PÅ PRICKEN.

Hon kan för mig kännas destruktiv ibland, men så i perioder hör jag de där meningarna som så klockrent stämmer in på mig och hur jag känner över något.

Det här är mitt liv, det här är mitt jobb
Det här är min tid och mina val som jag har valt dem
Du behöver inte förstå, men det här är sättet som jag gör det på
Och det är upp till dig, om du vill vara med mig

– Melissa Horn

Emma

FOR LIFE.

Det finns så många fantastiska företag och organisationer som aktivt samlar in pengar till cancerforskning. Ett av dem är företaget ForLife, som har en egen insamling samt webshop. Kika gärna in på sidan!

Emma

ÅTERHÄMTNING.

Promenader med F i upplyftande solsken, meditation och spikmatta. Dagarna ser rätt likadana ut nu när återhämtning och vila är i största fokus. Har du aldrig provat spikmatta? Gör det! Så skön avslappning att jag somnar näst intill varje gång. Spänningarna i axlar och nacke blir något bättre och nattsömnen likaså. Amazing.

Skärmavbild 2015-02-22 kl. 17.35.19

Emma

MIN BROR.

Han är mitt livs första minne. Han gör mig glad och kärleken till honom är oändlig. Det är verkligen en speciell känsla att få följa en person från dag ett. Från att de inte ens kan hålla huvudet uppe själv, gå eller prata och mer än 20 år senare prata om livet, relationer, drömmar och framtid. Att få följa dig, din utveckling, dina motgångar och framsteg, det är en ära. Det är precis vad det är, en enda gigantiskt stor ära.

Känslan när jag höll dig första gången kommer jag aldrig glömma. Hur hysteriskt du skrek på BB, både syster och jag tittade skärrat på den lilla kroppen som förde sådant hemskt liv. Vi var båda stolta storasystrar men kunde inte stå emot impulsen att sätta händerna för öronen. En sådan grinolle till bror ville vi inte ha haha, men det gick på en stund över och sedan var du bara fascinerande. Söt som en docka där du låg i famnen. Jag blir alltid rörd när jag tänker på dig, hjärtat liksom svämmar över av kärlek och minnen. Du som liten. Du idag.

Min bästa bror.❤️

11009851_10152846322284263_3633212993361984119_n

Emma

UNG CANCER & MEDLEMSTRÄFF.

Är du mellan 16 och 30 år, har eller har haft cancer? Eller är du anhörig till någon cancerdrabbad? Bli då medlem i Ung Cancer. För mig som medlem har det öppnat dörrar till en värld jag länge känt att jag behövt. Den där känslan av att vara ensam är så långt ifrån verkligheten, hur verklig den än känns. UC är en fantastisk mötesplats, full av förståelse, gemenskap, glädje, tillåtelse, kämparglöd och jävlar anamma. I Ung Cancer kan jag slappna av, där kan jag bli förstådd, där har jag mött människor jag kan prata med, som förstår mig. Människor att utbyta erfarenheter med, dra lärdom av, få samt ge tips och råd. Där känner mig lugn, där känner jag mig hemma.

Som medlem får du tillgång till medlemsträffar, samtalsvän, aktiviteter, stipendium, rehabläger och mycket mycket mer. Du får stöd, hjälp och tips och det måste vara bland det bästa med Ung Cancer; de försöker alltid hjälpa till på något sätt. Även om de kanske inte kan göra allt, lösa alla dina problem, så kan de hjälpa till med något. Ung Cancer är långt ifrån omöjliga, så tveka inte att höra av dig oavsett vilken fundering det gäller!

För att bli medlem; klicka här som drabbad, eller klicka här för att bli medlem som anhörig. Det är gratis och kravlöst, du sätter ribban för hur mycket eller lite du vill vara med på.

Idag kl 18:00 är det medlemsträff för cancerdrabbade medlemmar i Borlänge. Är du inte medlem? Se ovan och bli det! 😀 Vi fikar, pratar och umgås – jag går alltid därifrån och känner mig inspirerad, glad och varm i hjärtat över att få träffa andra i liknande situation. Glädje och skratt är det en hel del av i våra träffar måste jag erkänna,  det är avslappnat och givande.

Plats idag: Café Peace & Love på Borganäsvägen 39, mitt i stan. Hoppas vi ses där! :)

Emma

KOMPLEXT.

Det pågår en hetsig debatt inombords. Hjärtat drar åt högerhållet och hjärnan drar åt vänsterhållet. Jag pratar inte politik även om det kanske låter så. Jag pratar tankar, känslor. Hjärtat kommer med sin vilja, som i sin tur krockar med hjärnans mening och jag slits itu för några sekunder.

Hjärnans invanda tankemönster och föreställningar. Hur saker och ting ska vara, sådant som vi sedan barnsben fått inpräntat. Vad en familj är, vad en familj ska vara. Jag har alltid haft en tydlig bild vad en familj är. Vilka min familj har varit, vad de har betytt och stått för. Trygghet, kärlek, tillit och allt vad det heter. Jag hade en superbra barndom som jag inte på något vis vill klanka ner på. Stabila föräldrar som fanns där och jag kände alltid ett stöd – i livet, i mig som person och i min potential. Deras tro på mig som individ har jag aldrig känt ifrågasatt. När det periodvis var tufft fanns de där, stöttade, pushade, tröstade. Men så kom Mårten och utsatte oss alla för prövningar vi aldrig tidigare stött på i samma utsträckning. Saker förändrades och likaså min bild av familjen, då många stod handfallna när min värld vändes upp och ner. Efter något år började min hjärna ställa mig frågor som ”vad är en familj?”, ”hur ska de vara?” osv. Familjen har för mig varit de som jag föddes med, blodsbandet, men ju fler år som går blir det bara tydligare och tydligare för mig. Familjen handlar inte bara om blodsband, för mig är vänner lika mycket familj. Det enda som skiljer är att vännerna är familjen jag väljer. I skrev en så vacker sak att jag måste sno det. ”Det finns hjältar som bär dig genom det här, det är bara det att du inte vet vilka de är, du har nämligen inte träffat dem än.”. Månaden innan jag fyllde 22 år fram till idag kan jag konstatera att jag mött flera hjältar. Människor som rusat in i mitt liv och gjort stordåd, blivit fina vänner och på något sätt känns vissa av dem så nära att jag vill kalla dem min familj. De är familjen jag valt. Min stjärnfamilj.

När sådant här händer, förändras man, eller jag har i alla fall gjort det. På något sätt är det som att hela jag ställdes på noll. Vände Emma-ryggsäcken upp och ner. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad står jag för? Vad är viktigt? Vilka relationer lyfter mig? Vad vill jag i livet? Jag tömde ur och började noggrant packa ner det jag ville ta med mig i det fortsatta livet. Vänner plockades bort, men hela familjen stoppade jag automatiskt ner. Trots att jag mådde dåligt av ett antal familjerelationer. Det är just det där sveket som fortfarande känns så dagsfärskt, trots att åren gått. Varje kontakt med dessa personer är en påminnelse som väcker besvikelsen. Som att hälla salt i ett öppet sår. När jag pratat om det här får jag ofta reaktionen ”nej, familjen tar man inte bort” och i många sammanhang hör jag ”familjen är allt” och jag känner hur jag stretar inombords. Jag önskar det var så, jag önskar jag kunde hålla med, men mitt hjärta säger annat. Mitt hjärta ställer sig frågan hur mycket ska man hålla på bara för att det är blodsband? När det bryter ner, när jag känner att jag inte kan slappna av, vara mig själv, när jag känner sveket och det bara finns tårar, är det värt det då? För att det är blodsband? Halva min familj har verkligen funnits där, alltså verkligen funnits där, och den andra halvan har inte gjort det. Något jag innerligt önskade såg annorlunda ut. Något jag önskade jag kunde glömma och förlåta, men just nu gör det bara ont.

Jag tycker det är konstigt, att det verkar finnas en allmän bild av att man ska stå ut med relationer bara för att det är familjen. ”Familjen, blodsband, tar man inte bort!” Får jag fråga varför inte då, om det dåliga överväger det bra? Om man inte riktigt kan vara den man blivit?

Det är lätt att tycka och tänka, döma och komma med åsikter. Men hade du gått 1000 mil i mina skor hade du nog också hamnat i liknande frågeställningar.

Emma

NYTT MÅL.

Insamlingens flyttkrångel är över och jag kan äntligen logga in på sidan. Sedan en tid tillbaka är målet uppnått och jag känner mig tacksam över summan vi hittills fått ihop. Blir glad och varm i hjärtat av tanken på alla som valt att bidra till just min insamling. Min, av alla som finns. Finns inga ord.

I och med att målet är uppnått är det dags att sätta nytt mål och vi siktar högre. I hopp om mer pengar till forskning och kunskap! Ett steg i taget ska vi tillsammans besegra cancern!

Vill du vara med och bidra i kampen mot cancer, då hittar du insamlingen här.

Emma

BLESSED.

Välsignad känns som ett ord jag inte skulle använda, så jag kör svengelska, för av någon anledning känns blessed bättre. Även om det är samma. Men det är precis vad jag känner mig, otroligt blessed, hela februari har varit så otroligt roligt. Nya utmaning, nya planer, nya kontakter och jag kan inte göra annat än ställa mig frågan ”hur kan jag ha sådan tur att få träffa dessa människor, ha dem i mitt liv?”. Nya som gamla. Blessed, ja jag känner mig verkligen blessed. Tacksam är också ett ord jag gärna använder.

Tack för att du kom, delade en dag i kärlekens tecken med mig och förgyllde min helg. Du bytte mina tårar mot skratt, älskade vän. Du är vacker, inifrån och ut, glöm aldrig det.

Du & jag, Bruno. Du & jag.❤️
10978684_10152834313514263_4726646347882166930_n - version 3

Emma

BAKSIDAN.

Livet är komplext. De senaste inläggen visar hur upp och ner känslolivet är när cancern sitter på ens axel. Hänger över och ständigt gör sig påmind. Ena stunden skrattar man och i nästa torkar man tårarna som aldrig tar slut. Sorgen ska hela tiden dela rum med glädjen. Det är påfrestande att leva i det samhälle vi lever i, känner jag. Där allt ska vara så perfekt, roligt, bra och fantastiskt. Jag tror det är just den där fasaden jag ser överallt som gjort att jag varit så öppen med min situation från början. Så här ser det ut, så här är livet. Jag har haft en del av min omgivning som spelat en teater. Levt i en falsk verklighet, som jag känt det. Den där rosa tuttifrutti-bubblan, som förr eller senare spricker oavsett om man vill eller inte. Jag har svårt för just det, att man kommer med spackel och ska rita upp en bild av guld och gröna skogar. När det egentligen är ett jävla kalhygge under andra världskriget ungefär. Det är inte hållbart att spackla, spackla och spackla. Försöka dölja det jobbiga, svåra, hårda och stundvis helvetiska som finns där. Jag tycker det är stor skillnad på att sticka huvudet i sanden, vägra vilja se, och att komma med en annan bild. En förskönande sanning, när man försöker byta ut saker mot något annat bättre.

Att sticka huvudet i sanden ibland och inte alltid prata om det jobbiga hör till livet. Det går inte att alltid fokusera på det jobbiga och tunga. Man måste gå vidare och se ljuspunkter, för att överleva. Men jag har så svårt för när man har ett behov av att prata om det som är jobbigt och den som lyssnar kommer med spackel. En slev hit, en slev dit, smeta ut, fixa till. Täck över. Så, nu är det bra. Nu lämnar vi det och pratar om något annat. Något som är kul, allt som är så bra! Plats och utrymme får inte sanningen. Bubblan får ju bara inte spricka, så sanningen läcker ut!

Jag ska erkänna att jag ibland i frustration blir tvär. Får såna där tankar som att nu rakar jag av mig håret, så folk veklingen ser, eller få andra idéer som på något sätt får folk att reagera, tänka efter. Att chockartat stanna upp och reflektera. Tvingas se all kamp som i stort finns runt omkring en.

Det är få som ser mig rödgråten, otröstlig och liten, i en enda känslomässig oreda. Men sorgen har ett ansikte och jag är inte alltid pigg, glad och mår bra även om jag för några sekunder ler. Vi visar sällan baksidan öppet, de stunder det smärtar som värst. Det gör det snedvridet. Jag hör folk säga ”hon har det så bra” eller ”han har det så bra”, i avundsjuka och där står jag och funderar om vi verkligen pratar om samma person. För under den där ytan, under spacklet finns skavanker oavsett om man vågar se eller prata om det.

Jag är väl en av dem, som låter känslorna komma när de kommer. Jag har brutit ihop på bussen, på stan och Maxi, orkar inte bry mig att folk ser och undrar. Orkar inte hålla ihop. Orkar fan inte spackla. Trycka över masken och le alla gånger, även om jag gör det också när jag vill.

sorgen

Livet kommer med tyngd och det ser ut så här, det är inte värre än så. Kan vi inte bara tänka på det, att vi alla ibland gör en resa till helvetet och tillbaka. Fan vad skönt det är, rent befriande i mina ögon, när någon öppnar upp, lägger sig ner och blottar helvetet. Man är ju i princip aldrig ensam om skiten man tvingas bära, oavsett vad man försöker klistra över för bild.

Imorgon kommer Marika, det känns som en silverlining.

Emma

MÅLLÖS.

Alltså värmen i mitt hjärta går inte att sätta ord på…

10968368_10152825573524263_263203846718021022_n

Alla tack i världen räcker inte för ”någons” stora, fina bidrag till min insamling. Känner mig tacksam och ärad att människor väljer att skänka till min insamling av alla som finns… Mäktigt är vad det är, speciellt en sådan betydande stor summa. Herregud… TACK!

Min tacksamhet till er, varenda kotte av er som hittills skänkt pengar i kampen mot cancer! Tack, tack och åter tack! ❤️

Fuck cancer!

Emma