UTMANINGEN.

Ung Cancer lyfter många viktiga ämnen och frågor. En av dem är cellprovtagningarna som vi kvinnor blir kallade till regelbundet från det att vi fyllt 23. Något jag också vill lyfta, för det är så extremt viktigt att gå på dem!

Förra året skulle jag gå på min provtagning och under undersökningen konstaterades att allt såg normalt ut. Det enda som läkaren nämnde var att han inte kunde se min vänstra äggstock, men han pratade inte mer om det. Förklarade bara att jag skulle få ny kallelse inom några månader för ny undersökning och att jag skulle ta blodprover inför besöket. Okej, det fixar vi väl, tänkte jag och satte mig på bussen hem. Månaderna(?) gick och livet rullade på. Jag har haft fullt upp med kroppen-vardagen-pusslet så tiden har fullkomligen rusat förbi. I början av året kom återbesöket och det konstaterades en misstänkt cysta på den vänstra äggstocken. Återigen var det lika. Läkaren gick inte in så mycket på det utan ville att jag skulle komma tillbaka några veckor senare för att se om den var kvar eller om den försvunnit. Cystor kan tydligen göra det. Okej tänkte jag, igen, och åkte hem. En liten oroskänsla fanns i magen men jag gick ändå på en gång in med inställningen att ”jag får ta det då, om det skulle vara något. Hon sa ju att den kan försvinna av sig själv, vi får hoppas på det.” Landsmötet med Ung Cancer kom och jag svävade som på moln av lycka den helgen. Glädjen inför framtiden var ännu större och mina drömmar började kännas närmare än någonsin. Det blev måndag och dags för det andra återbesöket. Cystan konstaterades vara kvar och hade vuxit lite. ”Hmm…” sa läkaren, ”ja jag vill nog ta bort den här. Det blir före eller efter sommaren, titthålsoperation”. Sen kom detaljerna – proceduren och riskerna.

Därifrån gick jag med klumpen i halsen. Svalde och svalde på bussen tills jag klev av och stegade hemåt. Då rann det över. Ju närmare hem jag kom desto svårare blev det att hålla inne tårarna. Den rosa tuttifrutti-bubblan från helgen sprack. Verkligheten knackade på och rädslan att förlora allt jag börjat bygga igen kändes så stark. Det vore så jävla jävligt rent ut sagt, om det skulle skita sig nu. På grund av en dum liten cysta på äggstocken. Många runt om stöttade och peppade genom att säga att det kommer gå bra, det där gör läkarna varje dag, det är ingen stor grej, oroa dig inte för det du. Jag vet ju så väl att alla menar väl, alla vill enbart underlätta och stötta mig med de orden, men jag kände mig orolig. Känner mig orolig. Lättnaden sköljde över när Lena berättade vad läkaren sagt till hennes pappa när han stod inför en hjärtoperation: ”Det är ingen stor grej för läkarna, men det kanske är en stor grej för dig.” Precis så har jag känt. Det spelar ingen roll att läkarna gör det varje dag, att det är vanligt med cystor på äggstockarna osv osv, jag är fortfarande orolig. Mina känslor blev bekräftade och var okej att känna. Jag andades ut och slappnade av i den ”lilla” saken, känslan av att jag inte är löjlig och förstorar något. Mina känslor är mina och sanna för mig, oavsett omständigheter hit och dit. Att gå igenom en operation väcker dessutom extremt mycket skrämmande minnen på grund av Mårten. Minnena bubblar upp, känslor kommer tillbaka och upplevelsen av att vara helt utelämnad är så påtaglig. Det känns stort och skrämmande, det finns ingenting liknande rutin som läkarna har i situationen.

Det viktigaste jag vill säga med detta inlägg är: gå på dina cellprovstagningar! Då kan man upptäcka sådana här saker i tid och få den hjälp man eventuellt behöver. Vi har en sådan förmån med dessa när vi bor i Sverige, vi måste ta vara på den. Nästa gång du går på din provtagning, ta en ”cellfie” och hashtagga cellfie på sociala medier. Sprid budskapet – det är bokstavligen livsviktigt! En sak till: Det är okej att känna – kolla videon här och kom ihåg de orden. Det ÄR okej att känna.

cellfielogga

Måtte det tamejfan gå bra. Det ska gå bra. Nästa onsdag kommer det som känns som en utmaning. Då gäller det.

Emma