HIGHS AND LOWS.

Mezgin ringde, ”ville höra hur det var med dig idag” och direkt jag svarade förstod hon att det var något. Omtanke. Hennes hand på axeln och jag blev den där 5-åriga lilla tjejen inuti. Tårarna ville inte sluta rinna nerför mina kinder. Idag har det känts tungt, ledsamt och trist. En skön promenad i det soliga vädret blev lite plåster på såren, men det mörka molnet hängde fortfarande över mitt huvud. Tårarna fanns där, de låg och tryckte bakom ögonlocken. Jag kom hem, kokade kaffe och skar upp ananas. Förflyttade mig till balkongen och njöt av de sista solstrålarna innan de försvann bakom hustaket. Fokusera på det bra, fokusera.

Halvslumrade i den varma vårsolen när dörrklockan ringde och Freja flög – hysteriskt ylande – ner från knät. Plötsligt blir det så tydligt att hundarna är släkt med vargen, kan inte förstå att min söta lilla pälsboll kan låta så värst. I trappuppgången stod två av mina finaste hjältar, mamma och Jonas, med tulpaner, choklad och fläderblomsvin i händerna. Som alltid ligger mamma flera steg före och har det där lilla extra med sig, det där som sätter guldkant på tillvaron. Kramar och fler händer på axeln, vips jag är 5 år igen. Tårar och otålighet. Jag vill vidare. Känner mig som en kapplöpningshäst i båset innan skottet avlossas. Jag trampar, frustar och vill bara ge mig ut. Men, allt har sin tid, tålamod, tålamod.

Hjältarna for hem och jag bestämde mig för att det var nog med tårar. Hoppade in i duschen och bokstavligen sköljde av min nedstämdhet. Slog på skön musik och tog en chokladbit innan jag satte igång med matlagningen. Under dagen har jag varit högt och lågt. Dunka, dunka i huvudet och svidande kinder av salta tårar. Det får väl vara så då – spänn fast dig och åk med. Gråt när du är ledsen, skratta när du är glad. Jag behöver glömma allt bekymmer för en stund, hitta mer glädje i vardagen.

Tänker på Pamela Anderssons motto: acceptera, planera, fokusera. Nu ska jag planera, planera för framtiden.

Emma

MIN ONSDAG.

Klockan ringde som vanligt 07:45 i morse, men vad hände? 09:43 vaknade jag med ett ryck, tittade på klockan och flög upp. Hunden, som annars kan komma in och väcka en tidigt vissa gånger (även om de gångerna är extremt få) sov. Hon är allt som oftast en sjusovare och som hon njöt där hon låg med tassarna i vädret i puffen, hennes variant av vår Hästens. I sömnens efterdyningar slängde jag ihop frukost, gjorde mig klar och hann till och med se lite nyheter medan teet slank ner i halsen utan att bränna mig. Fråga mig inte hur, men trots att jag försov mig till terapin kl 11 så hann jag allt. Även med lite marginal och ingen större stress. Jag, som sedan Mårtens påverkan blivit rena rama sengångaren. Som Sid, charmören i Ice Age, ni vet han som läspar. Hah! Men det är sant, allt tar sådan frustrerande tid ibland att jag knappt kan förstå det.

Hann med bussen och i perfekt tajming gled jag in på Ks rum. Ett som vanligt vänligt och glatt ansikte mötte mig i dörren. Jag slog mig ner i fåtöljen, tog ett djupt andetag och kände hur känslorna började bubbla upp inombords vid tanken på dagens samtal. ”Vad pratade vi om förra gången?” frågade jag innan jag kom på mig själv. Vi tog upp tråden där vi slutade och fortsatte prata om mycket igen. Min otålighet, rädslan att våga leva. Dödsångesten, för mig själv, för Freja. Åh, jag går sönder vid blotta tanken på att något skulle hända henne. Vi pratade om relationer, glädje, livet och drömmar om framtiden. Fint, positivt och skönt samtal, känslomässigt förlösande.

Nu är jag trött. Det har varit mycket känslor idag, bra men energikrävande som alltid. Trötthet efter skön promenad med pälsbollen och nu matdags. Blir tidig kväll ikväll, efter Bolibompa ungefär.

Emma

SOL, FÅGELKVITTER OCH KAFFE.

Gripande mardrömmar och hjärtat i halsgropen mitt i mörka natten. Förvirring, rädsla och en efterföljande trötthet under dagen. Jag har känt mig tankspridd och fåordig på senaste. Sömnen har inte varit som den ska. Jag får frågor om vad det är, vad som tynger, vad som tröttar ut. Jag vet inte riktigt, vet själv inte var skon klämmer. Vet inte exakt varför jag känner som jag gör. Länge har jag velat läsa Pamela Anderssons ”Jag ska inte dö idag” – den har stått i hyllan ett tag, i väntan på tillfälle. Nu är bokryggen bruten och jag har istället svårt att lägga ifrån mig den. Vänder sida efter sida och tårarna rinner. Igenkänningsfaktorn är näst intill total. På något sätt känns det som att det var precis det här jag behövde. Behöver. Det där som skaver, det som jag inte riktigt kan sätta fingret på, lindras. Tårarna som måste få komma ut, renar mitt hjärta och sinne. Pams energi fullkomligt strålar mot mig när jag öppnar boken, jag blir inspirerad. Vi fightas mot samma typ av tumör, Astrocytom grad 2 (hennes misstänkt uppgradering till 3). Styrkan och modet, min jävlaranamma, vaknar till liv ur sin något nyvakna dvala efter vintern. Redo att ta in våren, ljuset och allt som komma skall. Jag ska börja leva efter hennes fantastiska motto: acceptera, planera, fokusera. Det andra, planera, är min svaghet och pusselbiten som idag kanske faktiskt saknas i vardagen.

Knuten i känslolivet behöver lösas upp, oordningen behöver omvandlas till ordning, frid i sinnet. I senaste samtal med M känns det som jag yrar om allt och inget. Jag säger ”jag vet inte” så många gånger att jag hör hur jag låter som en trasig skiva. Jag hamnar i ett ekorrhjul av jag-vet-inte-påståenden mellan tårarna. Men det är lite så, att jag inte vet. Samtidigt kommer vi in på en sak som jag så här i efterhand inser kanske är själva knuten. Att jag är otålig.

Det är så mycket jag vill göra. Så många viljor, drömmar och mål. Framtiden. Livet. Jag har inte tålamod att vara mentalt trött, fan jag vill leva livet. Slänga mig ut, som så många andra gör. Det kan vara så lätt att känna att mitt liv står still när jag ser vänner byta jobb, utbilda sig, flytta, förlova sig, skaffa barn och hela det där köret. Jag är fortfarande singel, sjukskriven och bor här. Samtidigt vet jag att mitt liv går framåt. Jag har gjort en enorm jävla inre resa, rent ut sagt. Stegat framåt i mitt liv med hästlängder. De som kände mig då och nu kan vittna om det. Förändringen och framstegen inuti. Det är så viktigt att komma ihåg det. Jag vet på ett ungefär vad jag vill göra, nu vill jag bara sätta igång. Det är svårt att satsa på livet igen, efter att jag trott att det var slut. När jag var övertygad om att döden var det enda som väntade mig. Nu ser jag en framtid, men det är skräckinjagande att våga tro på den, att satsa på den. Det har också ett högre pris än förut, fysiskt. Förr kunde jag bara göra utan fysiska eller mentala konsekvenser, idag ser det annorlunda ut. Saker går, men det tar mer energi och tid. Det måste få göra det, jag vet, men, kan inte undgå att komma till det där ”men…”.

Kanske är det mest skrämmande att våga satsa igen, delat med att inte hinna leva. Inte hinna göra allt jag vill och drömmer om. Skrämmande, fruktansvärt skrämmande. Jag vill ju hinna så oerhört mycket.

Emma

UNPLUGGED.

Jag organiserar. Feng shuiar som jag säger. Vänder aktiviteten i hjärnan till något produktivt. Rensar i röran, röjer garderoben från gamla kläder som ska skänkas, lyssnar på skön musik och pussar på vovven. Filosoferar och drömmer att det är grönt ute, det står inte på.

IMG_2690

Pluggar ur allt utom Spotify. Skönt.

Emma

TISDAGSSLÖ.

Skönt trött i kropp och huvud. Blåsiga promenader och timmar i solen har satt sina spår i kropp och själ. Jag hasar runt i min yukata och njuter i min egen Japan-bubbla här hemma. Gör allt för att hitta lugnet som Yasuragi-dagarna ingav. De senaste dagarna har bestått av promenader, kaffe i solen med bror, vila, meditation och spikmatta, hundfrisering med mamma och allmänt bus med Freja. En del plock i lägenheten och vårinspirationen kliar i fingrarna. Känner mig nästan inspirerad att köpa nytt till garderoben. Nästan. Allt för ofta rinner både inspirationen och orken av mig när jag sätter foten i klädbutikerna – som många gånger omges av en energislukande aura. Hög musik, klädställningar och -högar överallt, trånga gångar och trängandes folk. Nej, jag orkar inte. Energin rinner av mig, huvudet dunkar ännu mer och öronen susar. Nätshopping är mer min grej. Men plötsligt händer det antar jag och så står jag där, förhoppningsvis.

Huvudet har dunkat lite extra de senaste dagarna och sömnen har varit sådär. Är nog en av dem som känner av månen så jag är glad att den minskar. Nu blir det kvällsmeditation, te och soffhäng, sen ska jag sova. Troligtvis soffhäng med en liten pälsboll i knät, valpen är tillbaka och jag känner mig nykär.

Anar en vårtrött Freja, sådan matte sådan hund… 🙈
11024796_10152883034544263_8744687459335850176_n

Emma

DISTRAHERAD.

Idag är inte min dag. Hjärnan och tankarna verkar vara i ett annat universum. Här är de inte i alla fall, det är ett som är säkert. Skönt samtal hos terapeuten som bara bekräftade det jag själv känt är det rätta i vissa frågor. Så dagen började egentligen bra, det var nog efter samtalet som tankarna tog över helt. Även om de fanns där igår också. Samtalet med terapeuten satte fart på saker, som alltid. Det hjärnan säger åt mig att göra bromsar hjärtat. Det gör ont och det är svårt att vara skör och lättpåverkad, att hela tiden vara tvungen att sätta ner foten mot allt negativt (även om det i sig är något bra). Dagen fortsatte med att jag klev i en stor hög med hundbajs… fullkomligt hatar hundägare som inte tar upp efter sin hund – sån total lathet. Som tur var hade jag mina slitochsläng-skor, så det var bara att slänga dem. Kanske var meningen, det var dags liksom och de hade gjort sitt, men ändå.

Med tankarna spretandes åt alla håll och kanter har jag gått in i saker, tappat saker, glömt saker, blandat ihop saker. När jag skulle säga grattis på födelsedagen till en person och skriver fel namn, trots att jag var helt övertygad om att jag skrev rätt så kändes det som droppen. Idag har bara inte gått min väg. Blivit fullkomligt upprörd och på kanten till att bryta ihop över löjliga småsaker. Det känns som att det är lite nog. Så nu ska jag gå en skön kvällspromenad med hunden och rensa tankarna. Känns som jag kan gå runt hela jordklotet. Diskberget får vänta tills imorn, risken är överhängande att både tallrikar och tekoppar slås sönder ikväll…

Emma

UNDER JORD.

I onsdags drog jag och mamma till Stockholm, spa och rekreation var i fokus när vi checkade in på Yasuragi Hasseludden. Innan vi klev innanför dörrarna vände mamma sig om, stannade till och tittade mot solen och i samma stund fick jag den där känslan av Små stjärnorna, ni vet programmet som gick förut. Den där stunden alldeles innan de vänder sig om till publiken, vinkar och kliver in i molnet av rök. In i make-over-dimman och sedan kommer de ut som nya personer. Det var min förhoppning efter två nätter på spa. Att både jag och mamma skulle känna oss som nya människor, med mer krafter, avslappnade och lugna i både muskler och sinne. Vi gjorde nästan som barnen, fast vi vinkade mot solen och sa adjö till omvärlden, telefon, mail, Facebook och Instagram – vilken skön känsla det var att inte ha det pockandes hela tiden. Vi gick under jord och det var både behövligt och frigörande.

Vi började med fish spa, som var en… intressant upplevelse. Det var med skräckblandad förtjusning jag doppade ner fötterna i akvariumet med fiskar. Jag hatar fiskar, de är nog det äckligaste jag vet. Fick fokusera på att andas och stå emot den starka viljan att dra upp fötterna när fiskarna åt på mina fötter. Ja, äckligt, men fötterna var lena som en bebisrumpa efter en halvtimme, så jag var nöjd, och till och med lite imponerad. Dessutom inledde vi vistelsen med pirr i magen och skratt; det hade inte kunnat börja bättre. Resten av tiden hasade vi runt i våra yukatas och tofflor. Åt gott, pratade, gick på behandling och aktiviteter, simmade och guppade runt i de varma källorna. Det var några dagar när vi bara fokuserade på oss själva och varandra, enormt mysigt att få den kvalitetstiden ensam med mamma. Prat om mat, kultur, hälsa, framtid, minnen, relationer, drömmar, ja vi berörde nog det mesta mellan himmel och jord. Känner mig så glad över att jag hade henne med mig, hon gjorde alltihop ännu bättre.

Vid middagen på onsdagen var det en liten tjej som lutade huvudet mot fönsterbrädan – lagom avslappnad och trött, vi skrattade och sa ”det där är väl vi imorn”. Vid lunch dagen efter kom jag på mig själv att flertalet gånger vilja lägga huvudet i händerna. Kroppen ville liksom bara hänga och fortsätta vara lealös. Avslappnad, at last.

Det bor en liten geisha i mig – tro det eller ej med mina 183 cm – men hon finns där inuti.

10428009_10152870916304263_3675965125732788124_n

Vi ville ge cancern långfingret, synd bara att fotografen darrade på handen. Men jag tar det som positivt – vårt meddelande var tydligt. FUCK CANCER!

IMG_3882

Jag känner mig enormt tacksam mot Ung Cancer, som gett mig möjligheten att få ta med mamma på spa. Ett sätt att visa uppskattning och ge tillbaka efter allt hon gjort för mig. Kommer aldrig kunna tacka alla som gjort det möjligt, vet att jag sagt det förut och måste använda samma uttryck igen: alla tack i världen räcker inte. Men tack, tack UC och tack mamma. Min värld är verkligen full av värme och kärlek, i det är jag rik.

Emma