GRÖNT ÄR SKÖNT.

Ett varv runt älven och jag känner mig lättare i huvudet. En timmes solsken och frisk luft, skrattandes med en pälsboll till pajas vid min sida. Lyckan är alltid lika total i den där lilla kroppen när hon får springa lös. Tittar på henne och känner hur mattehjärtat tar ett skutt.

11700853_10153147050224263_5899747428385550306_n

Dags att duscha, hoppa i en klänning och sen packa picknickkorgen. Fika och utflykt med grannarna, troligtvis lika rogivande som sist vi låg och latade oss i gräset medan timmarna tickade på. Precis vad jag behöver. Huvudet dunkar och tröttheten gör sig påmind. Finns det då något bättre än att bara vara i sällskap med människor man mår bra av? Nej, jag är tveksam.

Emma

HÅRET.

Jag skulle städa och rensa bland grejer i sovrummet, som för övrigt har en tendens att samla högar av olika slag. Som vanligt när jag städar blir jag lite nostalgisk. Dyker på gamla saker som väcker minnen. Sitter bland grejerna och undrar om jag verkligen har åstadkommit det jag ville med städningen – mindre grejer, mer ordning. Hittade peruken och minnena kom tillbaka. Städningen rann ut i sanden, men det gör ingenting.

10410364_10153145211599263_932225800547088491_n

Det känns konstigt. Svart långt hår, har det här verkligen varit jag? Jag känner mig utklädd och det gjorde jag i och för sig redan då också. På den tiden huvudet bestod av ärr och kala fläckar, som ett kalhygge. Cancerns ärrade kalhygge på huvudet. Tack och lov att håret växte ut. Jag trivs med mitt naturliga som sticker fram där under, saknar bara längden. Och kanske helluggen.

Emma

”DU HAR SKRATTAT BORT DET”

Känslorna fullkomligt bubblar inombords. Vet knappt vart jag ska börja. Ögonen tåras när jag tänker tillbaka och i bröstet känner jag lyckan pulsera. Du-dunk, du-dunk, du-dunk, du-dunk. Tänker inte gå in på den trista sommaren vi hittills haft, för ärligt talat bryr jag mig inte speciellt mycket över att det är molnigt och regnigt. Att jag är vit som en isbjörn och att vi snart är inne i juli och jag inte ens doppat stortån i vattnet. Nej, det är som det är och jag har så enormt mycket annat att vara glad över.

Förra helgen packades resväskan för examensfirande i Polen. Ett kärt återseende av Michaela som jag inte träffat på år och dagar. Vi har många fina och roliga minnen tillsammans och jag hade turen som fick henne som sällskap i söndags när vi lyfte från Arlanda mot Gdansk. 6 år har gått och jag kan knappt fatta att Mezgin – att du kära Mezgin – nu äntligen kan säga den där meningen. ”Jag är läkare.” Att jag fick och kunde vara med på den dagen är ett minne för livet. Något jag är så tacksam över att få vara en del av – att jag fick vara med på en av ditt livs största och viktigaste dagar. Det stockar sig i halsen i skrivande stund, känslorna ligger på ytan. Hela resan har väckt mycket känslor. Att få träffa alla människor, se lyckan och stoltheten lysa i familj och vänners ansikten. Och det med all rätt – det var dagar för glädjetårar, skålande i champagne och dans. Lyckan kändes total och den härliga stämningen gick verkligen att ta på.

Tröttheten var redan i söndags påtaglig och jag var en aning fundersam över hur det skulle gå med att sätta sig på rätt tåg, fixa mellanlandning, ta sig till hotellet utan att ha glömt något på vägen. Typ som att väskan ligger kvar och cirkulerar vid bagageutlämningen… Två virrpannor på resande fot varav en med hjärntrötthet, haha ja det fanns verkligen inga garantier för att det skulle gå smidigt, men med facit i hand kan jag konstatera att vi kompletterade varandra perfekt. Söndag, måndag och tisdag var dagar fulla av skratt, fest, god mat, lite sömn och flanerande på stan. En tur i Pariserhjulet och vi fick se denna underbara sommarstad från högre höjder. Så vackert! Jag påbörjade resan med låga förväntningar och med inställningen att vila och sova när jag kunde då hjärntröttheten känns. Att tänka förebyggande för att hålla hela resan. Istället blev det sömnbrist, full fart och skratt tills hela magen krampade och benen gav vika. Så förlösande att jag vill tjuta ut i glädjetårar. Spänningarna och knutarna i axlar och nacke var bättre än på länge och massören avslutade igår med att säga ”Ja, Emma, du har högst troligen skrattat bort en hel del av dina spänningar.” Jag vet ju det, att jag behöver skratta mer och jag förstår så väl vad alla som var med på examen gjorde där. Fina människor!

Lånade bilder från Mezgin och Halima.

_DSC3181_DSC3384_DSC3367_DSC3462

 

11059977_10153011899260875_4023917093535224497_n11146473_10153011998445875_6194675196867522717_n10982939_10155778382145311_2755999419796821440_o_DSC3614

10501751_10155778412350311_830232874199156112_n_DSC3697_DSC4017_DSC377411202572_10153011899775875_2674987591569922011_nTack till alla som var med och bidrog till den underbara stämningen. Så otroligt kul att till sist få träffa de man bara hört talas om! Och tack tack tack för att ni fick mig att skratta och må så bra!

Mezgin och Halima, mina vackra läkare. Det känns som en ära att få dela och minnas denna dag tillsammans med er. Stort grattis, ni är båda så väl förtjänta eran titel och jag är övertygad om att ni kommer göra ett fantastiskt jobb! Tro mig, jag vet vad jag pratar om, har ju med tanke på Mårten en hel del erfarenhet av läkare och deras bemötanden!😏 Ni kommer bli de bästa man kan tänka sig!❤️

11209512_10153011900305875_2928452537776629668_n

Emma

JAG HINNER INTE MED.

Jag känner mig tjatig, men shit vad dagarna flyger förbi. Nyss konstaterade jag att det bara var en månad kvar till Mezgins examen i Polen. Sedan konstaterade jag i måndags att ”ja jävlar, på söndag åker jag till Polen!” Såg nog ut som ”Skriet” i samma stund. Tiden stannade liksom upp när tanken höll på att sjunka in.

Jag har firat midsommar med mamma och gänget i Torsång. Övertrött och med sjukt dålig humor fick jag skrattattack efter skrattattack åt sångerskans stämma. Den var… sådär så att säga. Det var en sådan där dag när jag skrattar åt minsta lilla, räckte liksom med att någon hade lite konstig betoning på sitt ”hej!” ungefär. Kan inte göra annat än att garva och skaka på huvudet åt mig själv. Men det är underbart att konstatera att jag drar sådana där sköna suckar efter att ha skrattat så kinderna krampar och tårarna sprutar. En bekräftelse. Jag kan fortfarande, vara hysteriskt glad.

Min tanke inför Polen har liksom varit att vila, ladda batterierna och känna mig pigg och vara med i skallen. Det har ju dock inte riktigt blivit så, för det sociala och roliga har prioriterats före. Avvägningen måste ständigt göras – avstå och vila eller vara med och ta sviterna. Jag har valt det senare och tänker att jag får sova i graven. Livet är nu och jag vill leva det om än lite trött och trög ibland. Nu ska jag packa klart och sen lägga mig i ett bad. Freja är hos mamma och Jonas så jag passar på att lyxa till med sådant som annars kräver lite planering när man har en liten pälsboll. Det är konstigt tyst här hemma, hon fattas.

Emma

VECKAN.

Dagarna som Agda 90+ börjar bli ett minne blott. Kroppen läker sakta men säkert och jag har satsat fullt ut på återhämtning och vila, bra mat och motion. Sömnen har verkligen varit sådär när jag knappt vågat röra mig på grund av stygnen och sovit på rygg. Jag har absolut fått större respekt för de som genomgått operationer i magområdet. Dagarna efter operationen har fått mig att inse vilken stor skillnad det är på att operera sig i huvudet och i magområdet – på gott och ont. Huvudet sitter där det sitter, fast och stilla, sedan kan man röra sig relativt fritt i resterande kroppen. Men att operera sig vid magen gör ju att man blir rätt begränsad i rörligheten. Jag har i alla fall känt det så, otroligt obehagligt att bara ta ett djupt andetag. Värken (i huvud och axlar/nacke) som jag lever med dagligen har jag lärt mig hantera genom djupandning. Problemet med värken jag haft efter laparoskopin var att varje andetag kändes som tusen nålar i hela överkroppen. Varje rörelse, varje steg kändes. ”Tandvärk i axlarna”, ja jag har fått känna på en ny typ av smärta och jag hade i början inte någon aning hur jag skulle hantera den. Så fort jag tog ett djupt andetag kände jag i samma stund misstaget…

Nu har det gått lite fler dagar och ”tandvärken” har släppt. Däremot har huvudvärken sen några dagar tillbaka slagit till med full kraft istället. Spänningarna i axlarna och käkarna… ja vad ska jag säga? Massage imorgon och jag har minst sagt ett stort behov. Annars har dagarna sett ganska likadana ut – promenader, vila, mat – och just det; veckans höjdpunkt: kaffeprat med efterlängtad Mezgin. Hon gör mig så genuint jävla glad och lycklig.❤️

Några glimtar ur veckan. Kossorna njöt där i sommargräset, Freja och jag likaså på vår favoritslinga runt Dalälven.
IMG_4768IMG_4798 IMG_4795 IMG_4790

IMG_4814

IMG_4784Jag försöker njuta av livet mer, varje dag. Veckan avslutades med frisörlyx och en regnig tur till Leksand för brunch – synd flera av medlemmarna blev sjuka i sista stund inför vår träff i Ung Cancer. Men det var värt att åka ändå – kan varmt rekommendera Leksands Gårds Cafés brunch på söndagar! Mums!😋

Jag tränar också på att se det jag har och vara tacksam för det. Idag tackar jag för Freja, soffhäng och söndag. Känns extra mysigt när det smattrar på fönsterbläcket utanför.

Emma

LAPAROSKOPI – DONE.

Klockan ringde 05:15 imorse, efter en natt med ständigt vändande och vridande i lakan som doftar nytvättat och en kropp som luktar antiseptiskt. Finns det något jag verkligen ogillar så är det att duscha inför en operation. Allt blir så verkligt, påtagligt och lukten… lukten… Stod i duschen igår kväll och kände hur minnena från Akademiska Sjukhuset kom tillbaka. Hur tårarna ibland trängde när proceduren än en gång skulle genomgås. Fast denna gång hemma och inför en laparoskopi. Ingen hjärnoperation. Men ändå, känslorna finns där. Oron inför vad som komma skall och vad det innebär. Riskerna. Håret som totalt förvandlas till ett ohanterbart Svinto efter 4 omgångar bakteriedödande medel. Usch, det spelar ingen roll hur stort eller litet ingrepp det är. Jag känner mig så galet utelämnad och liten i en sådan situation.

Mamma kom, hämtade upp mig och vi for till Falun för inskrivning. Provtagningar och standardfrågor, de där extremt smickrande och charmiga (hmm nej, inte riktigt) sjukhuskläderna åkte på och till slut rullades sängen in i operationssalen. Första operationstid – nice, nu får vi det här överstökat! Operatören vad en skön dansk, Bente, som med varm hand och personlighet gjorde att det kändes lite bättre. Helt fantastiskt bemötande på Gynavdelningen på Falu Lasarett, känns viktigt att nämna. Jag var i goda händer och det underlättar alltid i en spänd och smått orolig kropp. När det var dags för narkosen började jag känna efter. Något jag börjat göra allt mer med tiden, vet inte riktigt varför. En del av mig tror att jag gör det för att jag vill verkligen känna vad som händer, hur det känns. Läkaren avbröt mig i mitt inkännande med ”oj vad du känner efter nu, jag ser det i dina ögon”. Ja, svarade jag och skrattade lite smått, jag vill det – tänkte jag. Vill minnas någorlunda hur det känns.

29 minuter sedan var det klart. ”Emma, Emma, Emma” hörde jag någon ropa långt bort och till slut såg jag dem. De där sköningarna som slänger med kommentarer för att lätta upp hela situationen. Jag var lite blek men pigg… och hungrig haha. Fick komma till mitt rum och nu sitter jag hemma i soffan. Hasar runt som tant Agda 90+, med en framåtlutad Quasimodo-style, fast jag vill helst inte röra mig alls. Känns som tandvärk i hela överkroppen och att andas gör det värre. Att skratta också, så dumt när man har mamma med sig, haha! Humorn är alltid med oss och speciellt i dessa lägen, då den är så viktig.

FullSizeRender-2FullSizeRender-1FullSizeRender

Jag sjunker ner lite längre ner i soffan, tittar ut på himlen som just gick från regnig och mörkgrå till ljusblå. Solen värmer genom fönstret och jag andas försiktigt, njuter av att vara hemma igen efter lyckad titthålsoperation. Pälsbollen som först låg och snarkade bredvid åkte till kompis för lite bus. Så jag känner mig ändå glad. Tacksam att cystan är borta och det är bakom mig. Tacksam åt vetskapen att den här värken, den går över. Den är i alla fall tillfällig.

Emma