UTMANINGEN.

Ung Cancer lyfter många viktiga ämnen och frågor. En av dem är cellprovtagningarna som vi kvinnor blir kallade till regelbundet från det att vi fyllt 23. Något jag också vill lyfta, för det är så extremt viktigt att gå på dem!

Förra året skulle jag gå på min provtagning och under undersökningen konstaterades att allt såg normalt ut. Det enda som läkaren nämnde var att han inte kunde se min vänstra äggstock, men han pratade inte mer om det. Förklarade bara att jag skulle få ny kallelse inom några månader för ny undersökning och att jag skulle ta blodprover inför besöket. Okej, det fixar vi väl, tänkte jag och satte mig på bussen hem. Månaderna(?) gick och livet rullade på. Jag har haft fullt upp med kroppen-vardagen-pusslet så tiden har fullkomligen rusat förbi. I början av året kom återbesöket och det konstaterades en misstänkt cysta på den vänstra äggstocken. Återigen var det lika. Läkaren gick inte in så mycket på det utan ville att jag skulle komma tillbaka några veckor senare för att se om den var kvar eller om den försvunnit. Cystor kan tydligen göra det. Okej tänkte jag, igen, och åkte hem. En liten oroskänsla fanns i magen men jag gick ändå på en gång in med inställningen att ”jag får ta det då, om det skulle vara något. Hon sa ju att den kan försvinna av sig själv, vi får hoppas på det.” Landsmötet med Ung Cancer kom och jag svävade som på moln av lycka den helgen. Glädjen inför framtiden var ännu större och mina drömmar började kännas närmare än någonsin. Det blev måndag och dags för det andra återbesöket. Cystan konstaterades vara kvar och hade vuxit lite. ”Hmm…” sa läkaren, ”ja jag vill nog ta bort den här. Det blir före eller efter sommaren, titthålsoperation”. Sen kom detaljerna – proceduren och riskerna.

Därifrån gick jag med klumpen i halsen. Svalde och svalde på bussen tills jag klev av och stegade hemåt. Då rann det över. Ju närmare hem jag kom desto svårare blev det att hålla inne tårarna. Den rosa tuttifrutti-bubblan från helgen sprack. Verkligheten knackade på och rädslan att förlora allt jag börjat bygga igen kändes så stark. Det vore så jävla jävligt rent ut sagt, om det skulle skita sig nu. På grund av en dum liten cysta på äggstocken. Många runt om stöttade och peppade genom att säga att det kommer gå bra, det där gör läkarna varje dag, det är ingen stor grej, oroa dig inte för det du. Jag vet ju så väl att alla menar väl, alla vill enbart underlätta och stötta mig med de orden, men jag kände mig orolig. Känner mig orolig. Lättnaden sköljde över när Lena berättade vad läkaren sagt till hennes pappa när han stod inför en hjärtoperation: ”Det är ingen stor grej för läkarna, men det kanske är en stor grej för dig.” Precis så har jag känt. Det spelar ingen roll att läkarna gör det varje dag, att det är vanligt med cystor på äggstockarna osv osv, jag är fortfarande orolig. Mina känslor blev bekräftade och var okej att känna. Jag andades ut och slappnade av i den ”lilla” saken, känslan av att jag inte är löjlig och förstorar något. Mina känslor är mina och sanna för mig, oavsett omständigheter hit och dit. Att gå igenom en operation väcker dessutom extremt mycket skrämmande minnen på grund av Mårten. Minnena bubblar upp, känslor kommer tillbaka och upplevelsen av att vara helt utelämnad är så påtaglig. Det känns stort och skrämmande, det finns ingenting liknande rutin som läkarna har i situationen.

Det viktigaste jag vill säga med detta inlägg är: gå på dina cellprovstagningar! Då kan man upptäcka sådana här saker i tid och få den hjälp man eventuellt behöver. Vi har en sådan förmån med dessa när vi bor i Sverige, vi måste ta vara på den. Nästa gång du går på din provtagning, ta en ”cellfie” och hashtagga cellfie på sociala medier. Sprid budskapet – det är bokstavligen livsviktigt! En sak till: Det är okej att känna – kolla videon här och kom ihåg de orden. Det ÄR okej att känna.

cellfielogga

Måtte det tamejfan gå bra. Det ska gå bra. Nästa onsdag kommer det som känns som en utmaning. Då gäller det.

Emma

DE IHÅLIGA ORDEN – DEL 1.

”Du kan leva precis som vem som helst, så hem och lev ditt liv nu Emma!” Ungefär så lät det när jag hade genomgått operation och avslutat strålningen. Där stod jag, skräckslagen inför att lämna sjukhusmiljön, tryggheten och återvända hem, tillbaka till livet. Jag hade så många frågor. Vad ska jag tänka på? Finns det något jag inte får eller inte bör göra? Finns det något jag kan göra för att underlätta? Något jag kan äta som hjälper kroppen på vägen? (Numera min första fråga vid kroppsliga problem och behandlingar – använd maten som din medicin!) Listan på frågorna var lång.

Läkarens – nej, fel – läkarnas svar är alltid ”nej, du kan inte göra någonting”, och jag förstår det samtidigt som jag blir så galet provocerad och frustrerad. För det finns mycket man kan göra för att underlätta, hjälpa och stärka när kroppen och psyket befinner sig mitt i en rådande sjukdom och kris. Något jag lärt mig på vägen under min.

Sitter här och tänker på de där orden ”gå hem och lev ditt liv”. Det är verkligen det jag försöker med. Det jag jobbar på. Men det är inte så enkelt. Ända sedan jag i små steg börjat aktivera och engagera mig mer, främst inom Ung Cancer, men också umgänge och små tågresor, stöter jag på nya utmaningar i olika situationer. Vilan – som fortfarande är A och O – får inte samma stora utrymme. Ibland uteblir den pga livets ständiga pusslande. Hjärnans förändrade förutsättningar skapar begränsningar som vissa dagar är mer märkbara än andra. Tröttheten i huvudet, tyngden i kroppen, spänningarna i axlarna. Hjärtat som av oro och rädsla ibland hoppar över ett slag. Sömnen som uteblir eller tårarna som aldrig slutar rinna. ”Hem och lev ditt liv”, som om jag kunde hoppa tillbaka in i det liv jag levde innan som att inget hänt. Så ihåligt. Så orealistiskt.

Nu står jag inför en ny utmaning, återkommer om den i nästa inlägg. Men dagarna sen senast har bestått av vila, Freja-kärlek och vacker natur, rogivande och stärkande promenader och boostande mat. Det är så det är just nu. Ni är en hel del som hört av er och det är så frustrerande att telefonsamtalen är en sådan sak som så tydligt blir lidande när jag satsar på mitt liv. När jag prioriterar andra saker än enbart vila. Något så enkelt som att prata en sväng i telefonen är idag också något som kan hjälpa eller stjälpa huvudvärken och öronen som tjuter. Svår balansgång. När jag tänker på min vardag och hur jag hela tiden gör ett förebyggande jobb vill jag bara fnysa åt läkarens ord. För mig är det en hel vetenskap att ta sig tillbaka till livet och fortfarande ha hälsan och orken i behåll. Jag har många ämnen jag vill prata om här på bloggen, så jag kommer dela upp dem i kommande inlägg. Del 1, 2 osv, ni får se.

Dagens ljuvliga promenad runt älven.

IMG_4663 IMG_4670 IMG_4673

”Tjooohoooo vad härligt det här är Matte, nu kommer jag!” sa Freja där hon sprang så benen gick som trumpinnar. Åh, min älskade pälsboll vad du gör livet lättare att leva.❤️

Emma

FÖRKYLNING, INSPIRATION & TRÄDGÅRDSTISDAG.

Kort efter Landsmötet blev jag rejält förkyld – därav min frånvaro. Jag har sovit, sovit och sovit. Känt mig så där bedrövlig och dryg när jag lunkat runt i lägenheten med mina näsdukar. Druckit tekopp efter tekopp och massvis med ingefära och honung. Som alltid känns förkylning så onödigt, men det är tur att det går över så jag ska inte klaga. Freja har inte haft de enklaste dagarna då hon löper. Hon är väldigt mycket mer sällskapssjuk än vanligt och dessutom gnällig, något som inte är likt henne. Vissa stunder har det verkat som att hon inte riktigt vetat var hon ska ta vägen då hon står på bakbenen och ligger på frambenen… Know that feeling – mensvärk. Lider med henne och det är så typiskt att jag inte kan distrahera med promenader och lek när jag själv behövt vila och kurera mig. Stackaren :/

Förkylningen börjar avta men inte riktigt hundra än. Halsont till och från och fortfarande tjock i näsa och hals. Kurerar med mera te och ingefära. De stillasittande dagarna börjar ge sina sviter. Mer huvudvärk och orkeslösa muskler, så dumt. Men. Inspirationen från UC-helgen ligger kvar och bubblar inuti och jag fyller på med mer inspiration. Några avsnitt av Trädgårdstisdag och jag känner hur det kliar i fingrarna. Hur jag vill greja i ordning på balkongen och rensa i skåpen. Så jag grejar lite smått – i morgonrock och sockor, med tekoppen i hand.

Emma

UNG CANCER LANDSMÖTE 2015.

Igår klev en övertrött och lyrisk Emma innanför dörren här hemma. Brorsan sa återigen att han mötte en annan Emma när han mötte mig vid tåget, precis som efter utbildningshelgen tillsammans med Ung Cancer. ”Du skiner som en sol och verkar vara uppe bland molnen. Full på ny energi och glada tankar”. Han har så rätt.

Helgen i Stockholm på UCs landsmöte har varit magisk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer inuti. Antar att det är alla otroliga människor, deras energi, kämparglöd, glädje och jävlaranamma. Atmosfären inom UC får mitt hjärta att explodera i lycka. Tröttheten, värken, oron och ångesten försvinner ut i periferin. Mårten får utrymme enbart som hatobjekt och ingen av oss drabbade kan säga Fuck Cancer nog.

Jag har skrattat så jag kiknat. Umgåtts och pratat så pirret i magen kittlar sådär underbart. Hört gripande berättelser, känt frustration och sorg över hur mycket djävulskap cancer ställer till med. Hur sjukvården ibland brister så där som den bara inte får. Jag har känt inspirationen växa under samtal med personer som gått från gravt förlamade till en nästintill normalt fungerande kropp – med tanke på omständigheterna. Människoöden där personen i fråga vägrat lyssna och istället gått emot oddsen och skapat sitt eget öde. Jag vill gråta, skratta, applådera ståendes och buga inför dessa tappra krigare. I hjärtegropen växer den där pulserande känslan av att ingenting är omöjligt. Jag har gått på ledarskaps-workshop och blivit ännu mer övertygad. Lyssnat på Johannes Hansen som är mental rådgivare och författade till boken ”Fuck your fears” och blivit frälst ännu en gång. Jag har stått på scen inför 250 av UCs medlemmar och dansat ”fuck your fears-dansen” och ropat ”jag tror på dig” till personen bredvid mig. Gissa om jag kände mig löjlig! Men jävlar vilken känsla det var när applåderna och jublet från publiken någon minut senare sköts rakt mot en. Rakt in i hjärtat. Den kicken vill jag känna igen.

Jag har skapat nya vänner och återförenats med de gamla. Jag har utmanat mig själv och efter allt det här, satt mig på tåget hem. 2 meter längre, minst. Vilket järngäng! TACK för dessa dagar!❤️ De har varit grymt roliga, utmanande, lärorika, inspirerande, fullproppade, lyxiga och alldeles alldeles underbara!

IMG_4467 (Mig på bilden hittar ni i rulltrappan till vänster, bra precis i mitten i rosa tröja och vit sjal! 😀 )

Emma