EN ANNAN DAGEN D.

Vi åt glass och pratade ända in på småtimmarna inatt. Min och Lenas grej är att prata, prata, prata och prata. Våra samtalsämnen och konversationer tar aldrig slut. Det enda som stoppar oss är klockan och insikten när man tittar på klockan och konstaterar ”jävlar”. Tiden sprang återigen och jag älskar att prata med någon som är på samma intellektuella nivå, någon som varit med om något liknande min cancerresa och allt det väcker inom en.

Innan L kom igår kände jag mig ängslig. Jag hade pratat med farfar och sagt lycka till inför operationen. Han har cancer i matstrupen-magsäcken och läkarna har bestämt att de ska operera. Något jag känner mig delvis lättad över, det är framsteg, samtidigt finns oron. Vi pratade om det mesta rörande situationen och när vi närmade oss ett avslut och kom till ”kramkram, hejdå” trängde tårarna. Jag vet proceduren han ska igenom. Förberedelserna inför operation, provtagningar, undersökningar, läkarmöten och förberedelse. Duschen med Hibiscrub, det hemska antiseptiska medlet som förvandlar håret till en Svinto-boll och kroppen till en vandrande doftgran. En doftgran som luktar kliniskt, bakteriedödande och sterilt. Väldigt charmigt… Känslan av hur liten och sårbar man är i en sjukhussäng. Hjärnspöken som finns där och stundvis är omöjliga att värja sig mot. Tankarna på allt farfar sitter i har slungat in mig i en tidsmaskin. Året är 2011, månaden är 12, dagen är 20. Kvällen innan min hjärnoperation. Tusen tankar och ändå ett sådant lugn i kroppen och sinnet. Magen som annars vid nervositet och oro brukar vara i uppror var som spegelblankt vatten. Det kändes stilla, lugnt. På morgonen rullades jag ner till operationssalen, sövdes och neurokirurgen både borrade och sågade i mitt skallben. Den tanken är surrealistisk, för stor för att kunna ta in även om jag har minns dagarna och känner ärren när jag drar fingrarna genom håret. Det är inte lika lugnt i kroppen idag.

Jag tänker på turen jag har haft och tankarna vandrar åter till farfar. Samtalet och stunden innan vi lade på. Sedan Mårten ställde mitt liv på sin spets känns hela livet så skört. Allt kan gå förlorat på en kort sekund. Ett fel och livet kan vara förändrat för alltid. Jag kan inte bli annat än känslomässig, ledsen och orolig när jag tänker på farfar där han ligger på operationsbordet. Han har funnits med mig hela dagen och jag ber alla mina skyddsänglar att vaka över honom idag. Ta hand om honom den kommande tiden, jag ber att läkningstiden och återhämtningen går både så snabbt och smidigt det bara är möjligt. Inga komplikationer, tack. Snälla. Snälla. Tack.

Det var så skönt att ha L här igår, jag blev distraherad och fick tänka på annat. Oron skingrades för en stund och jag kunde må gott i hennes sällskap trots det stundande. Hon är så fin.

Emma

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>