FÖRSÖKER LEVA SOM KLYSCHORNA LÄR.

Jag känner mig lite mätt på människor. Det klagas hit och dit om sådana småsaker att jag ibland vill ställa mig upp och skrika rakt ut. Vissa gånger ångrar jag att jag inte gjorde det där och då, i stunden. Samtidigt så förstår jag ju, att det är livet och det hör därtill. Själv klagade jag på håret för någon vecka sedan. Mamma kommenterade på det och jag blev att skratta lite smått när jag insåg det. Jag klagade över håret, vilket kändes rätt skönt hur löjligt det än var. Så jag vet, jag klagar också, men jag försöker tänka på det. Inte klaga över småsaker som håret, för jag vet att det är drygt för andra runt omkring mig att höra. Det är världens bagatell.

Ibland blir jag bara så förbannad. Människor som har så mycket men som knappt ser något av det. De tittar på andra människor, jämför sig och ser allt andra har som de själva inte har. Själv ser jag så många rika människor som har så mycket. Rik i mina ögon är inte när man har pengar – det är vänner, det är familj. Tak över huvudet och mat på bordet. Hälsa. Otacksamma människor som bara ska ha och ha och ha. Här sitter jag och vill bara ha en sak; en hjärna som är fri från Mårten. En kropp som inte sitter fast i cancerns vassa och elaka klor. Förut kunde dessa tankar få mig att bli smått bitter – okej jag kanske blir lite bitter av dem idag också men jag kan samtidigt släppa det på ett sätt. Jag vet att livskvalitén de har i sitt liv aldrig kommer komma i närheten av mitt. Jag uppskattar småsakerna och jag lever vardagen med guldkant så ofta jag kan. Jag är rik om jag bortser från cancern, för jag inser vad som spelar någon roll. Som Hollywoodskådiskarna, de har så mycket pengar men är många gånger olyckliga och ensamma. Men pengar och materiella ting har de oändligt av.

Jag läste en så klockren beskrivning av närhet och vikten av varandra så jag måste citera den här. Anticancer av David Servan-Schreiber, s 87.

”När en grupp apor hotas av någon fara och blir uppskrämda, trycker de sig instinktivt tätt intill varandra och plockar febrilt varandras pälsar. Faran minskar inte, men känslan av ensamhet lättar. Våra västerländska värderingar och vår dyrkan av konkreta resultat kan göra oss blinda för människans grundläggande, ursprungliga behov av närhet när vi ställs inför fara och osäkerhet. En lugn, trygg, konstant närvaro är ofta den bästa gåvan våra närmaste kan ge oss.”

Säger inte det väldigt mycket?

Emma

TIDEN. DEN VIKTIGA TIDEN.

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt ”ja”.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade; -Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”

Klokt va?

Emma

I’M ON MY WAY, BUT I’M NOT THERE YET.

En dag går, två dagar går och vips så är det en ny vecka. Måndag och fredag känns det som nästan hela tiden. Jag försöker hänga med men gör det inte riktigt. Rycker på axlarna och inser att det gör inget, jag har inte så värst mycket tider att ha koll på numera. Har slarvat lite för ofta med meditationen och träningen den senaste tiden. Dagarna har bestått av att slappa i solstolen de dagar solen gett min bleka kropp en gnutta färg. Jag måste passa på att vara ute de dagarna, de är det bästa och mest effektiva sättet att fylla på energikontot skulle jag gissa. I och med att meditationen mer eller mindre försvann från mina dagliga rutiner i och med det minskade också träningen. Veckan bakom mig har jag varit seg och trött – jag har behövt vila och bara vara. Inga måsten med träning och meditation även om jag vet vilka under de gör, speciellt tillsammans.

Mötet med arbetsförmedlingen blev inte riktigt lika jobbig som väntat. Jag var förberedd på att jag skulle komma dit och få lov att försvara och kämpa för att inte bli övertalad att gå ut och börja arbetsträna nu. Jag är inte där än och det är en bra bit kvar även om jag knappt vill erkänna det. Men där satt vi på hennes kontor på Arbetsförmedlingen. ”Hennes” hette någonting med Elisabeth, eller Ellinor, kan ha varit Margaretha. Kändes som något namn en drottning skulle kunna ha, oväsentligt men ändå. Kontoret var lika blekt och tråkigt som det alltid är på dessa myndigheter och jag kände mig som en myra. Pytteliten och virrig. Drottningen började ställa frågor som var väl ungefär lika breda och avlånga som ekvatorn. Jag hade kunnat svara allt från a till ö på dem och de var ett bra svar. Det gjorde mig ännu mer förvirrad – så klart. När hon väl specificerade sig blev jag inte klokare på vad hon var ute efter för svar. Det i sin tur fick mig att inse att jag verkligen inte är som förut. Håret är tillbaka, spralligheten och glada sidor börjar hitta tillbaka men huvudet har långt kvar att gå. Jag kände mig nästan dum där jag satt och inte kunde få ut orden. Tusentals meningar for genom huvudet och allt blev bara kaos där inne. Det faktum att minnet svek mig blev som sista droppen som fick bägaren att rinna över – hela situationen blev bara för mycket och så kom tårarna. Jag kunde inte ens svara på frågor som gällde mig själv och min vardag. Drottningen hjälpte verkligen till att få mig att tappa fotfästet.

Fy tusan för dessa situationer, det är de som får mig att bli ständigt påmind om vad som hänt och att jag inte är som förut. Att hjärnan behöver vila och få komma ikapp efter ingreppet och dessutom allt runt i kring en sådan här situation. Cancer. Ja, idag kan jag säga det, jag kan berätta om det, men mitt hjärta krossas fortfarande till småbitar. Jag får kämpa för att inte bryta ihop och gråta varje gång jag berättar vad som hänt. Idag lyssnar jag på kroppen, jag känner känslorna och det gör det faktiskt svårare att prata om det. Förut stängde jag av och gjorde det, stängde in känslorna och körde.

Jag ser gamla Emma framför mig. Vill bli en del av henne igen, liksom plocka russin ur kakan. Ta allt som jag tyckte var bra med henne och stoppa i mig nu, så att jag kan bli lite mer så igen. Men det går inte, jag kan inte komma in på den vägen just nu. Jag tar ett kliv mot henne men dörren stängs, nyckeln vrids om och kastas iväg. ”You’re not here yet.” Fuck you, I already know.

Emma