LOVELY NATURE.

Helgen har jag spenderat hos mamma och Jonas. Upprensning på gården under dagen, grillad tonfisk och vin till kvällen. Allmänt skönt häng och promenader i rogivande miljö. Freja njöt när hon fick springa lös på åkrarna i skogen och nosa efter alla djur som tidigare sprungit där. Hon får aldrig nog och jag ser hur busen i henne vaknar till liv. Hon lever upp och det spritter i både tassar och ben. Busiga upptåg.IMG_4209

Det går fort med det gröna nu. Bara sedan i torsdags märks det stor skillnad nere vid älven. Naturen spirar och vi utnyttjar det till max. Veckan består av rutiner, vila, promenader och förbereder inför kommande resor. På onsdag bär det av till farfar och Uppsala, på fredag Stockholm och UC – jag längtar så jag går av! Tills dess: make the best of what you’ve got!
IMG_4222 IMG_4224

Fick en bra påminnelse idag. When you say ”Yes” to others, make sure you are not saying ”No” to yourself.

Emma

GOOD NEWS, HAPPY FEELING.

Igår, sen eftermiddag. Farmor i andra änden av tråden. Jag behövde knappt ställa frågan innan jag hörde att hennes röst brast och vi båda hade tårar som trillade nerför våra kinder. Vi drog en lättnadens suck och andades ut en aning. Operationen gick bra och det är en sådan befrielse att jag vågar slappna av lite igen. Det känns skönt att det största hindret är avklarat, nu är det bara vägen tillbaka som måste få gå bra. Farfar har haft nog med djävulskap i kroppen känner jag.

Jag tror det har underlättat hela situationen att jag haft saker att göra om dagarna. Hunden har fått lekt med sina vänner och jag med mina. Vi har varit mycket ute och njutit av vårvädret. Strosat fram och bara varit. Jag känner mig rätt trött, men den stora fördelen med det är att jag somnar ganska snart efter att jag lagt huvudet på kudden. Det är en utmaning att vänja kroppen och huvudet med mer aktiviteter, intryck och ljud men det går framåt. Det blir dock märkbart tydligare att jag verkligen måste ha mina pauser under dagen. Vilan och maten är a och o, så jag är verkligen som Skalman, jag har min mat och sovklocka, haha!

Ibland i livet känns det som att det inte händer någonting, sedan kommer allt samtidigt. Det är lite mina dagar just nu, allt kommer samtidigt. För några veckor sedan kände jag mig så trött och less på vardagen. På det mesta. Inte mycket kändes kul. Nu är jag inplanerad på både det ena och det andra framöver och det känns så roligt. Inspirerande och upplyftande. Jag har mycket att se fram emot och den här våren rusar i full fart. Jag älskar den här tiden, livet känns liksom lättare att leva när timmarna med ljuset blir fler och vetskapen om den fina tid som ligger framför våra fötter. Jag försöker ofta stanna upp – ta in både omgivning och miljö samt påminna mig själv att komma ihåg att njuta av livet.
Njuta av nuet.

Emma

EN ANNAN DAGEN D.

Vi åt glass och pratade ända in på småtimmarna inatt. Min och Lenas grej är att prata, prata, prata och prata. Våra samtalsämnen och konversationer tar aldrig slut. Det enda som stoppar oss är klockan och insikten när man tittar på klockan och konstaterar ”jävlar”. Tiden sprang återigen och jag älskar att prata med någon som är på samma intellektuella nivå, någon som varit med om något liknande min cancerresa och allt det väcker inom en.

Innan L kom igår kände jag mig ängslig. Jag hade pratat med farfar och sagt lycka till inför operationen. Han har cancer i matstrupen-magsäcken och läkarna har bestämt att de ska operera. Något jag känner mig delvis lättad över, det är framsteg, samtidigt finns oron. Vi pratade om det mesta rörande situationen och när vi närmade oss ett avslut och kom till ”kramkram, hejdå” trängde tårarna. Jag vet proceduren han ska igenom. Förberedelserna inför operation, provtagningar, undersökningar, läkarmöten och förberedelse. Duschen med Hibiscrub, det hemska antiseptiska medlet som förvandlar håret till en Svinto-boll och kroppen till en vandrande doftgran. En doftgran som luktar kliniskt, bakteriedödande och sterilt. Väldigt charmigt… Känslan av hur liten och sårbar man är i en sjukhussäng. Hjärnspöken som finns där och stundvis är omöjliga att värja sig mot. Tankarna på allt farfar sitter i har slungat in mig i en tidsmaskin. Året är 2011, månaden är 12, dagen är 20. Kvällen innan min hjärnoperation. Tusen tankar och ändå ett sådant lugn i kroppen och sinnet. Magen som annars vid nervositet och oro brukar vara i uppror var som spegelblankt vatten. Det kändes stilla, lugnt. På morgonen rullades jag ner till operationssalen, sövdes och neurokirurgen både borrade och sågade i mitt skallben. Den tanken är surrealistisk, för stor för att kunna ta in även om jag har minns dagarna och känner ärren när jag drar fingrarna genom håret. Det är inte lika lugnt i kroppen idag.

Jag tänker på turen jag har haft och tankarna vandrar åter till farfar. Samtalet och stunden innan vi lade på. Sedan Mårten ställde mitt liv på sin spets känns hela livet så skört. Allt kan gå förlorat på en kort sekund. Ett fel och livet kan vara förändrat för alltid. Jag kan inte bli annat än känslomässig, ledsen och orolig när jag tänker på farfar där han ligger på operationsbordet. Han har funnits med mig hela dagen och jag ber alla mina skyddsänglar att vaka över honom idag. Ta hand om honom den kommande tiden, jag ber att läkningstiden och återhämtningen går både så snabbt och smidigt det bara är möjligt. Inga komplikationer, tack. Snälla. Snälla. Tack.

Det var så skönt att ha L här igår, jag blev distraherad och fick tänka på annat. Oron skingrades för en stund och jag kunde må gott i hennes sällskap trots det stundande. Hon är så fin.

Emma

 

FOKUSET.

Jag försöker att inte tänka för mycket. Inte fastna uppe i huvudet där tankarna ibland kan skena iväg med en. Det svåra finns där, men jag vill fokusera på annat. Jag tittar på Freja och försöker vara som henne. I nuet och ha härvaro – bästa ordet! Jag pysslar lite, funderar över framtiden och vad jag vill med den. Motionerar och busar med F, träffar nära och kära som ger mig energi, försöker skratta och njuter av det jag tycker om. Idag tvättar jag och det kanske inte är det roligaste. Men det är ändå någonting med att greja som förut, att göra sådant som hör vardagen till, laga mat och orka med en vardag som känns mer normal. Mindre sjuk. Det där underbara med att känna hur det kliar i fingrarna. Iver.

Dagarna med sprängande huvudvärk kommer och går, men jag måste erkänna att de har blivit ofantligt mycket färre. Det känns som belöningen för mitt hårda slit. Belöningen för att jag väljer mitt liv och gör det jag vill. Inte annat för att andra ska vara nöjda och glada. Inte ha negativitet kring mig. Vissa gånger är det svårt, andra gånger lättare. Att knopparna på buskarna och träden har brustit och att solen lyser med sin fullaste kraft gör dagen simpel. Motståndet känns inte av på samma vis. Just nu har jag fokus på rätt saker och det ger ringar på vattnet. Tröttheten finns där, men vad gör det en dag som idag? En dag när allt flyter och har sitt flow.

Nu dags att hänga lite tvätt, sen vila på spikmattan. Efter det ska jag träffa Lena, umgås och ha det bra.

Emma

DJUR OCH NATUR.

Igår fick jag möjligheten att göra något jag otroligt länge längtat efter: rida, och dessutom islandshäst! Tack vare Ung Cancer fick vi en riktigt fin dag i stallet. Rogivande miljö och en både skön och spännande ridtur ute i skogen. Jessica sa att det var som balsam för själen och jag kan inte annat än att hålla med. Djur och natur är underbart läkande!

Jag som (för typ 10 år sen kanske) gick i ridskola några år kände mig lite nervös. Jag fick inte det bästa avslutet på stalltiden pga att stallet då genomgick diverse förändringar och hästarna var både trötta och smått bråkiga. Jag fick ofta de där hästarna som utmanade, sparkades och nafsade, bockade och envisades. Så ja, jag slutade inte på topp och med åren har jag känt en vilja att komma till ro inför hästar. Varken känna mig orolig eller rädd. Jag saknar ridningen, det är en så underbar känsla. Igår kändes som jag nådde mitt mål och kom över rädslan. Jag tänkte lite som Pippi Långstrump – Jag tar det med kommando! – och det gick galant. Hästarna var dessutom hur snälla som helst. Kanske bara var Antes som var lite busig haha!

Synd för er som avbokade i sista stund, för ni missade något. Men det kommer förhoppningsvis fler chanser!

Ante, jag och Jessica – alla tre lika nöjda över äventyret med hästarna i skogen!
IMG_4181

Idag är jag en aning mör i kroppen, så jag vilar mig i form, busar och myser med dessa sköningar!
IMG_4189

Hopppas ni har en lika fin helg som jag!

Emma

TIME WILL TELL.

Hon frågade mig ”När Emma?” och jag tittade ut genom fönstret där jag satt i fåtöljen. Funderade och svarade till sist ”Jag vet inte”. Det är 4e terminen i terapi hos K och samtalen där vi pratar om annat börjar öka i antal. Samtal där vi skrattar och kommer in på andra saker än cancer och ämnen som leder till oändligt med tårar och frustration. Vi pratar framtid och drömmar. Många ämnen vi fokuserat på under den här tiden börjar jag känna mig klar med. Jag inser att vissa saker är som de är, andra saker har hänt och går inte att göra ogjort. Några av samtalsämnen känner jag att jag vill kräkas över. Trött på det och just nu vet jag inte om jag kan vända de stenarna mer för att upptäcka nya saker.

Flera i min närhet har påmint mig om att försöka släppa. Fokusera på annat, att släppa det jag inte kan påverka. Ett tag har jag känt att glädjen i vardagen varit som bortblåst och jag har frenetiskt harvat runt. Men så händer det, nästan som att vakna upp en torsdagsmorgon och inse att poletten äntligen ramlat ner. Att de saker jag under en lång period funderat över faller på plats. Att det börjar bli dags för ett nytt kapitel. Kapitel: Gå vidare, livet och glädje. Så jag försöker välja umgänge med omsorg, aktiviteter likaså. Jag vill leva ett lyckligt liv och jag vet att det måste finnas glädje som väger upp och balanserar sjukdomens (och stundvis livets) påtagliga allvar. Det måste finnas pauser som fyller mig med energi. Sådant som gör att livslågan får mer syre och växer, så det positiva exploderar i bröstet. Mycket blir vad man gör det till och jag behöver tänka till i mina val. Vi har ett ansvar över vårt eget liv och vi har val, nästan alltid.

Jag vill inte vara orättvis. Ibland kommer livet med djävulskap vi inte kan påverka. Djävulskap som skapar kriser, som kräver tid. Vi kan inte styra, välja och påverka allt. Men det vi kan, borde vi påverka. Det vi kan borde vi välja. Jag väljer hur jag hanterar saker. Jag väljer glädje. Jag väljer att släppa och försöka gå vidare. Jag vill vara glad, leva fullt ut och jag vill verkligen ångra så lite som möjligt. Helst inget alls. Så Ks fråga ”när?”, det får livet utvisa. Jag tar babysteps, ett i taget, i mitt liv. Det ena leder till det andra och plötsligt står man där. Jag utesluter inget.

famous-life-quotes-tumblr-6

Emma