DROP AND LET GO, PICK UP THE GOOD THINGS – SOM J SKULLE SAGT.

Ute skiner solen. Träden svajar och molnen kör ikapp på den blå himlen. Efter en skön sovmorgon och en hastig morgonpromenad sover Freja återigen – fortfarande. Ibland är hon en riktig sömntuta den där damen, till och med så pass att jag vissa dagar får släpa upp henne för att jag vill ut. Mitt älskade lilla troll, hon kan hon.

Det är mycket spänningar i kroppen idag. I huvudet börjar det lugna sig något. Jag fortsätter försöka leva efter SOAS – Stanna upp, Observera, Acceptera, (påverka om du kan och Släpp sedan, annars acceptera) och Släpp. Gå vidare. Något som verkar så självklart och enkelt, men det är en utmaning som har krävt mycket träning från min sida. Regelbunden mental träning. Vi är återigen uppe i huvudet – där allt sitter. Ibland behöver man påminnas, stoppas från dåliga tankemönster, inrutade tankebanor som inte gör något gott. Som inte får en vidare. Det som känns skönt i min vardag när jag tänker på det nu i skrivande stund är att jag försökt påverka. De bitar som varit eller är ett problem i mitt pussel börjar kännas mer tydliga nu än tidigare. Innan har de bara varit som ett slags smog, en tät dimma som förvirrat.

Jag väljer noga – mina strider, mitt umgänge, mina aktiviteter. Hela tiden ligga ett steg före. Jag börjar lära mig mer och mer, vad som funkar och vad som inte funkar. En av de tuffaste personliga utmaningarna blir att ha tålamod och bromsa mig själv. Ett steg i taget, snigelfart eller myrsteg om du så vill. Fokusera på det positiva – ta bort det negativa. Världens enklaste grej, visst??

Emma

EN VÄRMANDE SOL OCH SALTA TÅRAR.

Det bränner och svider i ansiktet. Alla soltimmar verkar ha gett huden en smärre chock, att sedan salta tårar rinner nedför kinderna gör inget bättre. Jag känner glädje och ledsamhet. Det blir dubbelt… Jag kastas fram och tillbaka mellan de olika känslorna och det tar på orken att vara så här delad. Det blir som att karusellen spolas framåt alldeles för snabbt så man som passagerare inte hinner ställa in sig på nästa förändring – upp eller ner? Från ingenstans åker man ner och 2 sekunder senare åker man upp igen, för att ytterligare 3 sekunder senare åka ner. På det viset fortsätter det, totalt galet på alldeles för många sätt.

Tankarna spretar åt alla håll. Den tysta och hundfria kvällen igår spenderades i soffan, rakt upp och ner. Totalt lugn och total tystnad, endast mina andetag, grannarna och livet utanför hördes. Otroligt underskattat. Jag gjorde som Dalai Lama gjorde när han en gång var sen till en presskonferens, han satte sig ner mitt i all stress och sa till livvakterna att han skulle vänta på sig själv. Vänta in själen som inte hunnit landa än. Tror han alltid väntar in själen efter flygtur, (kommer inte ihåg) men ungefär så gjorde jag igår. Lät mig själv landa och komma ikapp. Nu råder tystnad här hemma och har gjort sedan igår. Karusellen som går snäppet för fort just nu ökar kraven på omgivningen och miljön runt mig. Hemma är fristaden, en zon som till skillnad från samhället är långsam och harmonisk.

Emma

DET FINA OCH DET FULA.

Det är mycket nu. Eller ja, känns som det är det mest hela tiden. Kämpar jag inte med de psykiska delarna när det gäller att vara sjuk så är det en kamp med relationer, ork, värk, ja listan kan göras alldeles för lång. Sista tiden känns mer känslomässigt upp och ner än det gjort på ett tag. Smällarna kommer när jag åter och återigen inser mina begränsningar. Samma gamla vanliga problem; jag vill för mycket. Jag önskar och jag vill… Men kroppen och hjärnan är inte där än. Det kommer ta lång tid för mig att bli synkad i hjärta och hjärna och samtidigt kunna känna ett lugn i själen.

Frustrationen, maktlösheten och sen den där dumma paniken. Paniken när värken är för outhärdlig och det efterföljande bristande tålamodet. De går hand i hand. Jag står hela tiden och balanserar vid randen till ett stup. Marginaler? Nej, de finns inte. En sådan dag kan min envisa hund får mig att tippa över och ramla dit – nerför in i mörkret. Explosionen och kortslutningen som då blir i huvudet. I hjärnan där allt annat också pågår – tankar, känslor, tumör, trauma. Alla ”småsaker” som bara är som de är, som jag inte kan ändra, blir tillsammans överväldigande. För mycket. Obotlig cancer. Maktlösheten över att inte kunna ta mig ur Mårtens järngrepp. Alla små bitar som sjukdomen fört med sig kräver mycket av mig. Inte bara självdisciplin att sköta mina rutiner så kroppen funkar relativt bra, utan även att peppa mig själv varje morgon jag vaknar. Att hela tiden försöka ligga ett steg före, fortsätta kriga. Vara förebyggande i hur jag lever – hur ska jag säga? Mindfulness kanske, till 100%. Här och nu, mycket behöver vara lugnt och stilla.

Livsförändringar har jag gått igenom, radikala sådana. Jag är välsignad med en jävlaranamma och en egenskap som får mig att ”just do it”, även när det tar emot. Att ta tag i problemen och se målet, när jag väl ”bara gjort det” som krävs, är vad som får mig att göra det. Men svårigheten att alltid ha sådan disciplin och samtidigt vara sin egen coach blir när jag bor själv. Allt i livet är så dubbelt, vågar nog säga allt faktiskt. Yin och yang, svart och vitt, dag och natt, ja och nej, frisk och sjuk, lätt och svårt. Ju fler insikter och lärdomar jag kommer till desto mer tror jag att allt hänger ihop. Hör allt virrvarr i huvudet och känner hur jag börjar snurra iväg nu.

Vardagen har varit en himla karusell, topparna och dalarna kommer på löpande band. Även om jag aldrig kommer vara tacksam att ha en obotlig hjärntumör så är jag tacksam över vissa saker det fört med sig. Det finns många svårigheter och jävliga saker med Mårten, men samtidigt försöker jag verkligen se det positiva de tyngre dagarna. Alla fantastiska människor jag träffat ”tack vare” Mårten. Min syn på livet vilket ger mig livskvalité på ett helt annat sätt än innan. Vetskapen hur skört livet är – jag vet det, jag säger det inte bara utan att reflektera över det. Vi vet aldrig när det tar slut.

Det är så, det fina och det fula med att vara obotligt cancersjuk. Å ena sidan å andra sidan – det dubbla – hela tiden bra/dåligt, bra/dåligt, bra/dåligt in i evigheten.

Emma

EN LITEN DEL I ETT STORT EVIGHETS PUSSEL.

Allt krockar, det finns så mycket jag vill säga. Ett avbrott i de dagliga rutinerna. Vardagens tuggande. Det ger en sådan terapi att prata om allt som hänt sedan Mårten hastigt tågade in i mitt liv. Igelkotten som invaderade, likt Ryssland hänsynslöst tagit över på Krim. Ett nytt möte, med en person jag aldrig träffat och ännu en gång känns det naturligt. Jag pratar på om tunga besked, fasansfulla val och erfarenheter som om det till och från vore vädret. Känslorna finns där, bara mer eller mindre tydliga från stund till stund. Det värmer i hjärtat när jag tänker på hur skönt det är att sitta och berätta för någon hur jag har det. Hur det är att leva med obotlig cancer och att denna någon lyssnar, tar till sig och reflekterar över mina ord. Även om det kanske inte är möjligt att förstå till hundra procent kan jag känna en bekräftelse och höra på reaktionerna att hon förstår – mer efter bara några timmar än vad andra gjort under flera år. Numera är det ju faktiskt så, år. Insikten att vissa förstår mer på några timmar än andra troligtvis någonsin kommer kunna slår mig. Samtidigt som det känns som ett sting i bröstet vill jag rycka på axlarna. Vad kan jag göra åt det? Det är livet. Vi är olika och mycket ligger i ens inställning till just det – det lilla livet eller det stora ska jag nog säga. Hur man ska tackla olyckor, rädsla, dödsfall. Livets alla svårigheter, som ingen av oss kommer undan, vi slås endast av dem i olika skepnader. Alla har olika former, styrka och hastighet.

Bekräftelsen på att jag faktiskt hörs gör mig lättad även om jag vet att jag har förmågan att göra mig hörd. Jag vet att jag inte är stum, jag får fram ljud men kan då och då känna ”de hör mig inte”. Som att prata på en gigantisk scen utan mikrofon, eller att jag pratat men någon tryckt på mute, ljudlös.
Emma får vara på mute idag.
Jag står där igen, vid insikten om hur onödiga besvikelserna är, hur ont de gör och så fruktansvärt svåra de är att undkomma. Sådana kontraster med tanke på idag. Jag får försöka till varje pris, för varje besvikelse får mig att krokna. Jag har inte ett extra lager energi att ta av de gånger. Så jag måste välja vilka jag berättar vad för. Du kan aldrig veta reaktionen, men vet du att du får en reaktion som troligtvis kommer göra dig ledsen, varför då berätta? Återigen försöka förklara eller få att förstå? Hoppet man har, högsta önskan att det vore annorlunda. Det är det som är problemet.
Jag vet att när det gäller min situation och min relation till andra går det ibland inte att påverka. Jag kan inte ändra andra människor, jag kan acceptera att vi är olika och försöka på något sätt acceptera att vi inte synkar. Att vi kanske inte längre kan vara samspelta som förr nu när Mårten jämt påminner om dödligheten i mitt liv. Ett cancerbesked vänder upp och ner på det mesta. Jag är övertygad om att detta, cancer, skrämmer många vilket kan göra det svårt för dem att hantera det. Att stå kvar och hålla handen. Under dagens samtal känner jag mig ändå stolt, stark och i det stora tacksam över allt jag gått igenom. Allt har lett mig fram till den jag är idag och klarar man inte av det – att ta mig för den jag är och det bagage jag har med mig – så behöver man inte. En styrka jag också kan känna genuint är att jag litar på mig själv. Smällarna jag tagit gång på gång men fortsatt rest mig har bevisat för mig själv att jag klarar mycket. Jag tog mig igenom bland det jävligaste jag ansåg en människa kan drabbas av. Livet kommer dagligen med nya utmaningar och svårigheter. Läxor.
Jag är här för att lära mig. Jag vill lära mig.
A L. Tack för idag, tack för förståelsen och att du fick mig att känna mig hörd. En sådan befrielse.
Emma