AMAZING.

Dagarna sedan jag kom hem från Polen har bestått av vila. Efter ett välbehövligt besök hos massören och ett stopp hos terapeuten kändes det skönt att komma hem till mina rutiner igen. Polen var underbart på så många sätt. Att spendera dagarna med min finaste vän kändes som en lyx. Vi fick kvalitetstiden vi länge behövt och det var oerhört skönt att slippa känna stressen över tiden. Vi tog dagarna som de kom, pratade, umgicks och pratade ännu mer. Vi åt och drack gott dagarna i ända. Maten var helt fantastisk – allt var så gott, men speciellt sushin, den är totalt oförglömlig! Gdansk är en vacker stad. Kullerstenar och små söta hus med fina detaljer, mönster och färg, något Sverige borde ta efter. Vi strosade en hel del, kikade in gallerian, bärnstenar och tegelstenskyrkan. Känslan av att vara på resande fot, att få komma bort, en paus från vardagen hemma, gjorde mig pånyttfödd. Jag blir alltid inspirerad av att vara hemma hos andra, se nya platser och kulturer. Hade kunnat stanna där om det inte vore för att, bland andra, Freja väntade hemma.

Kort från sista morgonen i Gdansk. Känslorna var minst sagt splittrade när jag satte mig i taxin till flygplatsen.
IMG_3099

Det fanns några saker jag saknade och det fick mig att uppskatta det jag har här hemma mer. Det fick mig att tänka till och inte ta det föregivet, vilket man lätt gör när det gäller saker man har varje dag. Bara det som att ha friskt dricksvatten ur kranen och ett stort urval av ekologisk mat. Känner mig mer tacksam över det, ibland behöver man få lite perspektiv och påminnelser.

Polen förde med sig mycket bra. Bara det att jag fixade att resa, byta flyg och inte bli helt förvirrad eller stressad kändes som en vinst. Och inte minst en rejäl självförtroendeboost. Att fixa resor och liknande situationer är inget jag tar för självklart längre. Inte efter hjärnoperationen, strålningen och allt annat som påverkat mig och förändrat mina förutsättningar. Resan var stor för mig och det är nog få som förstår utmaningen i det. Men jag klarade det på helt egen hand och det fick mig att växa.

Pausen från tankar på Mårten, framtiden och oron var givande. Det var så skönt att fokusera på annat, njuta av livet till max och inte tänka så långt fram. Bara här och nu. Det känns som att min och Mezgins relation stärktes och lyckan över att jag får ha henne i mitt liv är om möjligt ännu större nu. Livet kommer med många utmaningar, uppförsbackar och hårda slag. Hon har stått bredvid mig i med och motgång och äntligen kändes det som att jag fick ge något tillbaka. Hon är en sådan vän där ord inte alltid behövs, tystnaden kan vara talande nog. Fast ja, för det mesta (för att inte säga alltid) babblar vi i ikapp – non stop.

Vi två, kaffe- och fikasugna!

IMG_3092

Hon får mig att vilja bli en bättre människa. Hon är amazing – vacker, stark, inspirerande och underbar.

Emma

GDANSK & BÄSTA VÄN.

Känner mig glad, tillfreds och nöjd. I torsdags tog jag tåget mot Arlanda. Det blev en tidig morgon och en heldag på resande fot. Äntligen kom dagen jag länge längtat efter. Jag var som barnen i ett godisland.

Kroppen fixade resan bättre än förväntat. Glädjen och friheten där vi flög genom molnen. Uppåt mot högre höjder och solsken. Mest mör i axlarna i fredags efter obekväm reseposition. Nu sitter jag här, i köket med Mezgin, som grejat och fixat. Vi har strosat i galleria och kikat på gamla stan. Tittat in i världens största tegelkyrka. Charmiga hus, underbar mat och bakelser man svimmar över.

Gdansk är vackert. image image image image image

Jag trivs och känner inte att jag har bråttom hem. Jag njuter av livet, tillsammans med bästa vännen. Mezgin.❤️

Emma

SAMVETET & SJÄLVKRITIKEN

Ute är det grått och regnigt, så vi myser inne denna ruggiga måndag – med te och vila under filten. Helgen har varit över alla förväntningar, jag känner mig både bortskämd och lyckligt lottad över min familj och mina vänner. I torsdags var det 25 år sedan jag tog mitt livs första andetag. Jag har alltid älskat att fylla år men i år kände jag mig extra lyrisk, vet inte riktigt varför. Delvis kanske för att jag såg/ser det som en vinst att jag fortfarande vandrar runt på jorden och även att jag inte hade några förväntningar. Jag fick middagssällskap och fikabesök efter fikabesök, kramar och presenter. Den ena överraskningen efter den andra. Ja, som sagt, jag är lyckligt lottad. Stort tack till alla som på ett eller annat sätt förgyllde min dag!❤️

Mitt i glädjen tampas jag återigen med mitt dåliga samvete. De dagar jag känner att jag mår bättre, att jag är piggare och gladare och orkar göra saker kommer det. Den där känslan av att jag fuskar eller på något sätt utnyttjar. Stinget i magen över att jag orkar göra saker men att jag inte jobbar. Jag gör inte ”rätt för mig”, så att säga. Pratade med förra terapeuten om det här förut. Hon frågade mig om jag inte tyckte att människor som drabbats av sjukdom eller annat som gör dem icke arbetsföra har rätt till hjälp. Jo, självklart svarade jag. Kan man inte jobba så ska man få den hjälp man behöver, var mitt svar. Det står jag kvar vid, men när det kommer till mig själv är jag, rent ut sagt, så jävla hård. Jag klarar inte att jobba än, min kropp är inte redo, ändå bannar jag mig i det undermedvetna. Jag säger att andra ”utsatta” har rätt till hjälp, men på mig själv har jag höga krav att jag ska jobba. Trots min sjukdomssituation… det är så sjukt när jag tänker på det.
Jag hör det ihåliga, det idiotiska.

Sedan 5 år tillbaka har jag och M pratat om att jag ska hälsa på henne i Polen. Tajmingen har inte funnits pga studier och jobb, sedan blev jag sjuk, nu äntligen är jag både fysiskt och psykiskt sett redo. För några veckor sedan bokade vi flyg och nu på torsdag åker jag. Något jag är så galet lycklig över så jag spricker nog av längtan! Men resan väcker också det där samvetet som känns dåligt. Att det känns som jag åker för andras pengar. Att jag lika gärna kan jobba då om jag kan resa. Jag vet ju att det inte är sant, att det inte stämmer. Resultatet av Arbetsförmedlingens utredning visade att jag inte är redo, ändå har jag de kraven på mig själv. Att jag borde jobba.

Tänk att det är så lätt att vara hård på sig själv men snäll på andra. Jag jobbar på att se mig själv med andras ögon, för att bli snällare på mig själv. Det dåliga samvetet kommer först, sedan kommer logiken in. Där krockar det och det blir många gånger som myrornas krig inombords. Den där dumma och hårda domaren inom mig, vad ska jag med den till? Är övertygad om att jag inte är ensam om det här, troligtvis långt ifrån. Vi borde försöka se på oss själva som våra närmaste ser oss. Att skippa drämma den självkritiska och hårda klubban i bordet vid första chans – det är mitt långsiktiga mål.

Emma

DET DÄR UNDERMEDVETNA.

Det undermedvetna bearbetar hela tiden saker och ting, sänder budskap och tecken. För ett tag sen var det den där snaggade personen som attackerade mig i mörkret. Cancerns överrumpling. Cancerns försök att få mig att sluta andas. Att ta mitt liv. Om nätterna vaknade jag i panik över andningsnöd och dödsångest, övertygad om att ”nu dör jag”. Desperata försök att ropa på hjälp, med uteblivande resultat. Jag fick inte fram ett ljud, bara ett väsen. Skräcken och rädslan var så total när jag vaknade. Satt länge i sängen och såg mig omkring, förvirrad över vad som var verklighet och fantasi.

Drömmens kolsvarta omgivning har gjort mig mörkrädd i dag. Rum dränkta i bäckmörker får mig lätt att bli snurrig och tappa greppet om var golvet är. Det påminner om traumat jag var med om den 11 september 2011. Då jag också tappade avståndsedömningen. Det är lika när jag går i ett mörkt rum numera. Det blir som en norsk fylla, eller nej, som att gå i lustiga huset. Där golvet är ojämnt och rör på sig. Att gå där utan något som helst ljus och med skräcken i både mage och hjärta. En miljö som i drömmen gör att cellerna trycker på play; paniken och tankarna kommer automatiskt. När som helst kommer han, Mårten, och attackerar. Under drömmens gång frös blodet till is och alla muskler i kroppen spände sig. Snart, snart kommer skuggan mot mig och jag tvingas återigen slåss och kämpa för mitt liv. En dröm som kändes så äckligt verkligt.

Jag är där igen, ny dröm. Jag ligger i sängen och sover. Plötsligt sliter och drar någon i mina fötter och händer. De håller fast mig, jag sprattlar, sparkas och stretar emot. Rädd samtidigt som jag känner irritation och ilska. Försöker slita mig loss. Återigen försök att få fram ord, denna gång ”släpp mig, men va fan släpp mig!”. Som en hård och tydlig order, men precis som förra gången kommer bara ett väsen. På något sätt är hela situationen som en gråzon mellan sömn och vakenhet. Jag ser omgivningen som är mitt sovrum. Det är halvmörkt och jag kan urskilja täcket, fönstret med sina persienner, byrån, tak och väggar. I den biten känns det som att jag är vaken. Någon håller fast mig men jag ser att ingen står där bredvid mig eller nere vid fotänden. Har svårt att prata, alla mina försök till ilskna kommandon blir bara ett hest väsande. Jag kan känna det i halsen, i kroppen – hur jag tar i allt vad jag har. Jag svingar och sparkar med mina lemmar, men jag sitter förgäves fast. Kommer ingenstans och ingen lyssnar på mina uppmaningar. Orden brinner i mig. ”SLÄPP MIG!”. Tyst väsande, panik och irritation över att bli fasthållen. Drömmande känsla.

Det som gör att jag känner mig vaken är att jag tar i med hela kroppen för att vakna. Känner halsens anspänning, ser rummet och i tankarna snurrar det runt meningar som ”vakna nu då, kom igen, vakna”. Det medvetna och obehagliga i drömmen gör att jag vill vakna och till sist slår jag upp ögonen. Inser att jag inte sitter fast, de har släppt. Ingen håller i mig. Jag drömde.

Emma

REMINDER.

YouTube Preview Image

Som cancerdrabbad vet jag mer än någonsin tidigare vad han pratar om. Ska det få lov att behövas? Ska man få lov att uppleva döden på nära håll innan man förstår vad livet handlar om?

Låt t.ex. inte cancern komma innan du inser vad ditt liv är värt. Så var det för mig, Mårten kom med sin väckarklocka till mig. Nu sitter han här, påminner mig om min dödlighet och på ett sätt har han idiotiskt nog också gjort mig en tjänst.

Är inte det helt sjukt?

Emma

KOMPLETTERANDE ORD.

Som oftast vid intervjuer är tiden knapp. Jag har insett att man hinner säga en hel del på ynka 10 minuter. Men när det gäller en sådan här situation som cancer känns det som all tid i världen inte ens räcker till. Det går att vända och vrida på saker och ting i det oändliga. Insikterna och lärdomarna är så många.

Det finns så mycket mer jag vill säga.

Jag nämnde att jag hade varit ut och festat kvällen innan allt drog igång. Anledningen till att jag kände att det var viktigt att ta upp var att den detaljen gjorde att kvinnan på 1177 bemötte mig som hon gjorde. Hon påstod att jag var bakis och skulle lägga mig och vila. När jag helt uppenbart kände att något var fel. Under samtalet förklarade jag hur min vänstra kroppshalva domnade bort, jag kände inte golvet med foten, inte väggen med handen när jag försökte stödja mig på väg ut till taxin. Innan hon slutligen skickade en taxi hade hon frågat mig om jag kunde få skjuts in eller om jag kunde gå/cykla till sjukhuset. Jag bodde ”ju bara 5 minuter bort” som hon sa. Vilket var sant, men hur cyklar man med en halv kropp? Hur cyklar man när man knappt kan gå? Då bröt jag ihop i panik, hon förstod till sist allvaret och skulle skicka sjuktransport – vilket ledde till nästa tjafs. ”Det kostar 100 kr”. Mitt svar var att jag sket i hur mycket det kostade, jag hade kortet, jag betalar jag vill bara få hjälp. ”Vi tar inte kort, det är 100 kr kontant”. Paniken igen. Jag grät och halvt gormade om hur ska jag göra, hur det kändes som att jag var på väg att dö och hon skickade till slut taxin som körde mig till akuten. Väl vid akuten kom jag inte in, ombyggnationer på sjukhuset gjorde att jag stod bland galler och containrar utanför akutmottagningens dörr som krävde kod eller kort. Efter något som säkert var några få minuter men som kändes som en evighet kom två personer kom ut. Jag smet in, gick fram till luckan och fick fram ett ynka ”jag behöver hjälp”. Sedan blev det svart.
Epilepsin bröt ut och jag ramlade, spräckte ögonbrynet i disken. Vaknade i ett kaos, med slangar, sjuksköterskor som sa att det skulle sys och att jag skulle iväg på röntgen. Då startade karusellen. Med ett enormt trauma, som sitter i än idag i form av bl.a. posttraumatisk stress. Det gör mig arg när jag tänker på det. Hur 1177 och sjukvården hanterade min situation. Dödsångesten jag kände när jag tittade på sängen och insåg att jag dör om jag lägger mig där. Precis som killen som inte fick hjälp och dog. Det är uppåt väggarna och inget jag kan hålla tyst om, jag gjorde dessutom anmälan. Fick inte rätt men anmälan registrerades och IVO utredde – vilket var huvudsaken. Ännu en anmälan i statistiken.

Nog om det, åter till intervjun. Jag skulle vilja lägga till eller ändra svaret på frågan ”har du aldrig varit arg och bitter?”. Mitt svar där och då blev annorlunda än vad jag tänkt. Jag svarade att jag känt mest sorg och varit ledsen. Men främst har jag nog känt mig maktlös och frustrerad. Frustrationen är något som verkligen ligger där hela tiden, att jag inte kan ta mig ur situationen jag sitter i.

Några frågor jag tycker var bra men som tyvärr inte fick plats tar jag chansen att ta upp här istället.
Josefin frågade mig om jag har några tips till personer som har drabbade anhöriga och jag tror starkt på tre saker.

1. Våga fråga. Oavsett vad det gäller, fråga. ”Vill du prata om det?” ”Hur mår du på riktigt?” ”Kan jag hjälpa till med något?” osv.

2. Var ärlig. Vet du inte vad du ska säga, så säg det. Tycker du det är jobbig, säg det. Är du rädd, säg det, du är troligtvis inte ensam. Det är så mycket bättre att ha en öppen och ärlig konversation än att man går som katten runt het gröt eller låtsas som allt är bra, när det helt uppenbart är förjävligt. Den rosa elefanten i rummet, ni vet. Situationen är inte lätt för någon, varken drabbad eller anhörig. Det finns inget sätt som är rätt eller fel, bara bättre eller sämre.

3. Lyssna eller ge en kram. Det kommer man otroligt mycket längre på än att försöka lista ut bästa svaren eller peppande ord. Fina och stöttande ord i all ära, men det finns inget någon kan säga som gör situationen bättre kan i alla fall jag själv känna. Inga ord i världen får smärtan eller sorgen att försvinna. Men att veta att man inte står där själv, utan har någon som håller en i handen är det bästa anser jag. Min hund – som definitivt inte kan prata – är ett av de största stöden jag har. Det säger ganska mycket. Våga stå kvar även om du är rädd, du är som sagt troligtvis inte ensam om att känna rädsla. Prata om det, förhoppningsvis kan kommunikationen göra att ni båda finner ett stöd i varandra. Förståelsen blir större och jag tror även man klarar kriser lättare när man bearbetar dem, både själv och tillsammans. Den missriktade hänsynen – som att inte fråga för att man tror att den drabbade inte vill prata om det – riskerar vid öppenhet inte heller att skapa missförstånd och besvikelser.

Jag vet, väldigt mycket är lätt att säga, men ibland måste man utsätta sig för tunga och jobbiga saker. Tillsammans kan man klara av dem och förhoppningsvis gå stärkt ur den. Det här är mina upplevelser, mina lärdomar och mina känslor. Inget jag skrivit är på något sätt menat som allmänna regler och allmän sanning. Det är bara tips och min sanning.

Till sist vill jag tillägga att jag har en fantastisk familj som stöttar mig i kampen. Ännu ett område som fick väljas bort då tiden var knapp och frågan om vännerna prioriterades högre pga min unga ålder som drabbad.

Emma

WELLNESS TV.

Till skillnad från igår är glädjen total idag. Mailen plingade till; 1 oläst mail, från Mysia. Fjärilarna i magen tog en jäkla fart och for runt i ett enda virrvarr. Äntligen! Som jag väntat på den här dagen. Efter många turer hit och dit, förfrågningar och bl.a. företagskonkurs kom jag till slut i land med en TV-intervju. Tack vare ett samtal från AftonbladetTV i början av sommaren. Jag utmanade mig själv, vågade och tackade ja. Resultatet av dagen jag åkte till Stockholm för ett tag sedan är här. En spännande och mycket givande dag med gänget på #wellnesstv.

Känner mig stolt och nöjd med min insats. Det är ju trots allt inte varje dag jag sitter i den situationen. Måste ge en eloge till Wellness-gänget och tacka för deras fina bemötande. Tack vare dem och stämningen – både lättsamheten och att det var högt i tak – kände jag mig enormt bekväm och avslappnad! Josefin med sin sköna avslappnade och lätta attityd gjorde mig lugn. Hon speglar mig väldigt bra när jag tänker på det. Glad och lättsam, samtidigt som hon kan vara allvarsam och naturlig.

Tack för att jag fick vara med, det gav väldigt mycket. Nu hoppas jag innerligt att det även ger er tittare något. Kanske en tanke om ditt liv, kanske en insikt.
Emma

YES, I WILL – TOMORROW.

Idag har varit en sådan där dag då håret varit oborstat och sängen stått obäddad. Mjukisarna har suttit på sen imorse… Sömnlösa nätter har satt sina spår i nacke och huvud. Nätter med drömmar där jag träffar människor från mitt förflutna och drömmar där jag tappar tänderna. Ja, stressen finns där, i det undermedvetna.

Dagen började ändå rätt bra, kändes skön. Tvättade, promenerade, fixade i lugn och ro. Rätt nöjd. Nu känner jag mig arg, förbannad eller ledsen och irriterad, jag vet inte. Jo, irriterad kanske, på världen. På Mårten. På smärtan. Huvudet har dunkat så jag svettats till och från idag också. Jag har bara inte mer tålamod just nu. Tårarna faller och det får väl vara så då. Inser att jag inte alltid kan begära så jävla mycket av mig själv sådana här dagar när smärtan har övertaget.

The Script – Superheroes.

When you’ve been fighting for it all your life
You’ve been struggling to make things right
That’s how a superhero learns to fly
Every day, every hour
Turn the pain into power


She’s got lions in her heart
A fire in her soul
He’s a got a beast in his belly
That’s so hard to control
‘Cause they’ve taken too much hits
Taking blow by blow
Now light a match, stand back, watch them explode

Imorgon vänder jag smärtan till power, idag orkar jag bara inte.

Sjunker ner i ett rogivande och hett bad innan jag lägger mig. Förhoppningsvis blir musklerna mer villiga att slappna av, och förhoppningsvis infinner sig även sömnen. Inatt ska bli en natt med sömn. Hör du det John Blund? MED sömn.

Emma