GIVANDE.

Sitter med en stor kopp te och funderar över denna intressanta och givande söndag, eller helg kanske jag ska säga. Den har sprungit iväg och tankarna har vandrat både fram och tillbaka. Ena stunden har jag totalt glömt tanken på Mårten och andra stunder har oron exploderat inombords. Imorgon är det måndag och det i sig känns som en lättnad, jag är en dag närmare ett samtal från läkaren. Eller vad som helst, något, låt det hända något. Helst ett samtal, snälla snälla snälla.

Helgen har innehållit umgänge och en hel del engagemang gällande cancerrelaterade frågor. Det är så enormt roligt och givande att få vara en del av de diskussioner och debatter som pågår. Att få påverka, bidra och försöka få till nödvändiga förändringar. Såväl inom sjukvården som i samhället. Det finns så mycket som är upp och ner, galet och snett. Tänker på mina erfarenheter, allt jag lärt mig. Hur jag åkt från toppen till botten och från botten till toppen. Hur jag och mamma vissa gånger fått stånga oss blodiga för saker jag tycker borde vara självklart i min situation. Som tex att få en ny samtalskontakt när man inte mår bra av den man har. Ja, vi pratade om en mängd intressanta och viktiga frågor idag. Ser fram emot dagen även ni får ta del av det och hoppas jag säger både en och annan vettig sak.

Tittar på tavlan vi under dagens intervju pratade om. Den som är skriven 11 maj 2012, då Caroline frågade mig vad jag längtade efter allra mest. Då kunde jag inte bo själv, orkade knappt med en fika med en vän och var livrädd för att vara ute och gå själv. På grund av okunskap och utebliven information trodde jag att jag skulle dö av min ny-diagnostiserade epilepsi. Idag kan jag bo själv, fika med en vän utan att vara en urvriden trasa, promenera utan skräck i bröstet – allt jag längtade efter då. Det går framåt och det måste jag ständigt påminna mig själv om när det ibland känns som att jag står och trampar.

Att sitta i den här situationen – cancerdrabbad – och ha känslor av att vara frisk samtidigt som man är sjuk. Det är något som är väldigt konstigt med det. Huvudvärken har dunkat något enormt till och från under dagen och det skvallrar om att det inte är riktigt som det ska. Samtidigt känner jag mig friskare än på länge, även om vänstersidan är lite mer knasig än tidigare. Det går ju som sagt framåt och jag känner mig stridslysten och om möjligt redo för kamp om det så är ett måste. Men ni vet vid det här laget vad jag tänker; jag hoppas jag slipper.

Blir intressant att se någon av bilderna från dagen, här är jag i alla fall förbannad och målmedveten om att fortsätta ge självaste helvetet långfingret.

Säg det med mig; FUCK CANCER!
11828767_10153233835129263_6669362170472804691_n

Emma

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>