TORSDAGSLYX.

2 veckor och fortfarande inget samtal från läkaren. Dagarna går, men dimman har ändå lättat även om ovissheten finns där och maktlösheten känns. Tack vare de fina människorna jag har runt mig så njuter jag ändå om dagarna. Kloka ord och påminnelser man ibland behöver, även sådant som egentligen redan är självklart. Som att livet är här och nu. Lev nu, njut och var glad så länge det är bra.

Jag lyxade hos frissan och det känns som jag fått tillbaka ännu en del av mig. Luggen har saknats och Emma, utseendemässigt börjar återvända.

Version 2

Packade väskan och drog till Djurmo. Middag med familjen och allmänt skönt häng. Jag njuter och försöker tänka att domen kommer sen och oavsett hur den ser ut får jag ta det då.

Emma

SKRATT & KLURIGHETER, HAVET & VIN.

Igår tog jag tåget till Stockholm. En dag på Sandhamn i goda vänners lag stod på agendan. Prat, god mat, bygge av barkbåt, klurigheter, frågesport och badtunna. Allt arrangerat av, och med, Ung Cancer. När dagen gick mot sitt slut gick jag, A och I på uteservering. Några timmar med vin, prat och skratt senare traskade vi mot hotellet. Med en något kännbar sömnbrist vaknade jag hyper och exalterad över den kommande dagen. (Och den lyckade gårdagen.) Lyx-brunch med fin vän, följt av egentid och flanderande på Stockholms gator. Som jag njutit. Kameran glömdes en del, men några bilder fick jag. De får nu säga sitt, hunden ska rastas och sen huvudet få sin välbehövliga sömn. Mer beskrivande text sparar jag till nästa inlägg.

IMG_5277IMG_5289IMG_5280IMG_5282IMG_5287IMG_5285IMG_5284IMG_5301IMG_5304IMG_5319Under resans gång gav favvo-brillorna upp, så jag letade nya liknande. Men ja, uppenbarligen är jag väldigt ute och tydligen är denna form trenden. Det syns på bilden – jag är fortfarande en aning skeptisk och känner mig som en uggla.

Emma

DON’T WORRY.

Jag har återfått kontrollen. Tror jag. Räddningen har varit träning, musik och naturen. Självklart Freja också. Ibland när känslorna rinner över vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Det är som att hela jag går sönder, krossas och faller i tusen bitar. Ett fritt fall, rakt ner platt i marken. Känslorna rinner ofta över när tröttheten är stor och tankarna spårar ur. Alldeles för mycket ”tänk om”-tankar. Försöker göra som Mezgin och jag för ett halvår sedan sa, när oron var minst lika stor: leva i nuet fullt ut och ta domen när den kommer. Som jag alltid försöker leva, men vissa dagar är det svårt. Så igår sprang jag och jag sprang och sprang och sprang, tills benen kändes som spagetti och svetten rann. I lurarna hade jag Madcons ”Don’t worry”.  I know we’ll be alright, don’t worry ’bout a thing. Don’t worry ’bout a thing. 🎶 Träning får mig alltid att må bättre – kvällen kändes räddad och när det var dags att sova försvann jag relativt snart in i sömnens dimma.

10389285_10153190923764263_6925855957745974384_n

Till en annan sak, jag måste fråga; vilken är likheten mellan dessa två? Freja och kossan alltså.

IMG_5214 IMG_5215Den är självklar – de betar lika mycket. Och just ja, ser nog lika lite.

Emma

LIVET.

Utanför på innergården hör jag barnbus och de vuxnas fikaprat. Grannen har kalas för sonen som blev 2 år igår. Lilla Rasmus som nyss låg och sprattlade som en liten parvel här hemma i soffan på nyår. Men alldeles uppenbarligen var det inte nyss. I morgon bär det av till Västerås för bebismys med paret Sestans dotter. Underbart, som jag längtat efter de föräldrarna och som jag ser fram emot att träffa deras lilla E. Äntligen. Och Västerås, nej det var inte igår det heller.

Gårdagen spenderades med L, som vanligt blev det prat ända in på småtimmarna. Även hon blir inom några månader mamma. Jag är så töntig när jag tänker på de här sakerna, men det är så mycket som händer inombords. Tårarna kommer i princip alltid. Så mycket glädje och lycka för vännernas skull och samtidigt sätter det igång en massa tankar på mitt eget liv och min tillvaro. Något saknas. Någon saknas.
drom-om-morgondagen-minns-gardagen-lev-idag
Emma

KVALITETSTID.

En stor kopp med favorit-teet, Erik Ståhl och hundhäng i soffan. Ja, vi slöar inne, innan det är dags för kvällsrunda i regnet, följt av sömn. Den där sömnlösa natten har lämnat trötta spår i min kropp. Jag hoppas John Blund sveper förbi med sitt pulver tidigt ikväll. Hunden ser ut att leka Stålmannen eller något där hon ligger och filosoferar. ”Upp och iväg!” typ. Åh vad jag önskar att jag var henne ibland. Hon kan liksom ligga där och slappa i fluffet utan att tänka på det nya diskberget som väntar i köket. Alltid dessa diskberg…🙈

IMG_5124Emma

GRÖNT ÄR SKÖNT.

Ett varv runt älven och jag känner mig lättare i huvudet. En timmes solsken och frisk luft, skrattandes med en pälsboll till pajas vid min sida. Lyckan är alltid lika total i den där lilla kroppen när hon får springa lös. Tittar på henne och känner hur mattehjärtat tar ett skutt.

11700853_10153147050224263_5899747428385550306_n

Dags att duscha, hoppa i en klänning och sen packa picknickkorgen. Fika och utflykt med grannarna, troligtvis lika rogivande som sist vi låg och latade oss i gräset medan timmarna tickade på. Precis vad jag behöver. Huvudet dunkar och tröttheten gör sig påmind. Finns det då något bättre än att bara vara i sällskap med människor man mår bra av? Nej, jag är tveksam.

Emma

VECKAN.

Dagarna som Agda 90+ börjar bli ett minne blott. Kroppen läker sakta men säkert och jag har satsat fullt ut på återhämtning och vila, bra mat och motion. Sömnen har verkligen varit sådär när jag knappt vågat röra mig på grund av stygnen och sovit på rygg. Jag har absolut fått större respekt för de som genomgått operationer i magområdet. Dagarna efter operationen har fått mig att inse vilken stor skillnad det är på att operera sig i huvudet och i magområdet – på gott och ont. Huvudet sitter där det sitter, fast och stilla, sedan kan man röra sig relativt fritt i resterande kroppen. Men att operera sig vid magen gör ju att man blir rätt begränsad i rörligheten. Jag har i alla fall känt det så, otroligt obehagligt att bara ta ett djupt andetag. Värken (i huvud och axlar/nacke) som jag lever med dagligen har jag lärt mig hantera genom djupandning. Problemet med värken jag haft efter laparoskopin var att varje andetag kändes som tusen nålar i hela överkroppen. Varje rörelse, varje steg kändes. ”Tandvärk i axlarna”, ja jag har fått känna på en ny typ av smärta och jag hade i början inte någon aning hur jag skulle hantera den. Så fort jag tog ett djupt andetag kände jag i samma stund misstaget…

Nu har det gått lite fler dagar och ”tandvärken” har släppt. Däremot har huvudvärken sen några dagar tillbaka slagit till med full kraft istället. Spänningarna i axlarna och käkarna… ja vad ska jag säga? Massage imorgon och jag har minst sagt ett stort behov. Annars har dagarna sett ganska likadana ut – promenader, vila, mat – och just det; veckans höjdpunkt: kaffeprat med efterlängtad Mezgin. Hon gör mig så genuint jävla glad och lycklig.❤️

Några glimtar ur veckan. Kossorna njöt där i sommargräset, Freja och jag likaså på vår favoritslinga runt Dalälven.
IMG_4768IMG_4798 IMG_4795 IMG_4790

IMG_4814

IMG_4784Jag försöker njuta av livet mer, varje dag. Veckan avslutades med frisörlyx och en regnig tur till Leksand för brunch – synd flera av medlemmarna blev sjuka i sista stund inför vår träff i Ung Cancer. Men det var värt att åka ändå – kan varmt rekommendera Leksands Gårds Cafés brunch på söndagar! Mums!😋

Jag tränar också på att se det jag har och vara tacksam för det. Idag tackar jag för Freja, soffhäng och söndag. Känns extra mysigt när det smattrar på fönsterbläcket utanför.

Emma

LAPAROSKOPI – DONE.

Klockan ringde 05:15 imorse, efter en natt med ständigt vändande och vridande i lakan som doftar nytvättat och en kropp som luktar antiseptiskt. Finns det något jag verkligen ogillar så är det att duscha inför en operation. Allt blir så verkligt, påtagligt och lukten… lukten… Stod i duschen igår kväll och kände hur minnena från Akademiska Sjukhuset kom tillbaka. Hur tårarna ibland trängde när proceduren än en gång skulle genomgås. Fast denna gång hemma och inför en laparoskopi. Ingen hjärnoperation. Men ändå, känslorna finns där. Oron inför vad som komma skall och vad det innebär. Riskerna. Håret som totalt förvandlas till ett ohanterbart Svinto efter 4 omgångar bakteriedödande medel. Usch, det spelar ingen roll hur stort eller litet ingrepp det är. Jag känner mig så galet utelämnad och liten i en sådan situation.

Mamma kom, hämtade upp mig och vi for till Falun för inskrivning. Provtagningar och standardfrågor, de där extremt smickrande och charmiga (hmm nej, inte riktigt) sjukhuskläderna åkte på och till slut rullades sängen in i operationssalen. Första operationstid – nice, nu får vi det här överstökat! Operatören vad en skön dansk, Bente, som med varm hand och personlighet gjorde att det kändes lite bättre. Helt fantastiskt bemötande på Gynavdelningen på Falu Lasarett, känns viktigt att nämna. Jag var i goda händer och det underlättar alltid i en spänd och smått orolig kropp. När det var dags för narkosen började jag känna efter. Något jag börjat göra allt mer med tiden, vet inte riktigt varför. En del av mig tror att jag gör det för att jag vill verkligen känna vad som händer, hur det känns. Läkaren avbröt mig i mitt inkännande med ”oj vad du känner efter nu, jag ser det i dina ögon”. Ja, svarade jag och skrattade lite smått, jag vill det – tänkte jag. Vill minnas någorlunda hur det känns.

29 minuter sedan var det klart. ”Emma, Emma, Emma” hörde jag någon ropa långt bort och till slut såg jag dem. De där sköningarna som slänger med kommentarer för att lätta upp hela situationen. Jag var lite blek men pigg… och hungrig haha. Fick komma till mitt rum och nu sitter jag hemma i soffan. Hasar runt som tant Agda 90+, med en framåtlutad Quasimodo-style, fast jag vill helst inte röra mig alls. Känns som tandvärk i hela överkroppen och att andas gör det värre. Att skratta också, så dumt när man har mamma med sig, haha! Humorn är alltid med oss och speciellt i dessa lägen, då den är så viktig.

FullSizeRender-2FullSizeRender-1FullSizeRender

Jag sjunker ner lite längre ner i soffan, tittar ut på himlen som just gick från regnig och mörkgrå till ljusblå. Solen värmer genom fönstret och jag andas försiktigt, njuter av att vara hemma igen efter lyckad titthålsoperation. Pälsbollen som först låg och snarkade bredvid åkte till kompis för lite bus. Så jag känner mig ändå glad. Tacksam att cystan är borta och det är bakom mig. Tacksam åt vetskapen att den här värken, den går över. Den är i alla fall tillfällig.

Emma

DE IHÅLIGA ORDEN – DEL 1.

”Du kan leva precis som vem som helst, så hem och lev ditt liv nu Emma!” Ungefär så lät det när jag hade genomgått operation och avslutat strålningen. Där stod jag, skräckslagen inför att lämna sjukhusmiljön, tryggheten och återvända hem, tillbaka till livet. Jag hade så många frågor. Vad ska jag tänka på? Finns det något jag inte får eller inte bör göra? Finns det något jag kan göra för att underlätta? Något jag kan äta som hjälper kroppen på vägen? (Numera min första fråga vid kroppsliga problem och behandlingar – använd maten som din medicin!) Listan på frågorna var lång.

Läkarens – nej, fel – läkarnas svar är alltid ”nej, du kan inte göra någonting”, och jag förstår det samtidigt som jag blir så galet provocerad och frustrerad. För det finns mycket man kan göra för att underlätta, hjälpa och stärka när kroppen och psyket befinner sig mitt i en rådande sjukdom och kris. Något jag lärt mig på vägen under min.

Sitter här och tänker på de där orden ”gå hem och lev ditt liv”. Det är verkligen det jag försöker med. Det jag jobbar på. Men det är inte så enkelt. Ända sedan jag i små steg börjat aktivera och engagera mig mer, främst inom Ung Cancer, men också umgänge och små tågresor, stöter jag på nya utmaningar i olika situationer. Vilan – som fortfarande är A och O – får inte samma stora utrymme. Ibland uteblir den pga livets ständiga pusslande. Hjärnans förändrade förutsättningar skapar begränsningar som vissa dagar är mer märkbara än andra. Tröttheten i huvudet, tyngden i kroppen, spänningarna i axlarna. Hjärtat som av oro och rädsla ibland hoppar över ett slag. Sömnen som uteblir eller tårarna som aldrig slutar rinna. ”Hem och lev ditt liv”, som om jag kunde hoppa tillbaka in i det liv jag levde innan som att inget hänt. Så ihåligt. Så orealistiskt.

Nu står jag inför en ny utmaning, återkommer om den i nästa inlägg. Men dagarna sen senast har bestått av vila, Freja-kärlek och vacker natur, rogivande och stärkande promenader och boostande mat. Det är så det är just nu. Ni är en hel del som hört av er och det är så frustrerande att telefonsamtalen är en sådan sak som så tydligt blir lidande när jag satsar på mitt liv. När jag prioriterar andra saker än enbart vila. Något så enkelt som att prata en sväng i telefonen är idag också något som kan hjälpa eller stjälpa huvudvärken och öronen som tjuter. Svår balansgång. När jag tänker på min vardag och hur jag hela tiden gör ett förebyggande jobb vill jag bara fnysa åt läkarens ord. För mig är det en hel vetenskap att ta sig tillbaka till livet och fortfarande ha hälsan och orken i behåll. Jag har många ämnen jag vill prata om här på bloggen, så jag kommer dela upp dem i kommande inlägg. Del 1, 2 osv, ni får se.

Dagens ljuvliga promenad runt älven.

IMG_4663 IMG_4670 IMG_4673

”Tjooohoooo vad härligt det här är Matte, nu kommer jag!” sa Freja där hon sprang så benen gick som trumpinnar. Åh, min älskade pälsboll vad du gör livet lättare att leva.❤️

Emma

FÖRKYLNING, INSPIRATION & TRÄDGÅRDSTISDAG.

Kort efter Landsmötet blev jag rejält förkyld – därav min frånvaro. Jag har sovit, sovit och sovit. Känt mig så där bedrövlig och dryg när jag lunkat runt i lägenheten med mina näsdukar. Druckit tekopp efter tekopp och massvis med ingefära och honung. Som alltid känns förkylning så onödigt, men det är tur att det går över så jag ska inte klaga. Freja har inte haft de enklaste dagarna då hon löper. Hon är väldigt mycket mer sällskapssjuk än vanligt och dessutom gnällig, något som inte är likt henne. Vissa stunder har det verkat som att hon inte riktigt vetat var hon ska ta vägen då hon står på bakbenen och ligger på frambenen… Know that feeling – mensvärk. Lider med henne och det är så typiskt att jag inte kan distrahera med promenader och lek när jag själv behövt vila och kurera mig. Stackaren :/

Förkylningen börjar avta men inte riktigt hundra än. Halsont till och från och fortfarande tjock i näsa och hals. Kurerar med mera te och ingefära. De stillasittande dagarna börjar ge sina sviter. Mer huvudvärk och orkeslösa muskler, så dumt. Men. Inspirationen från UC-helgen ligger kvar och bubblar inuti och jag fyller på med mer inspiration. Några avsnitt av Trädgårdstisdag och jag känner hur det kliar i fingrarna. Hur jag vill greja i ordning på balkongen och rensa i skåpen. Så jag grejar lite smått – i morgonrock och sockor, med tekoppen i hand.

Emma