AUGUSTI NÄRMAR SIG SITT SLUT.

Gårdagen blev kluven. Den gick som den där karusellen jag berättade mycket om förut. Euforiskt upp och fritt fall ner, för att återigen följas av en uppgång. Vaknade för en gångs skull av klockan, och inte en ropande hund, som fick mig att ryckas upp ur min djupaste sömn. Ögonen letade sig fram, ut ur drömmen. In i verkligheten, vakenheten. Kändes som jag var så långt ner och innan kroppen vaknat till och fått kontroll på ögonen hade jag zombifierat tagit mig in i vardagsrummet. Till vovven som tyckte jag var dum i huvudet som var uppe så tidigt. Tro mig, tänkte jag, jag vill också ligga kvar och sova mer…

Efter en timmes samtal var känslorna ständigt på kanten till att svämma över. Tanken på att gå genom stan med röd snuvig näsa och blanka svullna ögon tog minst sagt emot. Det enda jag går där och hoppas är att ingen ska se mig. Snälla, låt mig slippa möta någon jag känner nu. Samtidigt som jag lämnar terapeuten de där stunderna flyger alla insikter genom huvudet. Insikter, råd, fakta och jordens alla känslor – så klart är de närvarande. Frustration, sorg, besvikelser, rädsla. De två senaste åren har inte varit nådiga och spåren de lämnat går inte att missa. I alla fall inte för mig.

Fredagen räddades av M som kom med äppelpaj, så det blev fika med kaffe, glass och kramkalas. Prat och jag kan sitta i timmar, utan att fatta att en endaste passerat. Jag saknar att umgås, i stora som små sällskap men speciellt i större skaror.

Jag inser att jag pratar väldigt mycket i klyschor till andra människor, en stor anledning till det är att jag vet att de ofta stämmer. De bär med sig en enorm sanning, en innebörd jag ofta inte kan förklara bättre med andra ord.

Emma

INSPIRATION.

Jag behöver inspiration. Bokhyllan gapar för mycket tomt och jag behöver tips. Tips på bra och läsvärda böcker, allt möjligt egentligen. Jag är allätare, men gärna också något liknande feelgood. Perfekt att grotta ner sig i när det stundande höstmörkret närmar sig mer och mer. Så har du kanske läst någon bra bok som du inte glömt namnet på?

Emma

YOU HAVE TO FALL TO LEARN HOW TO PICK YOURSELF UP.

Suger på en bit mörk choklad och funderar över en kopp te, efter att ha gått en härlig kvällspromenad. Jag har strosat och kikat på hus, F har busat och levt loppan som vanligt. Det är precis som att jag har fått en spark i baken. Kanske har jag också det. Samtalet med sjukgymnasten, samtalet med nya terapeuten. Nya mål är satta och idag har jag satt p för den här perioden. Det har varit en onödigt tung period, men nu får det vara bra med det. Slut på självömkan. Att jag har det så jävla jobbigt – att allt är så jävla jobbigt – att ingen verkar förstå mig. Men ja, det känns så ibland. Det är ett helvete och detta helvete går upp, och det går ner. Jag måste ha båda de där perioderna. För bara när jag är som längst ner på botten, grinat, hävt ur mig, pratat, grubblat (ja, allt det där ni kan tänka er) kan jag sätta ner fötterna. Sträcka på mig och skjuta ifrån igen, uppåt, mot toppen. Mot mina mål och den starka Emma som jag egentligen är.

Jag vet att jag har mycket att bearbeta, egentligen främst sorg. Sorg över så mycket som jag förlorat och missat. Down-perioderna tillåter mig att gråta över det, ta till mig sorgen. Innan vi kan gå vidare måste vi sörja klart till viss del, även om sorgen kommer fortsätta. Det gäller bara att acceptera. Sorgen, känslorna och dess smärta tillåter mig att lägga mig ner, blotta mig för mig själv och gå in i det, tills jag kräks på det. Se mig för den lilla tjej jag egentligen är. Som de barn vi alla faktiskt är. De som ibland har för stora kläder på sig så man känner sig obekväm eller de som gråter över att de fått fel kläder. Jag är den som känner jag har fått fel kläder på mig, de passar inte och jag vill bara gråta över dem ibland. Tårarna får det att kännas bättre, de läker. Det bästa med perioderna är att de kommer och går. De går över och gör helvetet lite mindre helvetiskt.

Vissa insikter och förändringar med mig är ganska totala. Jag har förändrats och det medför sina konsekvenser. Relationer blir annorlunda. Jag är livrädd för ett x antal saker. Jag är fruktansvärt rädd att stå själv. Själv i hela den här resan, utan stöd och någon att luta sig mot. Jag vet att jag alltid kommer klara mig och det i sig är väl en trygghet gissar jag. Men för att vara helt ärlig, själv – vad är man?

Emma

DET ÄR MIN FRAMTID.

”Emma är 23 år och har drabbats av obotlig cancer.” Jag läser orden, uttalar dem högt för mig själv. Smakar på dem. I samma stund blir jag torr i munnen och det känns som jag har ett snöre runt halsen. Luften kommer varken in eller ut som den ska, det går trögt som om ett lock ligger på. Varje gång jag läser andras ord om mig själv känns det lika overkligt. Jag – cancer? Det är den hårda sanningen, jag står i boxningsringen mot en dödlig sjukdom.

Jag har fått behandling. Läkarna har gjort vad de har kunnat, nu kan jag bara hoppas att Mårten sover sig genom mitt liv. Att han aldrig börjar växa igen – hela rummet börjar snurra av bara tanken. Framtiden är oviss, som för alla. Det är bara det, att det är så otroligt påtagligt att verkligen veta att min tid är utmätt. Fortfarande ligger frustrationen och pyr, tankarna om alla vänner som stegar framåt i livet. Jag står still. Barn, barn, kommer jag komma dit? Jag vet, jag har sagt det förut, men det är så här i min värld. Hör hur vissa säger ”tänk inte på framtiden, var här och nu”, ”du har kommit långt Emma, du är ung, du har tiden på dig”. Men tänk så är det inte åldern som hindrar mig från att skaffa barn då? Kanske är det orken, eller sjukdomen i sig.

”Tänk inte på framtiden”… Hur fan ska jag inte kunna tänka på framtiden? Den står för dörren, jämt. Och jag är 23, vem har inte eller har inte haft dessa tankar vid samma ålder? Så snälla, kom inte och säg att jag får ta det då. För jag behöver bearbeta det nu.

Emma

MIN INSAMLING.

Jag har äntligen fått arslet ur vagnen och tagit tag i det. Nu finns den här, så snälla skänk en slant – inte bara för mig – utan för ALLA som kämpar mot denna hemska och orättvisa sjukdom.

Sluta skriv hjärtan på t.ex. era Facebook-statusar för att visa stöd. Gör något konkret istället. Inte ens alla hjärtan i världen kommer hjälpa cancerforskningen framåt. Det behövs pengar, här har du en chans att hjälpa. En enkel knapptryckning, och du gör en enormt viktig sak. En skillnad. Du bidrar.

<script type=”text/javascript” src=”http://cdn.cancerfonden.se/widget/liggande/7152″></script>
Tack för att du läser och stort tack till dig som skänkt pengar – oavsett summan!
All kärlek till er.

Emma

VACKERT.

Sommar i P1.

”Jag behöver prata om att jag behandlas för en dödlig sjukdom. 
Jag behöver prata om allvaret i min situation. 
Mitt liv handlar mindre och mindre om min kropp, och mer och mer om mina sinnen. 
Vad som händer i mitt huvud.”
Kristian Gidlund, kloka ord som känns som mina egna.
Emma

FÖR ATT ÖVERLEVA KANSKE?

Jag håller på att grubbla ihjäl mig. Mindfulness och meditation, nej du, inatt styr tankarna. Harmoni-Emma och Mindfulness-Emma verkar vara på semester. Typ, kvar i Norge eller något. Det spelar ingen roll hur djupa och många andetag jag tar. ”Fokusera på något annat”… det funkar inte just nu. Vill bara störtböla men huvudet kommer vara ännu värre imorn då och det funkar inte. Jag orkar inte det. Snacka om ond cirkel.

Jag känner mig som den där som omvärlden inte riktigt förstår sig på. Som vännen, systern, dottern, barnbarnet, släktingen som hela tiden säger ”inte idag”, ”jag orkar inte”, ”det är jobbigt idag”, ”huvudvärken är värre”, ”en annan dag”.

Jag får höra att det är härligt att höra att jag låter pigg i alla fall – fast det är ju så långt ifrån sanningen man kan komma. Hjärnan känns som en vattenballong som skumpar runt precis som guppyn i akvariet. Mörka ringar under ögonen ger avslöjandet att nätterna går tungt och att det är en extra utmanande period just nu. Det har blivit kämpigare sedan jag slutade gå på samtalen hos Eva. Jag är (tyvärr dessa gånger) en djup person som tänker mycket. Som behöver prata av mig, men att sitta och prata med mig själv är inte alltid det bästa. Plus att folk kan ju tro att man är sinnessjuk på riktigt. Jag märker hur jag har nära och kära på en armslängds avstånd hellre än att sänka garden och prata. Det blir så otroligt jävla (rent ut sagt) jobbigt då. Känslorna kokar över och mycket rivs upp. Jag vet att jag sagt det förut, att jag blir som musslan. Att jag stänger in mig. Jag vet inte varför egentligen, har bara mina teorier och jag önskar över allt annat att jag inte gjorde så. Min teori utgår ifrån försvarsmekanism? För att ta sig igenom det jobbiga? Vad vet jag, det är inte enkelt att trycka på ”open”-knappen och bara börja prata. Speciellt inte när en stor del av omvärlden har så svårt att förstå.

Frustrationen över att inte orka prata i telefon gör det inte heller lättare att hålla kontakt med vännerna på långt håll. När varken huvudet, kroppen eller öronen fixar det, hur gör jag då? Dåligt samvete för att jag inte hör av mig, dåligt samvete för att jag inte alltid kan vara den vän jag skulle vilja vara.

Emma

HOME AGAIN.

Efter en vecka på resande fot bland bergen i Norge är jag hemma igen. Husbilen rullade Gagnef – Trysil – Fagernes – Skei – Geiranger – Otta – Idre – Borlänge. Vilken jävla upplevelse måste jag säga, helt klart ett land jag vill tillbaka till någon gång i framtiden. Resan i sig – upp och ner bland fjordar, berg och dalar – kändes som en enda symbol för min Mårten-resa. Vissa gånger gick det lättare och andra tyngre. Öronpropparna användes i princip all tid vi åkte och det funkade rätt bra att sova, att vara på resande fot i allmänhet. Högt bland molnen och lågt i de djupaste dalar. Nu när jag landat hemma kommer grubblandet och tröttheten. Frågorna, insikterna och känslorna bearbetas, får sitt utrymme och kommer också till uttryck. Jag har sovit kasst, haft svårt att somna. Vänt och vridit tills jag har velat slänga ut sängen genom fönstret. Emma, the hulk. Inte helt långt ifrån faktiskt. Fråga min familj.

Jag blir så frustrerad över att det fortfarande är samma tankar som snurrar runt uppe i Mårtens territorier. Tankar som jag inte kommer någon jävla stans med. Om det går någonstans så är det ytterst små steg framåt. Acceptera, acceptera, acceptera. Oftast är det lättast att bara strunta i det, klippa bort det ur ens liv men det funkar inte så. Det går inte med de här pusselbitarna. De måste hamna på rätt plats och göra bilden hel. Känslor, utan dem i bilden hade det varit så otroligt mycket lättare. Då hade jag kunnat strunta i det, gått vidare, stängt av. Byggt ett annat pussel. Men som redan konstaterat fungerar det inte så.

Fäller i alla fall glädjetårar över de fina mail jag får från mina läsare. Tamejfan både skribenter och författare som påstår att jag har talang. Jag? Med mitt pladder om diverse hjärnkaos? Det värmer något otroligt i en liten dalkullas hjärta. Stort tack till er alla, som läser, som skickar tankar och kramar, kommenterar och mail. Jag läser det alla gånger, men orkar inte alltid svara. Ni får ha överseende med det. Kärlek till er. ♥

Emma