TILL ALLA ER – VÄRME, TACKSAMHET & RESPEKT.

Uppståndelsen har varit total. Igår publicerade Ung Cancer artikeln som handlar om ungas cancervård och min intervju hos Sveriges Radio. Det blev genast en explosion i mina sociala medier. Tankarna, de peppande orden, värmen, lyckönskningarna och all jäkla kärlek har fått ögonen att till och från tåras. Klumpen i halsen och lyckan bubblar upp över att se människor sprida värme, inte bara till mig, utan även till varandra. Samtidigt känns sorgen och frustrationen i bröstet när jag läser alla kommentarer från människor som berättar om deras egna erfarenheter med cancer. Men det är ju också så fint, så otroligt fint att få ta del av det. Så stort och modigt att våga berätta, att våga blotta sig. Jag känner mig tacksam att få ta del av det. Ju fler vi är som delar med oss av våran egen kamp, sorg, våra förluster och våra rädslor desto bättre kommer vi kunna hantera dem tänker jag. Att prata är att bearbeta. Att så kallat ”älta” är också att bearbeta. Det finns inget dåligt med det. Det gör att vi kommer vidare, det gör oss starkare så vi står bättre rustade för framtiden. Livet kommer inte med några garantier. Det slår ibland till med fullaste kraft och marken under en känns något otroligt skakig och osäker. Men att bearbeta gör en mer förberedd, även om livet vissa gånger kommer med utmaningar man aldrig kan vara 100 % förberedd på.

Efter detta överösande av hälsningar, peppande och lyckönskningar har jag funderat fram och tillbaka hur jag ska tacka. Jag kommer inte på något bra svar. Helst av allt skulle jag vilja ge er alla en kram, men det blir en aning svårt så det får helt enkelt bli så här.

Tack till dig som läst och delat inlägget vidare.
Tack till dig som skickat styrkekramar och tankar.
Tack till dig som håller dina tummar och tror på mig i min kamp.
Tack till dig som bidragit till debatten.
Tack till dig som hört av dig och berättat om dina egna erfarenheter med cancer.
Tack till dig som säger Fuck Cancer tillsammans med mig och alla andra cancerfighters.
Tack till dig som stöttar Ung Cancer.

Hur jag ska kunna förmå er att förstå vilken boost ni gett mig? Styrkan jag fått. Lyckan jag ändå känner trots denna dagliga kamp.

Till alla er som förlorat någon nära i cancer. En dotter eller son, en bror eller syster, en mamma eller pappa, en nära vän eller släkting. För alla er ska jag kämpa. För alla era nära som blivit änglar ska jag kämpa dubbelt. Jag ska kämpa för de som inte nådde ända fram, trots vilja, jävlaranamma, envishet, drömmar och mod. Det räcker uppenbarligen inte alla gånger och det är alltid lika orättvist oavsett vem det är som till slut blir övermannad cancern. Men jag tänker inte ge mig än på långa vägar. Jag har mycket krut kvar i mig och jag tänker göra allt för att vinna över Mårten. Jag ska göra allt för att han slutar växa, för jag har så galet mycket att leva för. Har en till otroligt viktig sak att säga; Fuck Cancer! Du kan dra, bara dra åt det helvete du hör hemma!

IMG_0244

Emma

#FUCKYOURFEARS & #ÄLSKALÄSKIGT

Ja, nog slåss de två männen om 1a platsen när det gäller mina idoler. Har inte många idoler egentligen, men Johannes Hansen och Kjell Enhager är definitivt två av dem.

Så inspirerande båda två och denna gång vill jag tipsa om Kjell Enhager i P1 – klicka här för att lyssna. Lovar att du kommer reflektera över både ett och annat och förhoppningsvis även skratta och bli inspirerad!

Ja, nog är det någonting som är så galet lockande för min del i det här med att gå emot sina rädslor totalt. Jag blir aldrig besviken efter att ha lyssnat på dem haha, men åh vad det kliar i mina fingrar nu!

Nästa steg… jag vill ta nästa steg i livet.

Emma

UNG CANCER LANDSMÖTE 2015.

Igår klev en övertrött och lyrisk Emma innanför dörren här hemma. Brorsan sa återigen att han mötte en annan Emma när han mötte mig vid tåget, precis som efter utbildningshelgen tillsammans med Ung Cancer. ”Du skiner som en sol och verkar vara uppe bland molnen. Full på ny energi och glada tankar”. Han har så rätt.

Helgen i Stockholm på UCs landsmöte har varit magisk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer inuti. Antar att det är alla otroliga människor, deras energi, kämparglöd, glädje och jävlaranamma. Atmosfären inom UC får mitt hjärta att explodera i lycka. Tröttheten, värken, oron och ångesten försvinner ut i periferin. Mårten får utrymme enbart som hatobjekt och ingen av oss drabbade kan säga Fuck Cancer nog.

Jag har skrattat så jag kiknat. Umgåtts och pratat så pirret i magen kittlar sådär underbart. Hört gripande berättelser, känt frustration och sorg över hur mycket djävulskap cancer ställer till med. Hur sjukvården ibland brister så där som den bara inte får. Jag har känt inspirationen växa under samtal med personer som gått från gravt förlamade till en nästintill normalt fungerande kropp – med tanke på omständigheterna. Människoöden där personen i fråga vägrat lyssna och istället gått emot oddsen och skapat sitt eget öde. Jag vill gråta, skratta, applådera ståendes och buga inför dessa tappra krigare. I hjärtegropen växer den där pulserande känslan av att ingenting är omöjligt. Jag har gått på ledarskaps-workshop och blivit ännu mer övertygad. Lyssnat på Johannes Hansen som är mental rådgivare och författade till boken ”Fuck your fears” och blivit frälst ännu en gång. Jag har stått på scen inför 250 av UCs medlemmar och dansat ”fuck your fears-dansen” och ropat ”jag tror på dig” till personen bredvid mig. Gissa om jag kände mig löjlig! Men jävlar vilken känsla det var när applåderna och jublet från publiken någon minut senare sköts rakt mot en. Rakt in i hjärtat. Den kicken vill jag känna igen.

Jag har skapat nya vänner och återförenats med de gamla. Jag har utmanat mig själv och efter allt det här, satt mig på tåget hem. 2 meter längre, minst. Vilket järngäng! TACK för dessa dagar!❤️ De har varit grymt roliga, utmanande, lärorika, inspirerande, fullproppade, lyxiga och alldeles alldeles underbara!

IMG_4467 (Mig på bilden hittar ni i rulltrappan till vänster, bra precis i mitten i rosa tröja och vit sjal! 😀 )

Emma