CITRONER OCH LEMONAD.

Ute smäller det och himlen skiner upp i ett hav av glitter. Tittar tillbaka på 2014. Tänker, funderar och reflekterar. Det har varit ett intensivt, utmanande och stundvis övermäktigt år. Vissa gånger har jag varit så trött som människa att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Andra stunder, som på nära vännens bröllop eller påväg till Gdansk har lyckan bubblat i bröstet och huvudet varit bland molnen. Livet har känts oslagbart. Så samtidigt som det onda har värkt i bröstet har det varit ett bra år. Ett år fyllt med stark lycka, framgång och utveckling. Alltid så dubbelt numera. Det har blivit vardagsmat att glädjen delar rum med sorgen. Att de två motpolerna ständigt slåss om vem som ska få överhanden.

För mig har det gångna året handlat om att försöka må bra igen. Hitta balans, både i mig själv och i mina relationer. Att hitta en vardag som går ihop och hitta sysselsättningar som ger när arbetsliv inte varit möjligt. Något att fokusera på, bidra med och helst av allt göra skillnad. Kampen mot cancer brinner i bröstet och det finns så mycket jag vill göra, jag hoppas 2015 kan fortsätta på samma bana 2014 lett in på. Om inte annat blir det vad man gör det till, och det jag vill det kan jag. Det ska jag. Leva, satsa, känna, älska, utmana.

Slutet på året har varit lite diffust när kroppen varit som den varit. December vet jag inte var den tog vägen och nu står vi här. Tittar på raketer och kalendern säger 1 januari. Sjukt vad de senaste veckorna svischat förbi, nyåret är här och julen bakom en.

Hysterin över nyår har varken jag eller bästa vännen haft ork för. Vi lade kvällens ribba lågt, drog till Maxi och köpte en grillad kyckling och gjorde grönsaker i ugn. Pratade och åt – i sann Emma-Mezgin-anda. Det är så vi är, det är så vi gör.  När maten tog slut förflyttade vi oss till soffan, bytte mat mot kaffe och choklad. Pratet, ja det fortsatte så klart. Vi fläkte ut oss under varsin filt och bara var. Läste horoskop – som blivit lite av ett måste när vi ses – och pratade om livet. Tröttheten som dominerat största delen av dagen kändes plötsligt avlägsen. Ju fler timmar som gick desto gladare och positivare kände vi oss, båda två. Precis som en vänskap ska vara i mina ögon. Man får vara som man är, inga krav, allt är okej och man måste ingenting. Är man trött eller har man inget att säga är det okej… fast sanningen är ju att vi oftast pratar i mun på varandra, hah! 7 års vänskap och det är just en sådan dag som idag som får mig att uppskatta henne så mycket som jag gör. Att hon är hon, avslappnad och lättsam. Givande och positiv. Dessutom det jag uppskattar allra mest: hon står fortfarande kvar, lyssnar, stöttar, peppar och boostar, oavsett vilken tyngd jag kommer med. Året avslutades på bästa sätt, i sällskap av mina två bästa vänner; Mezgin och Freja. Hade aldrig kunnat sätta punkt för året på ett bättre sätt.

Det blev soffhäng och prat om åren vi haft tillsammans, allt som hänt, allt som komma skall – förhoppningar och drömmar vi har om framtiden. Framtiden känns positiv och spännande just nu. Leva, satsa, känna, älska, utmana – ja det är verkligen vad jag tänker göra kommande år. Jag tänker ta min andra chans i livet och leva utav bara fa-A-aaan. Hoppas att ni gör detsamma, livet är här, livet är nu. LEV, LEV UT.

Mitt årshoroskop sa att 2015 års motto är ”När jag förändras som person förändras även relationer” och det är något 2014 verkligen lärt mig stämmer överens med verkligheten. Magkänslan säger att kommande tid troligtvis kommer domineras i samma anda, men det gör ingenting. Jag ser positivt i det även om vissa personer kanske faller bort.

Jag vill önska er ett gott nytt år, kära läsare! Hoppas ni fått ett fint avslut på året och att 2015 kommer med mycket värme, glädje och utveckling. Jag känner mig hoppfull! Hoppas även att, oavsett medgång eller motgång, året kommer med positiva insikter och lärdomar. Att du kan göra lemonad om livet ger dig citroner. Försök och kan du inte se det så i stunden så ge dig själv tid. Tålamod och tid är det man många gånger behöver, hur outhärdligt det än kan vara där och då.

Emma

MÅLET UPPNÅTT!

Hej på er! Jag vill bara berätta om den bästa julklappen jag fick:

Skärmavbild 2014-12-28 kl. 11.43.55

Och så vill jag passa på att säga stort tack för uppskattat julfirande, även om det var lite annorlunda. Börjar bli van det nu med tanke på hur de senaste årens jular varit. Fortfarande enormt mysigt och fint, med god mat och gott sällskap – tack fina familjen för det.❤️

Extra stort tack till Adcta Consulting och mannen som står bakom företaget Jonas (bonuspappa), mamma Lotta, syster Hanna med sambo Fredrik och morfar Yngve – som alla bidragit enormt till att målet uppnåddes!

Vill du skänka en slant? Klicka här.

Det värmde i hjärtat där tomten stod i sin tomteluva och överlämnade denna gåva.❤️

Emma

DECEMBER.

December, really?

Tiden har sprungit. En vecka går extremt fort när det är en hel del som pågår i kroppen. Reaktionen på epi-medicinen har tagit mycket energi. Klådan har gjort mig disträ, lättirriterad och frustrerad. Stundvis blev det så pass för mycket att jag bröt ihop i tårar och händerna bara skakade. Ville klia, men ju mer jag kliade desto värre blev det. Myrkryp i hela kroppen som bara blev mer intensivt. Så började december och klådan sitter i än. Men utslagen har lagt sig och det är inte lika illa. Huden känns bitvis som sandpapper – torr, fnasig och skör. Mitt i klådan kom en rejäl förkylning. Jag blev sängliggandes och febern kom och gick ett tag. De första dagarna kändes det lite skönt. Helt okej att med gott samvete ligga under filten hela dagen och enbart släpa ut hunden på en kort vända runt huset för det nödvändiga. Sen in igen, tillbaks under filten och vila. Så här två veckors förkylning senare, tjock i näsan och fortfarande mupp-liknande röst börjar jag bli lite less. Orkeslösheten i kroppen som kommer och går, och pappershögarna… Ja, alla högar av snytpapper, de samlas runt mig, trots ett evigt rännande till papperskorgen.

Dagarna jag skulle fixa julklappar och stöka inför julafton har försvunnit. Jag har inte haft en tanke över till det och ännu mindre haft orken i kroppen för att kunna fixa det. På onsdag är det julafton och jag har fortfarande inte en julklapp klar, bara en jäkla massa idéer. Imorgon skrider jag till verket, det får bli en liten grej till alla i år. Jul handlar för mig om att umgås, äta god mat och dricka gott. Kvalitetstid med familjen, resten – julklapparna och Kalle Anka –  är bara bonus. (Även om Kalle är en rätt konstig tradition.) Stressen som uppstår när kroppen sätter käppar i hjulet en sådan här gång gör att det lätt blir drygt. Jul, sa du julafton? Vadå jul? Julklappar? Jag skiter väl i det? Allt min hjärna kunnat tänka mellan nysningarna och snytandet är klåda, trötthet, orkeslöshet. Jul försvinner plötsligt ut i periferin. Fast, jag ser fram emot jul. Det är en av de mysigaste traditionerna känner jag och det påminner mig om tacksamheten jag känner över varje år jag slipper tillbringa på sjukhuset igen. Det går åt rätt håll. Förkylningen avtar och klådan likaså, jag måste bara ha tålamod. Än hinner jag fixa det jag behöver och framför allt fixa det jag VILL fixa.

Jul innebär även för mig ett ställningstagande. Var ska jag fira jul? Var vill jag vara, var mår jag bra? Även det har varit en tung sten att bära. Säga mitt hjärtas mening och stå för det, stå upp för vad jag måste göra för att må bra. Det har varit allt annat än lätt, att göra de val jag gjort. Allt annat än lätt att säga det jag sagt. Av ren överlevnad är jag ändå tvungen och jag vill må bra. Jag vill bara få må bra och leva ett liv där jag mår bra. Jag vill ha positiva och bra relationer, där jag också får vara den Emma jag är idag.

Mezgin  kom förbi idag och äntligen sågs vi igen. Känns som en evighet sen sist, samtidigt som igår. Vi åt pepparkakschoklad, drack kaffe och pratade, livet kändes bra igen. Lättare. Det löser sig, allt löser sig inom en viss tid. Tålamod bara Emma, tålamod. Även om också det är allt annat än enkelt att ha ibland.

Förlåt att jag dröjt, men december har hittills mest varit någon slags dvala.

Emma

BEAUTIFUL.

Dagen började med en promenad till sjukhuset. Himlen skiftade i ljusblått och rosa, solen hade fortfarande inte tittat över hustaken. Fantastisk och vacker start att promenera med soluppgången i bakgrunden. Att jag missade bussen kändes liksom oviktigt då. Väl på sjukhuset togs prover, sedan gick bussen till terapeuten. Skönt samtal, positiva konstateranden och spännande fortsättning.

Gårdagen var fullproppad med julbak hos grannarna. Två konditorer som kanske inte alltid har 100% koll på allt, men bra blev det! Skönt också att bli distraherad från kroppen som fortfarande kliar och irriterar påtagligt. Det har fortsatt sprida sig i ansiktet och över hela kroppen. Terroristen vid namn klåda driver mig till vansinne. Igår fick jag nog och kontaktade läkaren angående utslagen, hon ringde upp efter någon timme. Hon är guld värd. Allvarlig biverkan så ny epilepsi-medicin sätts in, igen. Denna gång hoppas jag verkligen det funkar, att medicinen passar mig och min kropp. Jag orkar inte ha mer krångel med kroppen, inte mer än ”nödvändigt”. Orkar inte mer mediciner som ger rent djävulska biverkningar. Nu borde i alla fall utslagen så sakteliga försvinna, tillsammans med klådan. Så jag känner hopp över att kroppens skick kommer bli bättre inom sinom tid.

Dagen har varit bra om man bortser från utslagen. Människor har varit glada, jag har fått leenden och ”hej” av personer jag mött på gatan. En dam gav mig skjuts från posten när hon såg att jag försökte få med mig det otympliga paketet hem. Haha, jag såg nog rolig ut där jag smidigt försökte svinga upp det på axeln… Högst osmidigt skulle nog Inger säga. Väldigt vänlig dam som erbjöd mig hjälp! :) Annars har jag donat och grejat, mixat med nya mixern som jag känner mig sjukt nöjd över. Ännu en tidig julklapp – jag har tydligen varit snäll i år! F och jag har promenerat och myst, njutit av vädret och solen. Underbar dag vågar jag säga. För värken, sömnlösheten och kroppens åkommor bleknar i dagens ljusa stunder. Människorna som log, de som skrattade med en, solen som fick leendet att spricka och F som charmade in sig totalt. Hjärtat värmer när jag tittar på den lilla pälsbollen.

Jag såg solen gå upp och avslutade eftermiddagen med att se den gå ner, på ett minst lika vackert och färgsprakande vis. Nu sista rundan för dagen sen sömn.

IMG_3378

Emma