INUTI.

I mitt inre är jag kluven och dubbel. Jag känner mig stabil i grunden och mår bättre än på länge, samtidigt som jag i korta stunder åker ner i den där tröstlösa avgrunden där tårarna aldrig slutar rinna. Människorna runt mig frågar hur det är och av ren försvarsmekanism svarar jag ”jodå, rätt okej ändå”. Jag höjer axlarna och lägger huvudet lite på sned och säger ”vad ska man göra liksom?”, klämmer fram ett kort skratt och pratar om Freja, vädret eller vad som helst annat. Försöker avleda det uppenbara jag inte vill gå in på för djupt. De där känslorna som jag så väl vet finns där och bubblar upp om jag svarar sanningen. Det har inte känts som läge att stå där med en granne eller någon bekant och totalt brista. Jag får frågor om Mårten och förfinar svaren för att inte sätta dem i en svår situation där de inte vet vad de ska säga. Där jag gör det obekvämt för dem, så istället sväljer jag vissa detaljer eller nämner lösningar. Allt för att inte dumpa över den tunga sanningen på dem.

Att Mårten är aktiv är något jag helst bara vill glömma. Något jag fortfarande går väntar på ett mirakel mot. Det blir så fruktansvärt verkligt om jag svarar ärligt när jag får frågorna. Det känns fortfarande overkligt, för stort att ta in. Någonstans känns det som jag gått runt och trott på mirakel, för så länge jag inte pratar om det i allt för stor utsträckning kanske det kan visa sig vara så; ett misstag. Att jag kan få hamna i den där situationen där läkarna ringer och säger ”Vet du vad Emma? Vi behöver inte göra något mot tumören. Det ser bra ut, fortsätt lev ditt liv, fullt ut, precis som du börjat göra”. Jag vet, det är bara en dröm, en önskedröm. Hoppet som brinner inuti hjärtat, inuti själen.

Det är just det som gör mig så arg. Ledsen. Besviken. Förbannad. Det var inte så här det skulle bli. Nu skulle jag ju leva mitt liv. Nu, när jag äntligen slänger mig ut i livet igen, så ska cancern eventuellt komma och sätta stopp igen. Käpparna i hjulet. Jag säger till livet: nu jävlar ska det levas, nu ska jag satsa, nu har jag chansen då går vi all in. Svaret: Nej minsann, det här ska vi nog kunna ändra på. Där står jag med livet i mina händer – min framtid, mina drömmar, mina mål – och ser hur det försvinner längre och längre bort. Ska det verkligen få lov att bli så?

Det känns som jag skulle kunna gråta i veckor. Det var inte så här det skulle bli. Mårten skulle ju fortsätta vara inaktiv och jag skulle få leva mitt liv. Fanihelvetesjävlaskithelvete. Samtidigt som jag känner mig samlad känns det som jag skulle kunna gå bärsärkagång. Ta på mig boxningshandskar och slå med all min urkraft tills jag ramlar ihop.

23653-everyone-has-a-plan-until-they-get-punched-in-the-face

Jag vet inte vad planen är, än så länge finns det ingen. Käftsmällen bränner fortfarande på kinden och jag vill bara veta vad läkarnas plan är, så att jag kan börja bilda min. Förbereda mig på vad som komma skall, oavsett.

Emma

blogstats trackingpixel

6 reaktion på “INUTI.

  1. Skickar en låda med kramar, styrka, tröst, värme, det hjälper nog inte så mycket, men kanske lite. Du verkar så stark ändå i eländet, men oftast behövs det inte så mycket förrän man dyker igen, fullt förståeligt. Kram på Dig tjejen.

    • Tack Inger! Det hjälper absolut, värmer och peppar så stort tack – för att du läser och för att du tog dig tiden och skickade en hälsning! Du har så rätt i det du säger – ibland krävs det inte mycket, men då får det väl helt enkelt vara så. Lika bra att släppa ut det istället för att bygga det på hög! Sköt om dig, stor kram!

  2. Jag läser din blogg och bedrövas över det du går igenom. Jag ber för dig. Samtidigt vill jag kommentera något som inte alls har med Mårten att göra; Du har ett fantastiskt språk. Ord och formuleringar är så väl valda. Och som gammal svensklärare noterar jag; inga språkfel någonstans…

    • Tack Helene, det värmer och uppskattas, jag hoppas både dina och mina böner hörs. Vad roligt att höra, jag är ju en aning skrivnörd (positivt menat) och har nog alltid varit! Sköt om dig!

  3. Fina Emma. Håller med föregående kommentar. Du är så duktig på att skriva och sätta ord på dina känslor. En riktig talang! Tänker på dig och blir så förbannad. Jäkla Mårten. Man blir så arg på denna vidriga sjukdom. Fuck Cancer! Vi ses nästa helg ❤️

    • Tack Lotta, du är ju själv fantastiskt duktig på att sätta ord på dina känslor och uttrycka dig. Så skönt och inspirerande att läsa din blogg. Jag vet; HATA cancer. Håller på oss fighters, tänker så ofta på dig och Elias. Ni inspirerar mig i kampen, ger mig hopp och styrka. Otroligt fint. Så kul att se er under utbildningshelgen, får se till att ses snart igen (när jag är något mer närvarande i tanken än sist). Stor kram, och så klart: hälsa Elias! Fuck Cancer! KRAM ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>