MED SAMMANBITNA KÄKAR.

Jag har velat skriva för längesen. Men jag har inte haft orken. Inte hittat orden. I samma stund som jag känner mig tom och livlös känner jag mig mer levande än någonsin när jag väl är glad. Men jag saknar att känna den totala lyckan i bröstet, som fjärilar som flaxar runt. Leende ögon. Mycket i min omgivning och vardag har skapat negativa känslor, extremt lite har skapat fjärilar. Mina fjärilar bor i Västerås, i Polen, i Örebro, så det blir ofta svårt i veckorna när jag har några få här som får mig att må någorlunda bra. Omgivningen, miljön är inte alltid den lättaste att hålla sig munter och uppåt i.
Jag försöker se regnbågens färger i ett foto taget i sepia.

När majoriteten av känslorna man har blir negativa är det klart att det visar sig i kroppen. Det har varit många frustrerade dagar, många dagar av sorg och upprivna sår. Dagar med insikter som gör så ont. Det i sig tär något otroligt, på både psyket och kroppens tillstånd. Hur självaste själen mår. Varje gång jag gråter blir hjärnan som en inflammerad bomb redo att sprängas vilken sekund som helst. Den tickande huvudvärken tilltar tillsammans med spänningarna. Spänningarna leder till mer huvudvärk och tålamodet blir sämre. Tålamodet gör mig känslig och det i sig leder till att jag lätt blir ledsen. Bomben igen. Se, här har vi den onda cirkeln som är så svår att bryta. När yttre faktorer – så som icke fungerande relationer – påverkar en dagligen med kassa känslor blir det jävligt svårt att hålla kroppen i topp. Jag måste bli ännu bättre på att välja bort det som sänker mig.

Alla samtal jag varit på har lärt mig mycket och det är nog tack vare dem jag idag kan göra annorlunda. Välja annorlunda och se på saker annorlunda. Jag börjar knyta ihop säcken, blicka framåt. Ställer mig ofta frågan vad vill jag? vad vill jag göra i mitt liv? med mitt liv? vilka vill jag ha med mig från och med idag? Jag har tömt ryggsäcken och ska nu fylla den igen och behöver tänka till både en och två gånger vad och vilka jag stoppar ner. Kanske främst vilka som jag faktiskt stoppar ner. En så bra beskrivning mamma brukar nämna och påminna mig om.

Det är stora frågor. Men jag måste fortsätta leva, kan inte stanna i det förflutna. Allt jag varit med om sedan Mårten hänsynslöst kastade sig in i vardagen har jag bearbetat mycket. Jag accepterar att jag är cancersjuk, men jag måste få lära mig hantera vardagslivet med tumören i huvudet. Människors bemötande, uttalanden, reaktioner. Den återkommande rädslan för att prata om det, skräcken över att fråga mig.

Framtiden, något jag ändå ser med stort hopp på. Med glädje och längtan, trots att det går lite tyngre just nu. Jag vet en del vad jag vill i framtiden. Vart jag vill. Jag sätter upp mål, delmål och drömmar.
En sak i taget.

Emma

16 OKTOBER 1989.

Vaknade tidigt och tog en promenad vid älven. Såg solen gå upp tillsammans med min bästa vän. Det är på dagen 24 år sedan jag kom till världen. Innan det blir tårta senare i eftermiddag blir det ett samtal hos terapeuten. Så jag slängs mellan skratt och gråt. Samtidigt som jag ska bearbeta alla känslostormar och dagar av kaos ska jag vara glad och fira att jag blivit ett år äldre. Men framför allt ett år klokare tror jag.

Jag är stolt över att jag står på mig. Att jag står upp för mig själv på riktigt, det är något jag inte gjorde för ett år sedan. Eller ens för ett halvår sedan. Jag pratar inte bara om det, jag går till handling.

Det som är så bra med dagens sällskap är att det inte gör något att jag skrattar ena stunden och gråter i nästa. De flesta av oss vet ju hur nära de ligger varandra – skratt och gråt – och det är okej.
Nu ska jag bege mig till bussen. Men jag ville bara ge ifrån mig ett livstecken. Och säga tack, för alla som vanligt fina mail och kommentarer som jag får. Era stöttande ord peppar enormt när det går extra tungt, det ska ni veta.

Emma

KAOSET. URSÄKTERNA. SÅREN.

Jag vet verkligen inte hur jag ska vara längre. Många gånger har jag skrivit om frustrationen, ilskan och känslan av att skrika för full hals men fortfarande inte bli hörd. De senaste veckorna har varit så kämpiga. Seriösa, tuffa samtal och tårar som leder till en hjärna som ständigt känns inflammerad. Kroppen börjar säga stopp och psyket börjar ta rejält med stryk. Jag tycker att jag sedan dag ett varit tydlig med att jag behöver prata. De flesta som känner mig – alla nära – vet att jag vill och behöver prata. Många säger det ofta till mig ”ja Emma, du är ju en sådan som behöver prata”. Precis, jag är ju det, speciellt när jag sitter i en situation när jag är obotligt cancersjuk och gått igenom allt som det i sig fört med. Jag fattar att det är jobbigt att sitta bredvid också, jag gör det. Men jag börjar fundera, är det meningen att jag ska fixa det här helt själv? Att allt är upp till mig?

Det finns så mycket som är förstört. Relationer som förlorat tilliten, relationer som skapat så många sår. Det är nästan så jag börjar ifrågasätta mig själv. Har jag inte varit tydlig? Har jag inte försökt? Har jag inte förklarat tillräckligt? Men jo, jag har det. Jag har försökt och återigen försökt. Tillbaka har jag fått fina ord om sorg och förståelse men beteenden som sagt något helt annat. Beteenden som upplevts som axelryckningar. Actions speak louder than words.

Jag blir ännu mer frustrerad och förbannad när saker hela tiden läggs på mig. Det här har jag också pratat om förut. Jag ska lappa ihop relationer, jag ska höra av mig, jag ska fixa och hantera. Förstod man vad jag satt i hade man inte sagt att jag ska acceptera att människor inte vill prata. Att jag måste anstränga mig, att jag måste höra av mig bättre. Tror ni är många runt omkring mig som kan ta i hand på att jag varit dålig på att höra av mig sedan jag blev sjuk. Men ni är tyvärr väldigt få som förstår anledningen till det. Och att jag måste försvara mig, förklara varför, får mig att inse än en gång hur lite vissa har förstått. Relationer som tappat sin tillit kräver tid. Det krävs två brofästen. Jag försöker bygga men ser inget fäste i andra änden, så vad fan ska jag bygga mot? Vad ska jag fästa min del i när grunden inte finns där på andra sidan?

Jag förstår inte hur så många kan känna sig utestängda när allt jag försökt göra med dem är att prata. Lyft frågan men hela tiden i princip blivit nerröstad. När man försökt otaliga gånger ger man till slut upp. För varje gång man försöker får hjärtat sig en törn, varje gång blir ännu ett sår att försöka läka. Sedan får jag höra allt jag ska göra, allt som jag gjort fel.

Ibland behöver man reflektera och låta vissa saker sjunka in och just nu känns det bara som det blivit värre. De tuffa samtalen leder inte till något positivt. Det vrids och vänds och överallt måste det hittas en syndabock. En förklaring eller ursäkt kommer, eller så kommer ett försvar. Jag förklarar och förklarar men hela tiden kommer ett ”men” tillbaka. Som sagt, det vrids och vänds. Ingenstans känns det som jag blir hörd i det eviga vändandet hit och dit.

Jag har nått slutdestinationen av försök. Jag kan just nu inte lappa ihop vissa relationer. Det är ett val jag gör, för min egen skull. För att jag ska överleva och hantera allt jag redan sitter i. Jag kan inte ta att människor känner sig uteslutna när allt jag gjort är att försöka involvera. Att människor pratar olika språk är bara ännu en dålig ursäkt. Jag köper det inte. Jag står för mina val, för de är val som jag har och kan göra för att försöka må till det bättre. Återigen säger jag det, ni som förstår ni förstår. Vad fan ska jag göra med resten? Oavsett om jag lär mig prata alla språk i världen kommer det fortfarande finnas dessa ursäkter.

Emma

ILSKAN SOM KAN LEDA EN TILL UNDERGÅNGEN.

Något jag aldrig riktigt tagit itu med sedan mitt cancerbesked damp ner som en chock är ilskan. Ilskan som jag bär över diverse olika saker. Cancern i sig, de lite för många sveken, reaktionerna som säger ”nu lägger vi locket på och går vidare”. Teatern. Uttalanden. ”Det är ju bra nu…”, ”Det är ju bra nu”, ”Det är ju bra nu”. Orden ekar i mitt huvud. Själv har jag varje gång velat vråla ”VAD I HELVETE ÄR DET SOM ÄR BRA??!!”, men det har jag inte gjort. Vilket jag idag kan inse hur dumt det var, att vara tyst. Varje gång jag blivit frustrerad och arg över någon händelse rörande min situation har jag gråtit en skvätt, kanske svurit lite och sedan sparkat i väggen ungefär. Sedan har jag samlat mig och försökt fokusera på något annat. Plockat fram jävlaranamman, vad nu det skulle vara bra för när man redan är adrenalinpumpad…? Terapeuten var nästan provocerande igår när hon ställde frågan ”hur kände du då?” gång efter gång. Jag, jag grinade och grinade och grinade.

Ilskan som jag så många gånger känt men aldrig som sagt tagit itu med vällde upp till ytan. Allt oftare pratar jag med högre röst vid vissa samtalsämnen. Känner hur frustrationen trycker på inombords.. Inte konstigt att min livsglädje har ett så svagt sken. Frustrationen och alla känslor som gör mig så arg trycker ner den i botten. Vilken process det här är. Som M säger, man vänder och vrider på stenen, sedan vänder och vrider man lite till. Sedan tror man man är klar, då hittar man en ny vinkel. Word. Word är det enda jag har att säga.

Promenader runt älven i solen har fått mig att känna mig lite bättre, gladare. Jag går igenom mycket just nu, bearbetar och tar tag i liken i garderoben. För det står inte på förrän de börjar lukta annars… Försöker göra de där kloka valen och vara med människor som får mig att känna mig ärligt glad inuti, i hjärteroten. De är få i närheten, men de finns. Det är en ny slags Emma ni kommer se. En som gör valen enbart utifrån hur hon själv kommer må efteråt. En Emma som måste göra annorlunda, annars kommer hon – jag, JAG. – att sluta med undergång. På ett eller annat sätt. Ni som förstår ni förstår, och ni som inte förstår; jag är ledsen men det måste bli så här nu.

Emma

SENASTE MR.

Idag ringde läkaren med beskedet jag väntat på med spänning. Det är alltid lika förjävligt nervöst, det är oftast svårt att komma ifrån. Hur som helst ser det bra ut. Tumör-Mårten är still och sover medvetslöst. Jag dansar lyckodansen och skriker ännu en gång FUCK CANCER!

Jag har fortfarande övertaget, och så kommer det förbli så länge jag får bestämma. Nu ska jag meditera, stilla tankarna som försöker mala på.

Emma