”THIGH GAP”, SJUKT & BMI. SJUKT BMI.

Jag minns den där stunden. Stunden jag sträckte mig efter kaffekoppen och chockat ryggade till åt min egna arm. Jag reagerade på att den såg galet smal ut, skinn och ben. Jag började ana varför mamma allt oftare sa ”Men Emma, nu har du gått ner i vikt” när vi sågs. Även om jag själv kunde stå och titta mig i spegeln och inte riktigt förstå vilka kilon hon menade. ”Neej, tycker du verkligen det?” Minns inte när det var, när det började – mina viktproblem. Med tiden, nu när vikt, styrka och muskler återvänder (även om det är en bit kvar) har jag insett det mer och mer. Vilket problem det har varit, hur jävla jobbigt det faktiskt varit. Inser även i skrivande stund att jag inte riktigt pratat om det som jag känner. Kanske har jag också behövt tiden, för att förstå och få lite distans till allt, hur smal jag då var. Även tid till min kroppsliga självbild och hur den faktiskt är lite sned. Kortison-tiden har ställt till både ett och annat, kan jag konstatera med facit i hand.

Jag har alltid trivts i och med min kropp. Men någonstans på vägen blev det liksom fel. Jag har pratat om det tidigare; hur folk har kommenterat min viktnedgång, tittat och reagerat. Dagen M kramade mig på hennes bröllopsdag. Då hon allvarligt ruskade om mig och frågade vart fan jag hade tagit vägen gjorde mig förkrossad. ”Vart är min Emma?” frågade hon oroligt. Där stod jag mitt i bröllopslyckan och plötsligt bröt smått samman av att hon, just hon, frågade. Hon vet varför.
Jag har inte känt igen mig själv, inte gillat vad jag sett, inte trivts i vad jag sett. Inte känt mig bekväm i mitt kroppsliga jag. Inga muskler, platt rumpa och brösten som bortblåsta. Alla former, allt kvinnligt; gone. Fan, jag har knappt orkat bära hem matkassarna och tagit mig uppför trapporna utan att benen nästan gett vika och jag med skakiga armar dumpat kassarna fortast möjligt i hallen. Svag, jag har varit otroligt svag.

Ett BMI på 16,4 är i min värld varken sunt eller hälsosamt. Kan inte förstå hur jag där och då inte såg vad de andra kommenterade på. Visst jag var smal, men äsch inte sååå smal var ungefär min tanke. Jag har alltid varit smal, men när vågen visade 55 kg fick jag en påtaglig inre panik. Botten var nådd, nu fick det vara nog. Att jag sen på nyheterna hörde hur högstadieelever pratade om ”thigh gap” och vilken status det verkade ha, samt höra släktingen och hennes kompis under fikat säga ”nej, jag kan inte ta mer, jag åt chips i helgen så jag måste banta” fick min haka att falla till golvet. Hur de osäkert sneglade på varandras tallrikar – kändes som jag kunde ta på pressen som hängde över. Det var några av alla de små stunder som gjort mig övertygad att jag måste skriva om det här, ur mitt perspektiv. Jag får en klump i magen när jag tänker på människor i min omgivning som mår psykiskt dåligt över sina kroppar och önskar de såg annorlunda ut i kroppen. Vissa önskar de sett ut som mig och allt jag vill är bara att få lite mer kurvor, så som de har. Vackra, kvinnliga kurvor! Jag blir lika ledsen varje gång jag matas med smalhetsen i sociala media. Hur vissa tagit förgivet att jag matvägrat och fått en chock när de sedan sett mig äta tre omgångar ungefär. Det har varit otroligt frustrerande, när jag i själva verket kämpar med att gå upp i vikt. Det i sig kan vara en lika stor kamp, som för någon annan som vill gå ner i vikt. För mig har det varit det, och är fortfarande det.

Vad vet jag. Kanske har jag förnekat, känt mig less, varit naiv, hemmablind eller korkad för att inte ha förstått problemet bättre. Hur som helst. Det här är mitt sätt att säga stopp, att skrika ”nej, nej, nej för i helvete!” åt smalhetsen som pågår i vårt sjukt orealistiska samhälle. Eller kanske jag ska säga hetsen i allmänhet, där det tydligen finns en regelbok för hur du blir perfekt. Där ideal och det eftersträvansvärda ofta är något konstgjort eller (i mina ögon) galet osunt. Många gånger ouppnåeligt på naturlig och hälsosam väg. Vi har alla ett ansvar och jag vill dra mitt strå till stacken.

13662-Love-Your-Body

Jag jobbar på att förändra min självbild till en mer verklighetsbaserad. Ska försöka tänka på vad jag lägger ut för bilder på FB och Instagram. Hur jag pratar och agerar. Det här med att acceptera och älska sin kropp, som den är idag, är något jag verkligen vill komma till. Det är ett av mina nya mål. Att älska mitt yttre så som jag älskar mitt inre. Älska ditt yttre, oavsett om du ”behöver” gå upp eller ner. Och behöver – för vem då? Är din vikt inte farligt låg eller hög, trivs du och är du nöjd är det väl egentligen perfekt!

Emma