NÄR KATTEN ÄR BORTA DANSAR RÅTTORNA PÅ BORDET.

Vi har huset för oss själva. H är ute, E jobbar, så jag och hjärtat har haft lite kvalitetstid. Välbehövligt. Veckan har varit känslomässigt turbulent. Jag har återigen fått goda MR besked. Mårten är fortsatt still. Samtidigt som J fått helt andra besked och ska flyttas till hospis. Känns tungt i hjärtat. Hon som sitter i samma situation som mig. Skrämmande att veta att hjärnan inte klarar hur mycket behandling som helst. Det känns inte rättvist. Samtidigt de tankarna snurrar försöker jag minnas nuet. Försöker släppa oron och ångesten, njuta av livet och ta en stund i taget. Lättare sagt  än gjort ibland.

Men ikväll njuter jag lite extra, med bland andra J i tankarna. Ett smarrigt glas vin och en kameraskygg 😉 Freja i knät, något avsnitt Suits sen hopp i sängen. Kärlek från oss i fåtöljen, till alla er läsare – kända som okända.

Emma

MALANDE TANKAR, SVÄNGANDE KÄNSLOR OCH SÅRBARHET. EN JÄKLA MASSA SÅRBARHET.

Utanför fönstret hör jag två katter skrika på varandra i någon slags dispyt. Funderar på dagen som gått. På alla känslorna som bubblar runt inom mig. Bubblar är nog fel, det låter positivt. Skulle kanske säga att de kokar snarare. Jag är skör som glas. Otålig och känslig, man måste hantera mig med fingertoppskänsla. För minsta felsägning, minsta missförstånd i kommunikationen gör mig ledsen. Förklaringar som läggs fram på ett sätt där jag så snabbt tolkar in min del. Ser min roll, känner skuld, känner mig träffad. Känner att ansvaret läggs över på mig. Att jag inte kan göra ditten eller datten, att jag måste förstå det ena än det andra. Jag jag jag. Men andras roll då? Tänk att det är så lätt att man vill hitta syndabockar, förklara att det är någon annans fel och framför allt inte kunna vara självkritisk och fråga sig själv; vilken del har jag i det här? Vad ligger på mitt bord? Vilket är mitt ansvar? Vad kan jag tänka på eller göra annorlunda?

Det är en sak jag måste lära mig acceptera. Mitt ansvar VS inte mitt ansvar. Se det jag kan påverka och se vad jag inte kan påverka och sedan agera utifrån det. Och just den där utmanande biten; att acceptera. Jag har varit och grävt i allt möjligt, desperat på att få en ändring. Så fruktansvärt desperat att påverka det jag mår dåligt av. Några av bitarna kan jag inte ändra. De saker som faktiskt ligger på någon annans bord. Jag kan se ett tydligt mönster i hur jag är. Jag försöker hela tiden påverka det jag ogillar, situationer eller saker som jag inte mår bra av tar jag bort, personer jag inte mår bra av tar jag bort. (Men vissa tar man inte enkelt bara bort, som de med tex blodsband) Händelser som är negativa försöker jag göra något bra av, vända till det positiva och se fördelarna. Men när det kommer till den där biten att inte kunna påverka vissa människor tar det stopp. När jag inte kan få dem att förstå, se och tänka över det jag säger blir jag frustrerad. Och jag stångar, vänder och vrider, försöker gång på gång men också gång på gång står jag där och trampar. Jag måste lära mig acceptera att jag inte kan ändra en människa som inte förstår, eller som bara inte vill. Frustrationen jag känner över den biten äter upp mig. Hjärnan går på högvarv i princip dygnet runt. De där funderingarna hur jag skulle kunna gå till väga. Hur jag kan påverka det på något sätt, så att de inte upptar mina tankar, så att jag kan acceptera och gå vidare. Släppa, så jag i alla fall inte mår dåligt över det.

När jag hamnade i sorg och kris för att Mårten tågade in kom också tårarna. Hela vägen fram till idag har de funnits där – mer eller mindre. Just nu är jag i en period när jag gråter om andra gråter, jag gråter över minsta situation som berör känslor, med andra ord allt för många. Jag har blivit en så mycket större känslomänniska att allt jag går på är känslor. Impulsen styrs av känslor och jag blir så där frustrerande skör. Misstolkar och tar illa upp. Hur mycket jag än försöker komma ihåg vad personen menar, att de inte vill något elakt eller dumt, så går det inte att undkomma tårarna och sårbarheten. Jag blir ledsen och tar illa upp ändå, för tårarna står för så mycket sorg och frustration.
När jag blev sjuk blev jag också så enormt sårbar.

Emma