ANDAS. BARA ANDAS.

Dagarna som passerat har passerat med ilfart. Det har varit känslomässigt – som alltid i min vardag även om jag numera försöker få känslorna under mer kontroll. Huvudvärken dunkar i samma rytm och de enda ”pauserna” jag får från den är på mediyogan. Som igår tog slut för detta år – tyvärr, kan jag bara konstatera.

Det har varit terapisamtal fyllda med krokodiltårar som fallit utan minsta avbrott. Verkligen fascinerande hur de aldrig tog slut. I samma stund jag inser att jag kommer framåt inser jag också en viss problematik med olika situationer. Hur jag ska gå vidare, hur jag ska få rätsida på relationer, minnen, invanda mönster. Jag vill gärna blunda några sekunder för att sedan öppna ögonen och se att dilemmat är som bortblåst. Vad enkelt och skönt det vore. Men jag känner mer och mer vad jag vill göra. Att jag vill gå vidare i livet, att jag inte är lika rädd för att planera en framtid längre. Jag kan se en framtidsbild mer klart, till och med tro på den. Att klara sig själv på ett annat sätt och att det ska funka. Rädslan över cancerns närvaro finns så klart där, det kommer den alltid att göra. Men det är något jag måste lära mig leva med, något jag måste acceptera. På just den punkten har jag kommit otroligt långt. Accepterat i den utsträckning det är möjligt, och mänskligt. Självklart blöder en del av min själ över att just nu inte kunna jobba, resa och leva en vardag som jag själv valt. Hjärtat värker och det känns som kramp i hela kroppen när sådana tankar dyker upp. Usch.

Det enda jag försöker peppa mig själv med är; det kommer. Det kommer, ha bara tålamod. Djupa andetag har blivit mitt nya sätt att hantera panik och svårigheter på, och för mig funkar det – för det mesta – så mycket mer än någonting annat.

Nu tänker jag njuta av denna kväll efter en uppfriskande promenad med bästis. Plockar fram boken, fixar te och tuggar ingefära. Lovely!

Emma

MORGONSTUNDERNA.

Morgonens promenad runt älven kändes som taget ur en film. Himlen skiftade i brandgul, rosa och rött. Solen hade fortfarande inte kommit över trädtopparna och de frostiga hustaken. Svanarna guppade runt kurandes bredvid varandra i vattnet. Luften luktade nyfällda träd och påminde om när jag var liten och lekte i skogen. Det var rent av magiskt och jag njöt där jag gick med F vid min sida. Långa kliv framåt när jag rensade tankarna inför den gryende dagen.

Gårdagens samtal med K har verkligen tagit nya nivåer. Förut tvekade jag över om hon över huvudtaget kunde hjälpa mig framåt. Hjälpa till i bearbetningen, hitta min väg. Balansen. Idag känner jag att jag kan gå därifrån med mer klarhet, nya insikter och goda råd. Det händer mer och mer ofta än sällan. Innan jag gick dit var tankarna inne och snurrade på att jag fått tunghäfta i sociala sammanhang och att det är mig det är ”fel” på. Att det var jag som behöver träna. Efter att ha pratat med K om detta har hon gett mig en annan syn på det hela. En insikt i att jag kanske tolkat mig själv fel. Som K säger har jag inte problem med att prata med andra, främst okända människor. Som hon påminner gjorde jag det utan problem i väntrummet innan terapin började. Istället handlar det om människorna jag pratar med. Jag kan se ett tydligt mönster över vilka jag kan prata med och andra där det uppstår tystnad och i luften hänger en obekväm slöja. Mönstret: de som ofta har svårt att prata med mig vet att jag är sjuk. Jag försöker prata men får knappt respons, ögon som undviker mina, ett skruvande oroligt kroppsspråk. Jag har inte tänkt på det mycket innan, hur tydligt det bemötandet egentligen är och att jag stöter på det en hel del om dagarna.

Både ledsamheten och frustrationen infinner sig när jag konstaterar det. Människor kan inte hantera en konversation med mig för att jag är sjuk. Allt jag önskar är att de ser mig som människa. Som Emma, en helt vanlig tjej, men som ja tyvärr drabbats av något förskräckligt. Men jag ÄR inte cancer. Cancer smittar inte. Jag är som precis vem som helst. Mitt liv går också upp och ner, enligt livets berg- och dalbana. Mina toppar och dalar blir bara lite kraftigare, lite skörare, lite mer kännbara vissa gånger. Detta – andras problem – är det, så klart, som vanligt, bara att acceptera.

En dag som idag lever jag extra mycket på min morgonstund. För den hade verkligen guld i mund.

Emma

JAG AV ALLA MÄNNISKOR?

Jag vill inte fastna i cancer-träsket. Ändå är det lätt att i sjukdomstillvaron tänka allt som rör Mårten för mig. Vardagen kretsar ju verkligen kring det när man är mitt i en sjukdom. Beskedet som kom som en chock, operation och behandling, tron att mitt liv skulle ta slut. Att sedan försöka ställa om sig till något liknande en normal vardag är både skrämmande och svårt. När morgondagen känts långt ifrån självklar, drömmarna satts på paus och fokus abrupt flyttats från ungdomligt liv till en kamp för livet skapas ett trauma. Speciellt med tanke på hur min resa dessutom började med epilepsianfall liknande en nära döden-upplevelse.

På grund av resans början och beskedet i sig finns en typ av posttraumatisk stress i min kropp. Det finns i cellerna. Rädslan för att inte våga hoppas och tro att livet kan rulla någotsånär enkelt har länge haft makten. Många sår har skapats på vägen. Besvikelser och svek från nära och kära. Ovissheten när det gäller framtiden och den dagliga kampen. Kampen för att leva, att må bra och dessutom ha hälsan i behåll. Själen och hjärtat är långt ifrån helt. Det är här konstaterandena blir samma väldigt ofta, i känslorna. Saker jag behöver bearbeta mer, processa för att sedan lyckas släppa. Vara i känslor, gråta och sörja klart. Känslorna är något som kräver otroligt lång tid och där har jag en bit att vandra. Jag önskar det fanns en knapp jag kunde trycka på, som fick allt att gå snabbare. Som fick såren att läka och människor att förstå.

Jag har insett att det är svårt att gå vidare och umgås med ytliga bekanta. Svårt att hitta orden, småpratet. Tungan känns som fasthäftad i gommen och tankarna snurrar i full fart. Tystnad uppstår, skämten blir halvdana och mycket känns både krystat och konstlat. Där kan jag känna en betydligt stor skillnad från hur jag var innan. Jag trodde aldrig jag skulle ha svårt för att hitta samtalsämnen med ”okända” människor. Det gick så naturligt förut. Kan göra ett grovt konstaterande att där har sjukdomens ”isolation” satt sina spår. Nu är det bara att ta tag i det, att jag ska bege mig ut och träna i det sociala livet. Sjuk insikt, som gör väldigt ont i hjärteroten…

Emma

OORDNAD MATERIA.

Det är svårt att hela tiden försöka hantera och känna kontroll. Kontroll över kroppen och smärtan, kontroll över tankarna. Känslorna. Tillsammans blir de stundvis bara för mycket. Jag har blivit duktigare på att lyssna inåt. Att lyssna på mitt hjärta och ställa det mot konsekvenserna som kommer med olika val. ”Vad vill jag” är något som jag frågar mig miljontals gånger under en dag och idag har jag kommit så långt att jag även gör som jag vill. För min skull och inte någon annans.

Problemen med relationerna runt omkring har bevisat hur skör min kropp är när det kommer till psykisk ohälsa. Jag har tagit pauser från nära som tagit mycket av min energi. Som jag gått och grubblat över, som fått mig att inte kunnat sova. Fått kroppen att bokstavligen göra en djupdykning för att sedan krascha. Det går bara inte. Värken blir outhärdlig och där kan jag se ett tydligt sammanhang med psykets tillstånd.

Jag kämpar mig framåt. Beslut jag är tvungen att ta gör vissa gånger förfärligt ont och önskan att det såg annorlunda ut svider i hjärtat. Att jag inte kan förändra människor är den eviga påminnelsen som får mig att bita mig i tungan, ta ett djupt andetag och försöka acceptera läget. Hah, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill skrika så det hörs tydligt ända ut i rymden. Jag får spel på all acceptens jag blir tvingad till för att kunna gå vidare. Sveken är otaliga, men hey, acceptera situationen bara!

På ett sätt får de bra valen mig att må bättre fysiskt. Musklerna slappnar av mer, men tankarna… Det är där den riktigt hårda kampen utspelar sig.

Emma

LIVETS PRÖVNINGAR OCH LÄRDOMAR.

Burr, ute har det grå novembervädret anlänt, det regnar till och från. F sover mest dessa dagar. Jag tar vara på eftermiddagen på bästa sätt genom att ha sjunkit djupt ner i soffan. Fleecetröjan och sockorna är på. Självklart en bok i handen – bara en kort paus för några minuters skrivande.

Jag börjar må lite bättre, känna mig lite piggare. Någotsånär mer balans. Kroppen närmar sig läget där den är mer som den ska och psyket ett snäpp starkare igen. Helgen har varit fantastisk. Matlagning och film med bror i torsdags. T kom i lördags, vi pratade ikapp om de senaste månadernas händelser, käkade bullar och som vi skrattade. Jag skrattade, kände mig ärligt glad inombords. Hon är verkligen en person som får mig att leva upp mitt i tragedier och sorg.

Jag kan se problemet tydligare i dag. Det växer fram, inom mig, framför mig. Vad jag behöver göra, träna på. Ändra i mig själv. Både tankesätt och förhållningssätt till relationer, till livet. När man vet problemet blir det genast lättare att hitta lösningar, att veta vad man ska göra för att komma vidare. Den processen får ta sin tid, jag kan inte ha bråttom. Tänker tillbaka på åren sedan jag blev sjuk, hur jag var innan och vilka gigantiska kliv framåt jag tagit i utvecklingen. Emma 2011 och Emma nu – två helt olika personer.

Förändring är något många förknippar med något dåligt, jag ser åren bakom mig som hemskt tuffa. En kort tid bestående av oändligt med utmaningar, prövningar. Varje vecka någonting nytt. I samma stund är det ingenting jag vill göra ogjort, eftersom allt lett mig till den jag är i dag. Insikter, ödmjukhet, förståelse, allt i större utsträckning än innan. Förändring gör ont vissa gånger, något jag kan konstatera stämmer överens med min resa. Men den har fått upp mina ögon för personlig utveckling, som har blivit ett ämne jag är otroligt intresserad av. Vill lära mig mer, vill veta mer, vill utvecklas mer. Visst har jag gått livets hårda skola, men den för med sig en enorm kunskap som jag aldrig någonsin vill vara utan. Önskar ingenting aldrig hänt. Jag är glad över det jag gått igenom, för det gör mig till en bättre människa. Och som min kloke massör sa i förmiddags; det viktiga är vad vi gör av erfarenheten, av kunskapen. Jag försöker se det positiva och stoppar ner den i ryggsäcken. Jag vandrar sen vidare. Jag minns.

Emma

A REMINDER.

Den senaste tiden har verkligen varit tung. Oförståelse och kommunikationsproblem, sårat hjärta och allmänt frustrerade känslor. Inombords har det varit uppror vilket får direkteffekt på hjärnan och huvudvärken. Spänningarna i kroppen är bara för många. Tårarna ligger långt uppe på ytan och personer med stora hjärtan och en tendens till att lägga handen på axeln får mig att bryta ihop. Det är så mycket sorg som behöver komma ut. Varje gång jag pratar med en som frågar, som bryr sig om vill jag helst streta emot och byta samtalsämne. När kranen väl slås på då finns det ingen återvändo. Men fuck it tänker jag, och låter tårarna hysteriskt rinna ner för kinden.

Jag försöker komma ihåg allt nytt jag lärt mig. Förändring är en process som tar sådan tid och det är många gånger – som den här – obegripligt jobbigt. Gamla Emma vill lätt falla tillbaka i gamla mönster. Invanda beteenden, vanor. När jag av naturen är omhändertagande och sedan långt tillbaka tagit ansvar för andra blir det en utmaning att göra annorlunda. Varje gång jag hamnar i en situation krävs det att jag stannar upp och tänker efter. Allt går så automatiskt annars. Jag måste lära mig att släppa och att se vuxna för de vuxna som de faktiskt är. I tanken har jag kommit längre än i känslorna. Tanken är på det klara men hjärtat med dess känslor hoppar lätt in och tar över. Agerar efter hur gamla Emma tänker. Två komponenter som inte är speciellt synkade som det ser ut i dag. Det är där jag måste ge mig mer tid även om tålamodet lyser med sin frånvaro stundvis. Jag vill bara må bra. Så klart.

När jag blir negativt påverkad av omständigheter runt omkring mig blir jag sämre i kroppen och jag inser att det definitivt inte går att fortsätta som jag gjort. Jag måste göra annorlunda, välja rätt för mig själv. Jobba för att hitta balansen igen, få tillbaka energin och livsgnistan. Jag måste sörja det jag förlorat, acceptera det jag inte kan förändra, återigen släppa, släppa andras problem och inte lägga dem på mig själv.

Jag har suttit fast, som i kvicksand – kämpat för att ta mig upp men bara sjunkit längre och längre. Inte kommit någonstans. Knappt fattat varför, inte kunnat sätta fingret på det stora problemet, förrän nu. Med hjälp från terapeuten insett vad det handlar om i grund och botten, hon satte verkligen huvudet på spiken. Frustrationen man kan känna över att något är fel men inte exakt veta vad det är äter upp en. Först när man identifierat problemet kan man ju också agera och göra något åt det. Enbart det har gett mig en gigantisk lättnadskänsla så jag vill gråta krokodiltårar.

Alla gör vi val i livet, alltid, varje dag. Även de gånger vi aktivt inte väljer något har vi också då gjort ett val, ett val att låta bli. Allt vi gör får självklart konsekvenser. Att jag ska ha så lätt för att säga men så svårt att agera efter det när det gäller andra än mig själv. Reminder to myself: alla har ett eget ansvar över sitt liv. Alla har ett eget ansvar över hur man väljer att ta något.

Inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem… Inte mitt problem, Emma!

Emma