”I RECYCLE.”

Mötte en av grannarna igår kväll och som vanligt sprang Freja fram och ville bli klappad. Han böjde sig ner och hejade på pälsbollen, tittade upp på mig och sa mjukt ”Hej Emma”. Två sekunder frågade han hur det var och konstaterade fundersamt att jag såg låg ut. Syns det verkligen så tydligt? Men ja, det gör nog det. Tårarna kom. De ligger så ytligt. Han lyssnade, medan jag bara nämnde lite kort att saker och ting känns lite ovisst med Mårten. Jag försökte hålla mig samlad mellan tårarna. Han lyssnade tålmodigt innan vi pratade om annat och till slut skiljdes åt och sa god natt.

Jag är nog grannen som i vanliga fall pratar med de flesta. Skrattar och skämtsamt slänger käft med både den ene och den andre, men idag orkade jag bara inte. De andra grannarna märkte. Farbröderna satt vid bordet på innergården och jag hörde hur S sa till den andre att Freja alltid vill fram och hälsa medan vi passerade dem. Hon drog mot dem och viftade glatt på svansen. Jag log, drog i kopplet och småskrattade ett hej samtidigt som jag började styra mot ingången. Hörde hur de fortsatte med att säga att jag alltid brukar stanna och prata. Rösterna försvann bakom mig medan jag gick in genom porten och uppför trappen. Jag orkade inte. Orkar inte. Frågar någon hur det är så rinner det över. Kranen forsar samtidigt som jag går runt i mitt vakuum tänker jag nej, nej, nej. Läkarna har fel. Det måste vara fel, de har haft fel förut, de är klart det här inte stämmer. Vilken förklaring som helst, jag köper den. Jag köper den, på en gång. Oavsett. Det är fel, den där ”misstänkta tillväxten” var bara en liten skugga. Ett misstag. Snälla säg det. Nyp mig och låt mig vakna upp ur mardrömmen.

Känner mig som Adam i filmen 50/50.

A tumor? Me?
Yes.
Eeeh, that.. that doesn’t make any sense though. I mean… I don’t smoke, I don’t drink. I… recycle.

Precis så känner jag. Eller som Mezgin sa när vi pratade i telefon. ”Men jag fattar inte. Du har ju gjort allting rätt. Det här kan inte hända, du har ju gjort allting rätt”. Det är exakt vad jag tänkt och det var så skönt att höra henne konstatera samma sak. Även fast jag vet att livet inte kommer med några garantier och att det bara är fet otur, så kan jag inte rå för att ställa mig frågan ”vad gör jag för fel?”. Jag ska inte, jag vet. Jag ska inte.

Förresten, har ni inte sett 50/50 så se den.

Emma

MISSTÄNKT? TILLVÄXT? I EN OCH SAMMA MENING?

Äntligen blev det till slut torsdag, tänkte jag när klockan ringde vid 06:30 imorse. Åt rejäl frukost i lugn och ro innan brorsan plockade upp mig och vi begav oss mot Falun. Halvårskontroll och som jag har våndats till och från. Skönt att få det överstökat. Väl där gick det som på rullande band. Det gick till och med så snabbt att jag inte hann fatta vad som hände. Sköterskan kom och jag gick med henne, där stod brorsan med min handväska och fick otydliga instruktioner vart han skulle ta vägen. Tur han är klok nog att fatta ändå.

Det bankande röret kändes ändå rätt okej när jag låg där. Ingen sentimental låt på radion som gör det påtagliga allvaret i situationen ohanterlig. Tårarna brände liksom inte och klumpen i halsen uteblev. Vi gick där ifrån skrattandes åt våra (läs mina) försök att ta standard ”Fuck cancer”-bilden, fast i ny tappning. Med en heel click. Konstaterande: jag kan inte göra en heel click. Väl hemma kurrade magen som aldrig förr, kan inte förstå det med tanke på den stadiga frukosten… Fixade kaffe och favorit-smoothien när telefonen plötsligt ringde. ”Inget uppringnings-ID” tänkte jag förvånat när jag såg skärmen. Hjärnan hann tänka ett till varv; det kan bara betyda en sak. Kvinnan ringde från neurologmottagningen och sa att K, min läkare, vill träffa mig. Idag eller imorgon. Samma procedur – brorsan hämtar upp mig – vi åker in. Jag fattade, redan i bilen vad som kommer sägas. Även fast jag inte ville. Även fast jag hoppades hoppades hoppades. Men jag vet, de ringer inte så här om det inte är något konstigt eller fel.

K tar emot oss och vi går in på hennes rum. De har kollat på bilderna och ser en misstänkt tillväxt. ”Misstänkt tillväxt”. Hör jag rätt? Säger hon det verkligen? Vad är det hon säger? Har jag väckt den björn som sover…? Är Mårten aktiv igen? Misstänkt tillväxt? ”Nu väntar vi på att Uppsala ska kolla bilderna och återkomma hur det blir”. Jag både såg på henne och hörde i hennes röst hur jobbigt det var att lämna det beskedet. Det var minst lika jobbigt att få det. Ett slag i magen. Luften gick ur mig.

Till hösten är det 4 år sedan djävulens påfund barkade in i mitt liv. Cancer. Kontrollerna har sett bra ut hittills att det nästan blivit en vana att i förskott säga när folk frågar att ”jodå, men det ser nog bra ut den här gången också”. Men nu sitter jag här. Försöker samla mina tankar, som far både åt höger och vänster. Ända sedan jag lämnade Ks rum har det pågått en hetsig diskussion med rösterna i huvudet. Det är tamejfan värre än en politisk debatt under valår. ”Gör inte en höna av en fjäder, oroa dig inte, ta det då” battlar med ”Vad fan händer nu? Blir det strålning? Hjärnoperation? Alla risker… Kommer jag slängas tillbaka till det helvete jag tidigare gått igenom?”. Den första rösten kontrar med ”Men gör nu inte en höna av en fjäder. Skit i hönan, tänk på fjädern. Fjäder fjäder fjäder. Ta inte ut något i förskott. Och oroa dig inte”. När jag kom hem visste jag knappt var jag skulle ta vägen. Kopplade vovven och gick, vet inte vad jag gjorde men benen styrde mot älven. Gå till älven, gå till älven, andas och sitt. Samla dina tankar. Samla dig.

IMG_5232Men det går ju inte. Känslorna rinner över och tårarna vägrar ta slut, det spelar ingen roll att jag har fått ett ”misstänkt” och otydligt svar. Det går inte att inte tänka ”tänk om…”. Det går inte att hålla tankarna i styr, på banan. För hur i hela helvetet ska jag inte kunna oroa mig? Hur, hur, hur ska jag kunna låta bli att se alla möjliga scenarion spelas upp likt en film i huvudet. Det känns som att hela kampen – från början till nu – swishar förbi på några nanosekunder. Nu står han här igen, Mårten, mitt emot mig. Utmanar mig, sträcker ut sina händer med sitt äckliga hånflin i fejset och jag vet. Jag känner det, han kan rycka ifrån mig allt om han bara vill det. Det är ett scenario i mitt huvud jag inte kommer ifrån.

Emma

DON’T WORRY.

Jag har återfått kontrollen. Tror jag. Räddningen har varit träning, musik och naturen. Självklart Freja också. Ibland när känslorna rinner över vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Det är som att hela jag går sönder, krossas och faller i tusen bitar. Ett fritt fall, rakt ner platt i marken. Känslorna rinner ofta över när tröttheten är stor och tankarna spårar ur. Alldeles för mycket ”tänk om”-tankar. Försöker göra som Mezgin och jag för ett halvår sedan sa, när oron var minst lika stor: leva i nuet fullt ut och ta domen när den kommer. Som jag alltid försöker leva, men vissa dagar är det svårt. Så igår sprang jag och jag sprang och sprang och sprang, tills benen kändes som spagetti och svetten rann. I lurarna hade jag Madcons ”Don’t worry”.  I know we’ll be alright, don’t worry ’bout a thing. Don’t worry ’bout a thing. 🎶 Träning får mig alltid att må bättre – kvällen kändes räddad och när det var dags att sova försvann jag relativt snart in i sömnens dimma.

10389285_10153190923764263_6925855957745974384_n

Till en annan sak, jag måste fråga; vilken är likheten mellan dessa två? Freja och kossan alltså.

IMG_5214 IMG_5215Den är självklar – de betar lika mycket. Och just ja, ser nog lika lite.

Emma

DE KALLAR MIG STARK.

Inatt 01:06.

Vet inte om jag vill kräkas, gråta eller svettas bort. Kanske allt på samma gång. Jag snurrar in mig i både täcket och lakanet, kan inte sova. Det känns som att ångesten över att inte hinna leva ska kväva mig. På torsdag ska jag köras in i röret, det bankande, välbekanta jävla MR-röret. Sömnlöshet och mer huvudvärk – tydligen som i vanlig ordning när halvårskontrollen närmar sig, även om jag knappt minns det själv. De säger att jag är stark, men vad är att vara stark egentligen? Att göra det jag är illa tvungen? Att bara stå ut för att jag vill leva? Jag känner mig inte stark, jag känner mig liten. Känslorna gjorde en vändning och rann över på några få men långa timmar.

Det är skrämmande. Paniken i kroppen är lika stor som den var när jag var liten och det gick en hund på andra sidan vägen. Ja, jag hade en fobi för hundar när jag var liten. Fråga mamma, pappa eller något av syskonen hur jag krampaktigt tryckte mig mot närmaste person, drog i allt från jackor till tröjor när jag fick syn på dem. Eller bara hörde dem för den delen. Direkt sökte jag av efter hotet och letade en trygg plats, helst mammas eller pappas huvud. Både högt och bra, där når de mig inte. Skräckslaget, drog jag i dem, med en känsla av att jorden håller på att sluka mig. Där är jag nu, fast det är inte hundarna som hotar. Det är Mårten. Han lurar bakom hörnet och jag hoppas, ber och försöker andas. Tänk rationellt, Emma, ta det lugnt nu. Hör mammas lugna röst ta över. Emma, du har alltid mer huvudvärk och sover dåligt inför halvårskontrollerna. Det är bara oro, du är bara orolig. Min röst fortsätter med att berätta att kroppen vet. Den vet och den säger till när något är fel, och du lyssnar ju. Visst gör jag väl det, lyssnar på den och varningssignalerna?

Ja. Skit i hjärnspökena. Skit i hjärnspökena… Men huvudvärken, brukar den verkligen kännas så här, på det stället, precis där Mårten byggt sitt territorium? Nej, andas nu. Ett andetag åt gången.

v312

Emma

DET HÄR MED ATT FOKUSERA PÅ SIG SJÄLV.

Vi pratade om det, där vi äntligen satt tillsammans i soffan i måndags. Jag och Madde. Hon har alltid så mycket klokt att säga och hon får mig ofta att gråta. På ett bra sätt. Det är som att proppen lossnar och där sitter jag med krokodiltårar som aldrig vill ta slut. Det finns så mycket jag är ledsen över. Förut grät jag varje dag, bara mer eller mindre. Nu händer det mer sällan men när jag väl slår på kranen finns det inget stopp. Precis som att jag behöver gråta ikapp för alla de dagar jag inte fällt några tårar. Som att jag måste göra en tårtömning varje vecka och gör jag det inte så blir det en forsande översvämning när det väl händer. Vissa dagar krävs det inte mycket för att kranen ska slås på… speciellt inte när jag är med henne. Antar att det är för att jag vet att hon vet, förstår och bryr sig. Handen på axeln. Jag behöver varken förklara eller försvara, det är bara bra på något sätt. Det är det som är äkta vänskap har jag förstått – när ord inte alltid behövs.

Det är inte första gången hon säger det till mig, hon är inte heller den första personen som säger det. Det där om att jag måste fokusera på mig själv. Glömma alla andra runtomkring och deras problem. ”Du har ditt som du måste fokusera på”. Ja, jo… ”men” vill jag säga. Jag försöker men har så otroligt svårt. Faller snabbt tillbaka i gamla invanda mönster där jag sitter och funderar över hur han mår, hur hon har det och hur det går för dem, hon, hon och han. Ja, listan över personer jag funderar och bekymrar mig över är lång. Det här med att bara släppa och fokusera på mitt är en av mina största svårigheter. Jag hamnar lätt i en argumentation med mig själv som går i stuket ”det går framåt för mig” eller ”det är bättre”, vilket leder till att jag ställer högre krav på mig själv att finnas där för andra som har det jobbigt. ”Emma, du har hjärncancer” utbrister hon. Känner hur jag sväljer och sväljer, medan ögonen tåras och hettan i ansiktet smyger sig fram. Jag ser henne bara som en kontur där jag frenetiskt sitter och blinkar för att få tillbaka sikten. Som vindrutetorkare på en bil i hällregn, meningslöst. ”Men grina då!” tänker jag trött på mig själv och alla känslor som ständigt hoppar runt inuti. Det är den där detaljen jag aldrig kan springa ifrån, skiten jag gått igenom och situationen ser ut som sådan, Mårten och sviterna. Rycker ibland i axlarna åt mig själv, tänker ”ääääsch”, samtidigt som jag vet att det är precis tvärtom. Det är inte äääääsch någonstans. Det är jävligt. Jobbigt att leva med, hur mycket det än går framåt.

Jag bankar huvudet i väggen, när jag går runt och funderar på alla andra. På hur jag kan hjälpa eller åtminstone underlätta. Samtidigt som jag har fullt upp med mig själv och mitt liv. Det är fan sjukt hur jag håller på ibland. Det här med att lägga bort andras svårigheter och inte ta på mig ansvaret för dem… Fan, jag vet inte hur jag ska göra det. Samtidigt tänker jag att det är som med allt annat jag tvingats tackla. I början har jag stått där som ett frågetecken, tänkt hur hur huuur ska det här gå? och med tiden när saker har processats kommer lösningar och sätt att förhålla sig till det. Vad nu ”det” än har varit.
e50d3af7Ja, jag tränar på att fokusera mer på mig och släppa alla andra. Vissa dagar är det enkelt, andra dagar otroligt svårt.

Emma

KÄNSLORÖRAN.

”Men hur är det nu då? Med huvudvärken?” frågade han fundersamt. ”Jo men det är rätt okej ändå, det går framåt.” svarade jag. ”Hur illa är det, är det som migrän typ eller?” fortsatte han. Jag tänkte efter, försökte känna efter för att komma på en enkel förklaring att kunna förstå. ”Nja, jag skulle nog inte säga migrän, men huvudvärk, jag är lite trött idag så det känns i ögongloberna, och pannan…”. ”Det skulle jag kalla migrän” sa han. Jaha, tänkte jag och förstod i samma stund att mina referensramar skiljer sig drastiskt från någon annans. Jag har levt med den länge nu, huvudvärken. Som jag sa till I där vi satt i bilen påväg hem till M och E, minns jag knappt hur det är att inte ha huvudvärk. Jag tycker den har blivit bättre, vissa dagar och stunder känns det liksom lätt i huvudet. Det är oftast när jag mår bra, skrattar och känner mig relativt avslappnad.

Gårdagen i Västerås gav mycket energi. Att kliva av tåget och sätta fötterna på de välbekanta gatorna kändes magiskt på något vis. Det är verkligen en hemma-känsla som infinner sig. Lukten, känslan och atmosfären – går knappt att förklara, än mindre förstå för någon annan. På grund av Mårten blev jag tvungen att lämna stan. Åka tillbaka till Dalarna för att få stödet och hjälpen jag var i stort behov av. Nog känns det som att jag och Västerås har en hel del ouppklarat, som att jag inte är riktigt färdig. I Västerås hittar jag delar av mig själv som jag tappat på vägen, tjejen som jag var då och som fortfarande finns långt inuti vaknar till liv. Jag saknar mycket som har med Västerås att göra och en stor del av mig är kvar där än idag.

Hela känslolivet dansar runt i bröstet när jag tänker på det. Samma dag som jag får välkomna E till livet får jag några timmar senare reda på att Jakob somnat in. Jakob som jag nämnt tidigare, han som gav en elakartad och otroligt aggressiv hjärntumör en jävla fight. Jag vet liksom inte vad jag ska känna över det. Lyckan över E och sen sorgen över cancern, som tar liv alldeles för tidigt och ofta. Samtidigt som glädjetårarna tränger krockar det med ilskan. Jag vill skrika så lungorna sprängs, sparka, slåss och gråta tills jag faller ihop. Känner jag mig bedövad samtidigt som jag känner hur hjärtat argt slår och tårarna rinner. Vad fan ska man känna? Vad ska man tänka? Nej. Känslolivet kanske inte dansar direkt. Det är mer som en tromb eller virvelvind. Ett okontrollerat snurrande som inte är speciellt greppbart eller logiskt. En mix av olika utdrag ur känsloregistret, som vanligt. Jag hann aldrig träffa Jakob, som även han var en krigare i Ung Cancers Fuck Cancer-armé, men som vanligt när någon ung med hjärntumör går bort berör det mig extra, oavsett om jag kände dem personligen eller inte. Konstigt vore kanske annat… Han inspirerade mig, i min kamp.

Skänk en slant till min insamling här.

Skärmavbild 2015-07-14 kl. 21.10.40

Emma

LIVET.

Utanför på innergården hör jag barnbus och de vuxnas fikaprat. Grannen har kalas för sonen som blev 2 år igår. Lilla Rasmus som nyss låg och sprattlade som en liten parvel här hemma i soffan på nyår. Men alldeles uppenbarligen var det inte nyss. I morgon bär det av till Västerås för bebismys med paret Sestans dotter. Underbart, som jag längtat efter de föräldrarna och som jag ser fram emot att träffa deras lilla E. Äntligen. Och Västerås, nej det var inte igår det heller.

Gårdagen spenderades med L, som vanligt blev det prat ända in på småtimmarna. Även hon blir inom några månader mamma. Jag är så töntig när jag tänker på de här sakerna, men det är så mycket som händer inombords. Tårarna kommer i princip alltid. Så mycket glädje och lycka för vännernas skull och samtidigt sätter det igång en massa tankar på mitt eget liv och min tillvaro. Något saknas. Någon saknas.
drom-om-morgondagen-minns-gardagen-lev-idag
Emma

”THIGH GAP”, SJUKT & BMI. SJUKT BMI.

Jag minns den där stunden. Stunden jag sträckte mig efter kaffekoppen och chockat ryggade till åt min egna arm. Jag reagerade på att den såg galet smal ut, skinn och ben. Jag började ana varför mamma allt oftare sa ”Men Emma, nu har du gått ner i vikt” när vi sågs. Även om jag själv kunde stå och titta mig i spegeln och inte riktigt förstå vilka kilon hon menade. ”Neej, tycker du verkligen det?” Minns inte när det var, när det började – mina viktproblem. Med tiden, nu när vikt, styrka och muskler återvänder (även om det är en bit kvar) har jag insett det mer och mer. Vilket problem det har varit, hur jävla jobbigt det faktiskt varit. Inser även i skrivande stund att jag inte riktigt pratat om det som jag känner. Kanske har jag också behövt tiden, för att förstå och få lite distans till allt, hur smal jag då var. Även tid till min kroppsliga självbild och hur den faktiskt är lite sned. Kortison-tiden har ställt till både ett och annat, kan jag konstatera med facit i hand.

Jag har alltid trivts i och med min kropp. Men någonstans på vägen blev det liksom fel. Jag har pratat om det tidigare; hur folk har kommenterat min viktnedgång, tittat och reagerat. Dagen M kramade mig på hennes bröllopsdag. Då hon allvarligt ruskade om mig och frågade vart fan jag hade tagit vägen gjorde mig förkrossad. ”Vart är min Emma?” frågade hon oroligt. Där stod jag mitt i bröllopslyckan och plötsligt bröt smått samman av att hon, just hon, frågade. Hon vet varför.
Jag har inte känt igen mig själv, inte gillat vad jag sett, inte trivts i vad jag sett. Inte känt mig bekväm i mitt kroppsliga jag. Inga muskler, platt rumpa och brösten som bortblåsta. Alla former, allt kvinnligt; gone. Fan, jag har knappt orkat bära hem matkassarna och tagit mig uppför trapporna utan att benen nästan gett vika och jag med skakiga armar dumpat kassarna fortast möjligt i hallen. Svag, jag har varit otroligt svag.

Ett BMI på 16,4 är i min värld varken sunt eller hälsosamt. Kan inte förstå hur jag där och då inte såg vad de andra kommenterade på. Visst jag var smal, men äsch inte sååå smal var ungefär min tanke. Jag har alltid varit smal, men när vågen visade 55 kg fick jag en påtaglig inre panik. Botten var nådd, nu fick det vara nog. Att jag sen på nyheterna hörde hur högstadieelever pratade om ”thigh gap” och vilken status det verkade ha, samt höra släktingen och hennes kompis under fikat säga ”nej, jag kan inte ta mer, jag åt chips i helgen så jag måste banta” fick min haka att falla till golvet. Hur de osäkert sneglade på varandras tallrikar – kändes som jag kunde ta på pressen som hängde över. Det var några av alla de små stunder som gjort mig övertygad att jag måste skriva om det här, ur mitt perspektiv. Jag får en klump i magen när jag tänker på människor i min omgivning som mår psykiskt dåligt över sina kroppar och önskar de såg annorlunda ut i kroppen. Vissa önskar de sett ut som mig och allt jag vill är bara att få lite mer kurvor, så som de har. Vackra, kvinnliga kurvor! Jag blir lika ledsen varje gång jag matas med smalhetsen i sociala media. Hur vissa tagit förgivet att jag matvägrat och fått en chock när de sedan sett mig äta tre omgångar ungefär. Det har varit otroligt frustrerande, när jag i själva verket kämpar med att gå upp i vikt. Det i sig kan vara en lika stor kamp, som för någon annan som vill gå ner i vikt. För mig har det varit det, och är fortfarande det.

Vad vet jag. Kanske har jag förnekat, känt mig less, varit naiv, hemmablind eller korkad för att inte ha förstått problemet bättre. Hur som helst. Det här är mitt sätt att säga stopp, att skrika ”nej, nej, nej för i helvete!” åt smalhetsen som pågår i vårt sjukt orealistiska samhälle. Eller kanske jag ska säga hetsen i allmänhet, där det tydligen finns en regelbok för hur du blir perfekt. Där ideal och det eftersträvansvärda ofta är något konstgjort eller (i mina ögon) galet osunt. Många gånger ouppnåeligt på naturlig och hälsosam väg. Vi har alla ett ansvar och jag vill dra mitt strå till stacken.

13662-Love-Your-Body

Jag jobbar på att förändra min självbild till en mer verklighetsbaserad. Ska försöka tänka på vad jag lägger ut för bilder på FB och Instagram. Hur jag pratar och agerar. Det här med att acceptera och älska sin kropp, som den är idag, är något jag verkligen vill komma till. Det är ett av mina nya mål. Att älska mitt yttre så som jag älskar mitt inre. Älska ditt yttre, oavsett om du ”behöver” gå upp eller ner. Och behöver – för vem då? Är din vikt inte farligt låg eller hög, trivs du och är du nöjd är det väl egentligen perfekt!

Emma

#FUCKYOURFEARS & #ÄLSKALÄSKIGT

Ja, nog slåss de två männen om 1a platsen när det gäller mina idoler. Har inte många idoler egentligen, men Johannes Hansen och Kjell Enhager är definitivt två av dem.

Så inspirerande båda två och denna gång vill jag tipsa om Kjell Enhager i P1 – klicka här för att lyssna. Lovar att du kommer reflektera över både ett och annat och förhoppningsvis även skratta och bli inspirerad!

Ja, nog är det någonting som är så galet lockande för min del i det här med att gå emot sina rädslor totalt. Jag blir aldrig besviken efter att ha lyssnat på dem haha, men åh vad det kliar i mina fingrar nu!

Nästa steg… jag vill ta nästa steg i livet.

Emma

5-ÅRINGEN VS FIGHTERN.

Fläkten går på högvarv medan jag försöker tänka i värmen. Ibland känns det som att tankarna står still, precis som luften gjort i lägenheten de senaste dagarna. Vi har sovit länge här hemma, så helgen har försvunnit i ett nafs. Promenader i solen och bad för Freja har dominerat. Jag både svettas och njuter av sommarhettan. Helgen har haft en genomgående skön stämning över sig. Peace and Love-festivalen har pågått här i stan, så utanför har musiken strömmat ur högtalarna och folket festat. Peace and Love står för mycket minnen för min del. En känsla av frihet och oändliga möjligheter. Glädje, galenskaper och ren lycka. Jag är så glad att jag gjort det. Saknar det inte, men minns tiden med ett leende på läpparna. Känslorna jag hade där jag gick med vännerna.

Det jag kan känna att jag många gånger idag saknar är den där känslan av frihet och oändliga möjligheter. Möjligheterna finns idag i mitt liv, men jag kan inte springa i från det faktum att jag är sjuk, även om det inte syns eller direkt märks för andra. Men min vardag är en vardag som hela tiden kantas av sorg, kontroller och stundvis en överväldigande rädsla för vad som komma skall. Även om det är bra idag, bra igår, bra just nu. Polen-resan rörde upp en hel del känslor. Likt de resorna alltid gör. Resor till vänner när min vardag åker ut i periferin och jag där och då kan trycka lite på paus-knappen. Glöm-Mårten-för-en-stund-knappen. Det är lättare att fly verkligheten när jag åker bort, då kan jag för några dagar vara i en annan bubbla än min vardagsbubbla. Lyckorusen kommer ofta på rad, glädjen jag känner då är starkare än någonsin förut. Jag blir ofta så där blödig och tårögd. Förut hade jag tagit det för givet – att jag kunde vara med på vaddetnumåvara. Det var en sådan självklarhet, fanns pengarna var det bara att åka. Nu är det hela tiden en avvägning som måste göra, fysiskt sett. Men jag tränar på att säga Fuck Cancer och fortsätta följa mina önskningar utan att köra över kroppen totalt. Kan konstatera att det är en balansgång att få det att gå ihop vissa perioder.

Men så dyker ibland den där tanken upp. Tanken som får mig att få svindel så det isar till långt nere i benen. ”Är jag realistisk?” Jag vet ingenting om mina odds med Mårten, vill inte heller veta. Det handlar enbart om att vara på rätt sida av oddsen, men så är jag ju inte mer än människa heller och då kommer den där tanken. ”Tänk om jag inte hinner…?”. ”Tänk om det aldrig kommer gå?”.

Nej, jag kan inte tänka så. ”Tänk om…” är en mening min hjärna måste glömma. Min hjärna ska enbart tänka ”Jag vill. Jag kan. Jag ska.”. Så otroligt jävla kluvet – den där striden mellan den oroliga lilla 5-åringen inuti mig och sen fightern med en stålrustning och massa jävlaranamma.

Skärmavbild 2014-09-10 kl. 17.53.48

Bära eller brista, allt eller inget. Leva livet – det är allt jag vill. Jävlaranamman måste alltid vinna. 5-åringen får visa sig ibland, men bara ibland.

Emma