30 NOVEMBER.

Första advent och det första ljuset brinner. Jag myser. Fullkomligt älskar julen, känns extra underbart nu när jag har lite mer ork. Ork att baka och pyssla mer än tidigare år, då det i princip varit obefintligt. Tänk, bara en sådan sak uppskattar jag så enormt mycket mer än förut. December är en månad jag frossar i allt från pepparkakor och lussebullar, knäck och choklad, julmusik och tomtar, haha ja extra allt – av exakt allt som är juligt. Sedan kräks jag på det och längtar inte tills nästa år förrän det närmar sig igen.

Känner mig annars lite kluven, disträ och i min egen bubbla. Har sovit som en kratta inatt. Vet inte vad som pågår i kroppen men något är det… Utslag som kliar över hela kroppen. Dränker hela mig i hudkräm titt som tätt, allt för att den torra hyn ska återgå till normalläge. Det kliar så, svider och irriterar, att jag bara vill gråta. Klia och gråta, fy fan var det tar på tålamodet. Jag trodde nästan jag hade glömt hur eksem känns, då jag inte haft det sedan högstadiet typ. Men nu har jag då blivit påmind hur förjävligt det är. Huvudvärken känns som en barnlek i jämförelse. Allt som pågår i kroppen gör mig så där disträ och tankspridd, inte konstigt egentligen… men ändå. Det är frustrerande. Klåda kan verkligen göra en galen, det påminner mig om tiden efter operationen på uppvaket när morfinet skulle ur kroppen. Myror, myror i armar och ben. Precis lika nu, fast överallt.

Bortsett från det har det varit en mysig dag ändå. Lång sovmorgon och helgfrukost, sedan kom mamma och assisterade i hundtrimningen. Hon borde starta eget 😉 Vi myste till det, pratade och drack sen glögg och pepparkakor. Julskyltningen skippades och dagen har känts som ett skönt avslut på helgen trots allt.

Nu kryper vi ner i soffan, dricker te och lyssnar på musik – ja julmusik så klart en dag som idag. Underbart sällskap med min fyrfotade, lilla tomtenisse. Nyklippt och fin – ALL kärlek till dig mamma för det!

IMG_3369

Emma

TROLLSK FREDAG.

Dagarna är fyllda med smoothies, promenader och frisk luft. Min hjärna mår verkligen bra av det här vädret, kylan. Hjärnan känns lättare och kroppen vaknar till liv. Det var en sådan dag då det kunde blivit riktigt fina bilder nere vid älven, men telefonen dog efter två knäpp… det var synd.

IMG_3347 IMG_3349

 

Vila, rutiner, fix och trix samtidigt som dagarna flyger förbi. Jag myser hemma ikväll. Har käkat pepparkakor och börjat stöka fram adventsljusstakarna. Mysigt som bara den!

Vi hörs under morgondagen. Hoppas ni har en fin fredag!

Emma

MITT HJÄRTA BRISTER.

Tröttheten är total idag. Kroppen känns tung, halsen lite lurig och musklerna ömmar. Så jag vilar. Har legat utfläkt på soffan mer eller mindre sedan i förmiddags. Ätit mat fullproppad med vitlök, druckit litervis med citron- och ingefärste. Huskurerna har kommit efterföljande på rad genom hela dagen. Honung, superfoods och C-vitaminer, mer ingefära, mer citron och ja, mer vitlök. Jag försöker helgardera mig för att inte komma dit – till förkylningens hållplats. Jag vägrar, fullkomligt vägrar.

Samtidigt tänker jag att drabbas jag av en förkylning så är det inte mer än så, det är ingenting, det går ju fan över. Tänker på Jakob, och vill bara gråta. Lyssnade på Ung Cancers senaste podcast med Julia och Jakob. Jakob drabbades för några år sedan av hjärntumör – glioblastom grad 4. En hjärntumör med extremt dålig prognos. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag plågar mig själv eller hjälper mig själv genom att lyssna på samtalet. Mer det senare än det första… vill jag i alla fall tro. Tårarna forsar till och från, det smärtar i bröstet och så den där klumpen i halsen. I samma stund är så skönt att lyssna på ett öppet och ärligt samtal om cancer. Frågor, ärlighet och öppenhet. Allt, de många delarna. Igenkänningsfaktorn inuti.

Det är skönt att höra någon annan säga orden jag själv upprepat otaliga gånger by now. Berätta om tankarna jag själv tänkt, känslorna jag själv känt. Att prata om allt det, rädslorna och ångesten och alla minnen, och och och… Så många delar. Det är skönt att lyssna och inte själv behöva förklara just idag. Jag önskar fler var så här. Öppna och modiga att de vågar fråga, vågar stå kvar och lyssna. Och framför allt vågar berätta. Att prata om den jävligaste grymhet. I ett samtal där inget förskönas eller censureras.

Jag och Jakob har i alla fall två saker gemensamt och det är hjärntumör och öppenheten. Att ärligt berätta hur livet som cancerdrabbad är. Jag är som en öppen bok när det kommer till sjukdomen, du kan fråga mig vad som helst. Att prata öppet om Mårten har hjälpt mig enormt mycket. Jag är en sådan som vill veta allt och bearbetar jobbiga delar genom att prata. Det hjälper mig att få ventilera. Släppa ut. Sätta ord på det, vad det än är och hur ont det än gör.

Lyssna på podcasten. Jag beundrar Jakob. Hur han skrattar samtidigt som han känner att det är förjävligt. Hans inställning till sjukdomen, till livet. Mitt hjärta brister när jag hör dem prata om hans nuvarande situation. Pratet om en vänstersida som inte längre hänger med, hur kroppen blir sämre, orken tryter och huvudvärken tilltar. Jag känner skräck när jag hör det. Tårarna forsar. Tankarna på Jennifer. Tankarna på att det kan hända även mig, trots att det inte är min verklighet i dagsläget.

Jag tänker göra som Jakob säger. Ja, jävlar vad jag tänker leva. Leva efter min fulla förmåga så länge jag får och sen lite till.

Ni hittar podcasten här.

Emma

SOLO.

Trodde jag skulle hinna spricka innan jag hade exemplaret i min hand! Men nu sitter jag här, med en kopp kaffe, Solos senaste nummer och myser. Läser ett reportage om en tjej med hjärntumör. Tjejen är jag. Det känns sjukt, att läsa sådant man tror bara händer andra. Sådant man bara ”läser om tidningarna” som jag kände innan jag drabbades. Jag känner mig glad över att jag fick frågan och möjligheten att sprida min story vid ytterligare ett tillfälle i sociala medier. Spring och köp! Jag hoppas att läsningen ger er något!

IMG_3338 IMG_3342

Enda felet är min ålder men så blev det enbart för att intervjun gjordes när jag var 24 och jag nyss fyllde 25! 😉

Tack Annelie för ett berörande reportage.
Tack Caroline för fina bilder.
Båda betyder så enormt mycket för mig i min bearbetning av Mårten, glöm aldrig det.

Så klart också stort tack till Solo, för ett fint reportage i sin helhet och för att ni ville ha med min sjukdomshistoria!

Emma

HAPPY FRIDAY!

Fuck cancer tycker jag, fast det visste ni väl redan?
IMG_0244

Jag ska vara inne och burra ner mig i soffan med pälsbollen. Vila och äta gott, gömma mig från vädret! Heeeela helgen (bortsett från de dagliga promenaderna då).

Ha en fin fredag och helg, jag hoppas den blir givande, härlig och förhoppningsvis inspirerande! In one way or another!

Emma

FISKEN.

Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Försöker lista ut vad jag ska göra, vad som är rätt. För mig. Många gånger gör jag saker för andra och tar stryk av det själv i samma veva. Sedan några månader(?) tillbaka lovade jag mig själv att ändra på det. Men det är lätt att hamna i gamla invanda mönster, en ständig träning och uppmärksamhet krävs. Många gånger får jag frågor som hur jag hanterar situationer som är jobbiga (många av dem är en följd av cancern), hur jag gör eller hur jag tänker. Det skiftar nog en hel del, beroende på dag, humör och värk. Men jag försöker ta en dag i taget. Är det riktigt tungt tar jag en stund i taget. Sysselsätter mig med något som jag mår bra av, eller drar täcket över huvudet och tycker allt är för jävligt. Gråter och svär. Låter det ta tid, hur jobbigt det än må vara just där och då. Hjärtskärande jobbigt vissa gånger.

Men med situationen nu, den som gör att jag slits fram och tillbaka inuti, vet jag inte hur jag ska göra. Antagligen det jag brukar – ge mig själv tid. Ge det tid. Vissa gånger kanske man inte kan göra så mycket mer än det man redan gjort och lite så känns det just nu. Som att jag bara borde sluta försöka, lägga mig ner platt och se vad som händer. Oftast blir det bra till slut, jag får ha tro och hopp i att det gör det även denna gång. En sak som är allt annat än enkel. Så många frågor, så få svar. Jag önskar någon kunde säga åt mig vad jag ska göra, att någon kunde gå in och göra något. Lösa problemet, ja helst ta bort det helt. Men vi vet nog alla att det inte fungerar så.

Jag tror jag gör som fisken – åker med i strömmen och ser var jag hamnar.

Emma

KORTHET.

Jag har nog inte så överdrivet mycket att säga just nu. Känslorna hoppar och far fram och tillbaka. Helgen var underbar. Bortskämd med fint sällskap och god mat, kalas för bror, promenader i ett något grått Sverige och mys med hund. Ja ena stunden mår jag så bra, skrattar och känner mig glädjefylld. I nästa brinner irritationen inuti, tålamodet är noll och tårarna nära till hands. Täcket är frestande att dra över huvudet, speciellt när jag tittar ut en dag som i dag. Bearbetningen tar mycket energi, men jag måste nog ändå säga att det tuffar på framåt – i rätt riktning.

Saker och ting behöver göras här hemma, så jag sparkar mig själv i baken och plockar fram all självdisciplin jag äger. Ignorerar vädret jag inte kan påverka och fokuserar istället på det jag kan påverka.

Förresten; förlåt för obesvarade mail men svar kommer inom kort, jag lovar!

Emma

SVEKET.

Det har inte varit lätt att heta Emma Skoglund den här torsdagen. Gårdagens terapi har satt bollen i rullning igen, så tårarna väller över. I dag har varit smått hysterisk. Grät och skrattade om vartannat på väg hem. Både den ena och den andra tittade en aning snett på mig där jag gick och torkade tårarna som bokstavligen forsade ner. Ögonlocken gick som vindrutetorkare på högsta fart. Men jag orkade inte. Orkar inte. Orkar inte bita ihop, hålla det inne. Vänta tills jag kommer hem med att släppa ut tårarna. När de kommer släpper jag fram dem, annars ligger de inuti och gror. Växer och förvandlas till bitterhet. Det spelar ingen roll var jag är, om folk glor eller undrar. Fan det är inte lätt att vara människa alltid, mer än så är det inte med det. Det är inget farligt, det är tårar; plåster för själen – som min mamma alltid sagt.

Hur människor har agerat mot mig när jag blev sjuk gör ont än. Fast det gått 3 år sedan allt började. Att bli bortprioriterad av ursäkter som bland annat kretsade kring platsen jag då var på gör att jag känner mig liten. Jag hade fått reda på att jag har en hjärntumör, läkarna pratade om alla risker, om att de inte visste riktigt hur vi skulle gå vidare. Där satt jag och kände hur livet rann mig ur händerna. I den situationen prioriterades jag bort. Jag fick höra att det varit lättare om jag bott själv. Eller framför allt att det skulle vara lättare om jag inte bodde hos den personen jag då bodde hos. Kan man inte lägga tjafs och agg åt sidan då? När jag drabbats av cancer? Den ursäkten är nog största biten till att jag har känt mig lika liten som en myra. Att jag inte är värd någonting, inte ens då – när den allvarligaste sjukdom slår till. Då stödet borde vara enormt kan man tycka. Jag hade stöd men också en hel del kom med ursäkter. Ursäkter på ursäkter. Jag har sagt att jag förstår dem, och det gör jag. Jag förstår en hel del av det som hänt – agerandet, hanterandet. Men jag kan fortfarande inte låta bli att ställa mig frågan ”hur hade du känt i den situationen??!”. Hur kan man prata om sådant som mitt boende just då? Jag har så svårt att acceptera det. Känner hur kroppens alla muskler spänner sig när jag tänker på det. Hur svårt ska det vara egentligen?! Men allt är lätt när man kan det och jag måste bara acceptera. Acceptera människors oförmåga, val och prioriteringar. Efter det och ställningstaganden kommer konsekvenserna – för oss allihop.

Just den biten, människors val, är det som skaver inom mig. Det smärtar fruktansvärt. Något jag behöver tiden för att få läka ihop inuti. Något jag behöver gråta över och prata om, hur ont och jobbigt det än är. För det som hände då… det känns som det kolossala sveket. Jag kämpade för mitt liv men människor valde annat framför. Människor kom med ursäkter och i ärlighetens namn finns det fan ingen ursäkt som gör det okej, även om jag kanske sagt att ”det är lugnt”. Uppenbarligen är det inte det, menar mina tårar.

Nej, just i dag orkar jag inte vara förstående, tolerant, ödmjuk och förlåtande. ”Be the bigger person” feeling. Nej, i dag känner jag mig bara sviken och känslorna får ha sitt utlopp.

Emma

SVÅRIGHETERNA.

Jag tampas med det dåliga samvetet. Den där känslan av att ansvaret ligger på mig. Att jag borde kliva fram och göra något, fast jag egentligen vet innerst inne att jag inte behöver. Det är inte mitt ansvar. Jag känner skuld. Skuld för så mycket. Det som förändrats, mångt och mycket på grund av att jag blivit sjuk. Jag vet att det inte är mitt fel, alltså mitt fel att jag blev och är sjuk. Ändå stinger känslan i magen. Det hänger över som ett mörkt moln.

Många gånger har jag fått frågan om jag varit arg för att jag blev sjuk. Kan inte längre minnas hur många som frågat det. Mitt svar har varit rätt likartat varje gång – njae, att jag har känt mest frustration, sorg och maktlöshet. Sjukdomen har jag så gott som accepterat i den mån jag kan, den är här. Den får väl vara här då, så länge jag får leva mitt liv. Inte mycket jag kan göra något åt. Däremot är jag arg över något annat och det är hur människor gjort i samband med att jag blev sjuk. Jag är förbannad och det gör fortfarande ont inuti. Såren är inte läkta, det spelar liksom ingen roll hur mycket man säger att ”det var väl inte så illa” ungefär. Jo. För mig var det det. För mig var det ett hugg rakt i hjärtat, ett knytnävsslag i magen. Människor som jag förväntat skulle stå vid min sida när jag tvingades möta mitt livs största utmaning. Människorna jag förväntade skulle finnas men som vek av, som stod vid sidan om och tittade på. Inget kliv fram. Det har jag svårt att acceptera. Det som hänt. Jag pratar om sjukdomen med K och det känns okej men när det kommer till relationer kommer även tårarna. De bara rann och rann och rann. Eller de rinner. Ja, det gör så ont inuti att tänka på, att prata om, att känna. Att inse. Jag trodde jag kommit längre i det, men jag är fortfarande trasig inuti.

Det finns några personer jag inte skulle klarat den här resan ”så bra” utan och det är mamma och J. Syster, bror. Det finns fler, men jag orkar inte räkna upp dem just nu.

Känns så fel på något sätt, att jag sitter här, med dåligt samvete. Med en känsla av att det är mitt ansvar. När jag egentligen inte borde känna något av det alls.

Emma

IDIOTI.

Ruskigt väder idag. Freja tittade på mig som om jag vore dum i huvudet när jag plockade fram koppel och regnkappa. Hon lade benen på ryggen och sprang mot närmaste gömställe. Men jag hade bestämt mig, jag skulle i alla fall ut. Känns som jag inte kan andas om jag inte är ute på hela dagen, något liksom saknas och känns tungt i hela kroppen. Efter många om och men kom F nästan frivilligt krypandes fram, med ögon som sa okej då, vi går väl ut… Väl ute fick både hon och jag ny energi, huvudet kändes lättare.

Vi strosade genom byn i duggregnet, mötte en bekant och fick promenadsällskap. Hon har nyligen ”gått in i väggen” som vi så fint kallar det, så vi blev att prata om hjärntrötthet, psykisk ohälsa och acceptans. Något vi båda tampas med varje dag. Svårigheterna med att göra något man älskat förut. Stunderna när man vill men kroppen bara stretar emot. Det går inte. Hon är där jag var förut, tack och lov orkar jag mer i dag. Tack och lov går det framåt och fastän det – där och då – kanske känns som att det aldrig kommer vända så vänder det en dag. Det är något jag är helt övertygad om. Jag har själv tvekat över det i svåra stunder jag har bakom mig, men i dag kan jag konstatera att det gör det. Det vänder till slut, jag tror att man ibland måste må förjävligt under en tid. Det är en tid som oftast känns som en evighet. Allt man vill är att må bra, nu, tålamodet på att vänta existerar inte. Man kanske frågar sig vad man gjort för att förtjäna det och svaret är endast ett: ingenting. Jag försöker se motgångar som tillfällen för utveckling, jag tror att allt ont för något gott med sig. Det gäller bara att kunna se det. Tror man också att det onda för något gott med sig kanske det gör det lättare att vara i det. Det har det i alla fall gjort för mig.

Där vi gick i regnet pratade hon om skammen över att känna ångest och det där dåliga samvetet som kommer dagarna man mår bättre eller till och med är pigg. Jag ville bara skratta, på ett tragikomiskt sätt. Jag kan ta henne i hand på så mycket hon nämnde. Samtidigt som hon nämnde allt hon tampas med känner jag hur allt inom mig kreverar. Vad fan håller vi på med egentligen? Vad är det för samhälle vi lever i… Jag blir så arg. Det är inte sunt. Vart jag än vänder mig är det människor som antingen ligger sömnlösa, grips av panik och ångest eller gråter för att vardagen och livet periodvis smärtar för mycket. Jag är glad att psykisk ohälsa äntligen är något vi börjar prata mer öppet om. Jag lider själv av det. Då och då sömnlösa nätter, stunder när dödsångesten griper tag i mig och jag blir som lamslagen, stunder mitt bröst sprängs av allt som gör så ont. Dagar när tårar är det enda som kommer och sorg är det enda jag känner. Det finns en så klockren textrad av Winnerbäck.

Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset

Var ska vi med all den där tyngden vi bär på och inte vågar visa? Det är ren idioti att vi stänger in våra svårigheter i oss själva. Alla har vi våra problem och utmaningar, alla har vi något vi kämpar med. Alla mår vi riktigt dåligt ibland, kan vi inte acceptera det och sluta bära på det tunga själva? Kan vi inte bara öppna upp? Jag vet att det inte är så enkelt att ”bara göra”, men är det inte dags att acceptera att vi är mänskliga? Vi är inga supermänniskor som ska klara allt själva, vi behöver inte det. I skrivande stund känner jag mig som en hycklare som skriver så här, för jag är själv dålig på precis det här i stunder. Jag ska bära mycket själv och jag behöver jobba på att be om hjälp. Jag försöker öppna upp mer, sträcka ut handen. Det finns så mycket mer jag vill säga om det här, men nu tog allt bara stopp i huvudet. Jag återkommer till ämnet när tankarna gjort detsamma.

Emma