. Träningen går framåt i ilande fart om jag får säga det själv. Kroppen känns starkare och saker som tidigare känts som att dra ett ton går nu mycket lättare igen. Den positiva spiralen är en sluten cirkel just nu. Nu ska jag ut med systeryster på promenad så nu har jag inte tid att sitta kvar här. Återkommer ikväll!

Mårten, du har verkligen inte fattat vem du gett dig på! Du kommer aldrig vinna över mig.

Emma

HÅLL TUMMARNA FÖR MIG IDAG.

Det är nervöst i maggropen idag. Rutinen att göra magnetröntgen förvandlades till ett orosmoment istället. Jag ska in i röret. Det dånandes MR-röret och bli rejält påmind om vad jag faktiskt har kvar i huvudet. Förstår inte varför jag är så nervös nu, kan bara anta att det har att göra med att jag börjat träna. Blivit mer aktiv än innan. Nu har jag mer huvudvärk också, vilket gör att jag vill kräkas av bara tanken på vad resultatet kommer visa. Kan jag ha hetsat igång Mårten? Jag vet, jag ska inte ens tänka de tankarna, men de ligger där och pockar på medan jag kämpar för att acceptera dem och sedan släppa iväg dem.

I slutet av förra veckan lyckades jag ta dubbel dos på morgonen. Jag är i vanliga fall den där virriga när det gäller medicinerna. Dagarna flyter ihop och jag kan inte säga om det var igår morse eller i morse jag tog dem sist. Kunde varit vilket som. Den morgonen tog jag dem två gånger och det, mina vänner, är inget jag rekommenderar. Jag hade en otrolig yrsel, kunde inte fästa blicken och somnade så fort jag satt eller låg ner. Kände mig drogad i princip hela den helgen, allt blev en enda dimma – fy fan vad hemskt. Nu är det dosetten som gäller, så jag VET när jag tagit senast. Det är jag och panchisarna som använder dem men jag skäms inte! 😀 Dagarna blir verkligen suddiga när man tar mediciner så ofta, igår kunde lika gärna ha varit i söndags ungefär. Med tanke på detta misstag är det kanske inte konstigt att jag mår som jag gör nu. Mer huvudvärk, trötthet och så vidare. Kroppen har haft mycket att ta hand om men jag antar att det är huvudvärken och att kroppen nästan känns som överkört av ett tåg som gör mig orolig inför idag. Annars brukar jag bara göra MR och det är ingen grej. Jag liksom funderar inte så mycket. Ska försöka lugna nerverna med mindfulness idag och göra just det; sluta fundera.

Nya frågor har poppat upp i huvudet. Skräcken över att väcka tumör-Mårten genom olika levnadssätt är en tanke jag måste lära mig hantera. Acceptera och släppa, för att sedan fortsätta leva lugnt och inte ägna så mycket tid åt ”tänk om”-tankar. Men det är lätt att säga, en heeeelt annan sak att göra.

Emma

LÄRDOMAR.

Framtiden. Den känns jävligt läskig, samtidigt som jag känner lite fjärilar i magen över tanken. Mötet med Försäkringskassan blev känslomässigt så fort pratet om framtidsdrömmar, eventuella jobb jag kan tänka mig och sociala sammanhang kom på tal. Förståelsen över livet jag levt sedan jag blev sjuk finns verkligen hos rehabteamet, just isoleringen från omvärlden som blivit. Återhämtningen och kampen som varit efter resor in och ut från sjukhuset har tvingat mig till vila och en allmänt osocial vardag. Det är inte precis så att jag springer på kollegor, vänner eller andra bekanta hemma. Det är grannarna och familjen och det har varit dem högst. Fram tills nu, när bollen sätts i rullning angående arbetsträning – även om det inte blir aktuellt att börja just precis nu i dagarna. Dock inom en snar framtid, när jag känner mig redo och orken finns.

Det gör fruktansvärt ont att titta tillbaka. Att gå från studentlivet och allt som hör därtill när man är 21 till att bli som en 90-åring och inte orka ett skvatt, flytta hem igen ofrivilligt. Beskedet att man är obotligt sjuk och måste lära sig acceptera denna vardag. Det värsta är allt jag gått igenom och det är först efter att jag fått distans till det hela som det känns riktigt jobbigt. Jag har bearbetat det förut men tydligen måste jag gå igenom det igen. Troligtvis igen och igen i framtiden också. Men det är nog för att situationen jag är i nu är inte lika kaosartad som den varit. Jag har kontakter på sjukhuset jag känner mig trygg med, jag har en terapeut som hjälper mig, jag går på mina kontroller, mindfulness-tänket sitter bättre och relationerna löser sig. Det går bra, jag måste bara lära mig hantera allt nytt. Lära mig göra på sådant sätt som funkar för mig idag, göra annorlunda, tänka annorlunda. Välja och välja bort. Allt detta gör att jag kan slappna av lite mer här och nu. Även om det fortfarande finns trassliga trådar att reda ut så är de färre än förr. Är inte det huvudsaken ändå?

Det kommer antagligen ta hela mitt liv att lära mig allt jag behöver för att det ska funka felfritt. Förresten är det liksom dumt att sikta på felfritt i livet, för det är livet. Det kommer inte med några som helst garantier. Åt helvete med Mårten men jag tar min ryggsäck av erfarenheter och fyller den med tiden, förhoppningsvis lär jag mig av allt jag varit med om. Oavsett hemskt eller underbart.

Idag känns det som att jag fått en andra chans till livet. Tro mig när jag säger att jag kommer ta den och göra det allra bästa av den.

Emma

1 MAJ OCH KANSKE EN RIKTIG VÅR KAN VARA MÖJLIG.

Nu har jag officiellt börjat om med det här inlägget 70 miljoner gånger. Börjar skriva något och medan fingrarna flyger ovanför tangenterna krockar dåvarande tanke med en ny som poppar upp. Glädje blandas med tankar om framtidens ovisshet. Krav och allt det innebär att gå igenom hjärntumörskarusellen. Upp och ner, upp och ner, som en riktigt rollercoaster ska se ut. Synd att denna inte är så rolig bara.

Mycket tankar behöver komma ut, men jag får inte ur mig det vettiga som jag hade trott idag. Återkommer sen, när jag hittat förmågan att skriva något man kan förstå igen. Idag tänker jag värma min ledsna själ med solens varma strålar, den blåa himlen och kramar från bror min.

Emma