VECKAN.

Dagarna som Agda 90+ börjar bli ett minne blott. Kroppen läker sakta men säkert och jag har satsat fullt ut på återhämtning och vila, bra mat och motion. Sömnen har verkligen varit sådär när jag knappt vågat röra mig på grund av stygnen och sovit på rygg. Jag har absolut fått större respekt för de som genomgått operationer i magområdet. Dagarna efter operationen har fått mig att inse vilken stor skillnad det är på att operera sig i huvudet och i magområdet – på gott och ont. Huvudet sitter där det sitter, fast och stilla, sedan kan man röra sig relativt fritt i resterande kroppen. Men att operera sig vid magen gör ju att man blir rätt begränsad i rörligheten. Jag har i alla fall känt det så, otroligt obehagligt att bara ta ett djupt andetag. Värken (i huvud och axlar/nacke) som jag lever med dagligen har jag lärt mig hantera genom djupandning. Problemet med värken jag haft efter laparoskopin var att varje andetag kändes som tusen nålar i hela överkroppen. Varje rörelse, varje steg kändes. ”Tandvärk i axlarna”, ja jag har fått känna på en ny typ av smärta och jag hade i början inte någon aning hur jag skulle hantera den. Så fort jag tog ett djupt andetag kände jag i samma stund misstaget…

Nu har det gått lite fler dagar och ”tandvärken” har släppt. Däremot har huvudvärken sen några dagar tillbaka slagit till med full kraft istället. Spänningarna i axlarna och käkarna… ja vad ska jag säga? Massage imorgon och jag har minst sagt ett stort behov. Annars har dagarna sett ganska likadana ut – promenader, vila, mat – och just det; veckans höjdpunkt: kaffeprat med efterlängtad Mezgin. Hon gör mig så genuint jävla glad och lycklig.❤️

Några glimtar ur veckan. Kossorna njöt där i sommargräset, Freja och jag likaså på vår favoritslinga runt Dalälven.
IMG_4768IMG_4798 IMG_4795 IMG_4790

IMG_4814

IMG_4784Jag försöker njuta av livet mer, varje dag. Veckan avslutades med frisörlyx och en regnig tur till Leksand för brunch – synd flera av medlemmarna blev sjuka i sista stund inför vår träff i Ung Cancer. Men det var värt att åka ändå – kan varmt rekommendera Leksands Gårds Cafés brunch på söndagar! Mums!😋

Jag tränar också på att se det jag har och vara tacksam för det. Idag tackar jag för Freja, soffhäng och söndag. Känns extra mysigt när det smattrar på fönsterbläcket utanför.

Emma

LAPAROSKOPI – DONE.

Klockan ringde 05:15 imorse, efter en natt med ständigt vändande och vridande i lakan som doftar nytvättat och en kropp som luktar antiseptiskt. Finns det något jag verkligen ogillar så är det att duscha inför en operation. Allt blir så verkligt, påtagligt och lukten… lukten… Stod i duschen igår kväll och kände hur minnena från Akademiska Sjukhuset kom tillbaka. Hur tårarna ibland trängde när proceduren än en gång skulle genomgås. Fast denna gång hemma och inför en laparoskopi. Ingen hjärnoperation. Men ändå, känslorna finns där. Oron inför vad som komma skall och vad det innebär. Riskerna. Håret som totalt förvandlas till ett ohanterbart Svinto efter 4 omgångar bakteriedödande medel. Usch, det spelar ingen roll hur stort eller litet ingrepp det är. Jag känner mig så galet utelämnad och liten i en sådan situation.

Mamma kom, hämtade upp mig och vi for till Falun för inskrivning. Provtagningar och standardfrågor, de där extremt smickrande och charmiga (hmm nej, inte riktigt) sjukhuskläderna åkte på och till slut rullades sängen in i operationssalen. Första operationstid – nice, nu får vi det här överstökat! Operatören vad en skön dansk, Bente, som med varm hand och personlighet gjorde att det kändes lite bättre. Helt fantastiskt bemötande på Gynavdelningen på Falu Lasarett, känns viktigt att nämna. Jag var i goda händer och det underlättar alltid i en spänd och smått orolig kropp. När det var dags för narkosen började jag känna efter. Något jag börjat göra allt mer med tiden, vet inte riktigt varför. En del av mig tror att jag gör det för att jag vill verkligen känna vad som händer, hur det känns. Läkaren avbröt mig i mitt inkännande med ”oj vad du känner efter nu, jag ser det i dina ögon”. Ja, svarade jag och skrattade lite smått, jag vill det – tänkte jag. Vill minnas någorlunda hur det känns.

29 minuter sedan var det klart. ”Emma, Emma, Emma” hörde jag någon ropa långt bort och till slut såg jag dem. De där sköningarna som slänger med kommentarer för att lätta upp hela situationen. Jag var lite blek men pigg… och hungrig haha. Fick komma till mitt rum och nu sitter jag hemma i soffan. Hasar runt som tant Agda 90+, med en framåtlutad Quasimodo-style, fast jag vill helst inte röra mig alls. Känns som tandvärk i hela överkroppen och att andas gör det värre. Att skratta också, så dumt när man har mamma med sig, haha! Humorn är alltid med oss och speciellt i dessa lägen, då den är så viktig.

FullSizeRender-2FullSizeRender-1FullSizeRender

Jag sjunker ner lite längre ner i soffan, tittar ut på himlen som just gick från regnig och mörkgrå till ljusblå. Solen värmer genom fönstret och jag andas försiktigt, njuter av att vara hemma igen efter lyckad titthålsoperation. Pälsbollen som först låg och snarkade bredvid åkte till kompis för lite bus. Så jag känner mig ändå glad. Tacksam att cystan är borta och det är bakom mig. Tacksam åt vetskapen att den här värken, den går över. Den är i alla fall tillfällig.

Emma

UTMANINGEN.

Ung Cancer lyfter många viktiga ämnen och frågor. En av dem är cellprovtagningarna som vi kvinnor blir kallade till regelbundet från det att vi fyllt 23. Något jag också vill lyfta, för det är så extremt viktigt att gå på dem!

Förra året skulle jag gå på min provtagning och under undersökningen konstaterades att allt såg normalt ut. Det enda som läkaren nämnde var att han inte kunde se min vänstra äggstock, men han pratade inte mer om det. Förklarade bara att jag skulle få ny kallelse inom några månader för ny undersökning och att jag skulle ta blodprover inför besöket. Okej, det fixar vi väl, tänkte jag och satte mig på bussen hem. Månaderna(?) gick och livet rullade på. Jag har haft fullt upp med kroppen-vardagen-pusslet så tiden har fullkomligen rusat förbi. I början av året kom återbesöket och det konstaterades en misstänkt cysta på den vänstra äggstocken. Återigen var det lika. Läkaren gick inte in så mycket på det utan ville att jag skulle komma tillbaka några veckor senare för att se om den var kvar eller om den försvunnit. Cystor kan tydligen göra det. Okej tänkte jag, igen, och åkte hem. En liten oroskänsla fanns i magen men jag gick ändå på en gång in med inställningen att ”jag får ta det då, om det skulle vara något. Hon sa ju att den kan försvinna av sig själv, vi får hoppas på det.” Landsmötet med Ung Cancer kom och jag svävade som på moln av lycka den helgen. Glädjen inför framtiden var ännu större och mina drömmar började kännas närmare än någonsin. Det blev måndag och dags för det andra återbesöket. Cystan konstaterades vara kvar och hade vuxit lite. ”Hmm…” sa läkaren, ”ja jag vill nog ta bort den här. Det blir före eller efter sommaren, titthålsoperation”. Sen kom detaljerna – proceduren och riskerna.

Därifrån gick jag med klumpen i halsen. Svalde och svalde på bussen tills jag klev av och stegade hemåt. Då rann det över. Ju närmare hem jag kom desto svårare blev det att hålla inne tårarna. Den rosa tuttifrutti-bubblan från helgen sprack. Verkligheten knackade på och rädslan att förlora allt jag börjat bygga igen kändes så stark. Det vore så jävla jävligt rent ut sagt, om det skulle skita sig nu. På grund av en dum liten cysta på äggstocken. Många runt om stöttade och peppade genom att säga att det kommer gå bra, det där gör läkarna varje dag, det är ingen stor grej, oroa dig inte för det du. Jag vet ju så väl att alla menar väl, alla vill enbart underlätta och stötta mig med de orden, men jag kände mig orolig. Känner mig orolig. Lättnaden sköljde över när Lena berättade vad läkaren sagt till hennes pappa när han stod inför en hjärtoperation: ”Det är ingen stor grej för läkarna, men det kanske är en stor grej för dig.” Precis så har jag känt. Det spelar ingen roll att läkarna gör det varje dag, att det är vanligt med cystor på äggstockarna osv osv, jag är fortfarande orolig. Mina känslor blev bekräftade och var okej att känna. Jag andades ut och slappnade av i den ”lilla” saken, känslan av att jag inte är löjlig och förstorar något. Mina känslor är mina och sanna för mig, oavsett omständigheter hit och dit. Att gå igenom en operation väcker dessutom extremt mycket skrämmande minnen på grund av Mårten. Minnena bubblar upp, känslor kommer tillbaka och upplevelsen av att vara helt utelämnad är så påtaglig. Det känns stort och skrämmande, det finns ingenting liknande rutin som läkarna har i situationen.

Det viktigaste jag vill säga med detta inlägg är: gå på dina cellprovstagningar! Då kan man upptäcka sådana här saker i tid och få den hjälp man eventuellt behöver. Vi har en sådan förmån med dessa när vi bor i Sverige, vi måste ta vara på den. Nästa gång du går på din provtagning, ta en ”cellfie” och hashtagga cellfie på sociala medier. Sprid budskapet – det är bokstavligen livsviktigt! En sak till: Det är okej att känna – kolla videon här och kom ihåg de orden. Det ÄR okej att känna.

cellfielogga

Måtte det tamejfan gå bra. Det ska gå bra. Nästa onsdag kommer det som känns som en utmaning. Då gäller det.

Emma

GOOD NEWS, HAPPY FEELING.

Igår, sen eftermiddag. Farmor i andra änden av tråden. Jag behövde knappt ställa frågan innan jag hörde att hennes röst brast och vi båda hade tårar som trillade nerför våra kinder. Vi drog en lättnadens suck och andades ut en aning. Operationen gick bra och det är en sådan befrielse att jag vågar slappna av lite igen. Det känns skönt att det största hindret är avklarat, nu är det bara vägen tillbaka som måste få gå bra. Farfar har haft nog med djävulskap i kroppen känner jag.

Jag tror det har underlättat hela situationen att jag haft saker att göra om dagarna. Hunden har fått lekt med sina vänner och jag med mina. Vi har varit mycket ute och njutit av vårvädret. Strosat fram och bara varit. Jag känner mig rätt trött, men den stora fördelen med det är att jag somnar ganska snart efter att jag lagt huvudet på kudden. Det är en utmaning att vänja kroppen och huvudet med mer aktiviteter, intryck och ljud men det går framåt. Det blir dock märkbart tydligare att jag verkligen måste ha mina pauser under dagen. Vilan och maten är a och o, så jag är verkligen som Skalman, jag har min mat och sovklocka, haha!

Ibland i livet känns det som att det inte händer någonting, sedan kommer allt samtidigt. Det är lite mina dagar just nu, allt kommer samtidigt. För några veckor sedan kände jag mig så trött och less på vardagen. På det mesta. Inte mycket kändes kul. Nu är jag inplanerad på både det ena och det andra framöver och det känns så roligt. Inspirerande och upplyftande. Jag har mycket att se fram emot och den här våren rusar i full fart. Jag älskar den här tiden, livet känns liksom lättare att leva när timmarna med ljuset blir fler och vetskapen om den fina tid som ligger framför våra fötter. Jag försöker ofta stanna upp – ta in både omgivning och miljö samt påminna mig själv att komma ihåg att njuta av livet.
Njuta av nuet.

Emma

EN ANNAN DAGEN D.

Vi åt glass och pratade ända in på småtimmarna inatt. Min och Lenas grej är att prata, prata, prata och prata. Våra samtalsämnen och konversationer tar aldrig slut. Det enda som stoppar oss är klockan och insikten när man tittar på klockan och konstaterar ”jävlar”. Tiden sprang återigen och jag älskar att prata med någon som är på samma intellektuella nivå, någon som varit med om något liknande min cancerresa och allt det väcker inom en.

Innan L kom igår kände jag mig ängslig. Jag hade pratat med farfar och sagt lycka till inför operationen. Han har cancer i matstrupen-magsäcken och läkarna har bestämt att de ska operera. Något jag känner mig delvis lättad över, det är framsteg, samtidigt finns oron. Vi pratade om det mesta rörande situationen och när vi närmade oss ett avslut och kom till ”kramkram, hejdå” trängde tårarna. Jag vet proceduren han ska igenom. Förberedelserna inför operation, provtagningar, undersökningar, läkarmöten och förberedelse. Duschen med Hibiscrub, det hemska antiseptiska medlet som förvandlar håret till en Svinto-boll och kroppen till en vandrande doftgran. En doftgran som luktar kliniskt, bakteriedödande och sterilt. Väldigt charmigt… Känslan av hur liten och sårbar man är i en sjukhussäng. Hjärnspöken som finns där och stundvis är omöjliga att värja sig mot. Tankarna på allt farfar sitter i har slungat in mig i en tidsmaskin. Året är 2011, månaden är 12, dagen är 20. Kvällen innan min hjärnoperation. Tusen tankar och ändå ett sådant lugn i kroppen och sinnet. Magen som annars vid nervositet och oro brukar vara i uppror var som spegelblankt vatten. Det kändes stilla, lugnt. På morgonen rullades jag ner till operationssalen, sövdes och neurokirurgen både borrade och sågade i mitt skallben. Den tanken är surrealistisk, för stor för att kunna ta in även om jag har minns dagarna och känner ärren när jag drar fingrarna genom håret. Det är inte lika lugnt i kroppen idag.

Jag tänker på turen jag har haft och tankarna vandrar åter till farfar. Samtalet och stunden innan vi lade på. Sedan Mårten ställde mitt liv på sin spets känns hela livet så skört. Allt kan gå förlorat på en kort sekund. Ett fel och livet kan vara förändrat för alltid. Jag kan inte bli annat än känslomässig, ledsen och orolig när jag tänker på farfar där han ligger på operationsbordet. Han har funnits med mig hela dagen och jag ber alla mina skyddsänglar att vaka över honom idag. Ta hand om honom den kommande tiden, jag ber att läkningstiden och återhämtningen går både så snabbt och smidigt det bara är möjligt. Inga komplikationer, tack. Snälla. Snälla. Tack.

Det var så skönt att ha L här igår, jag blev distraherad och fick tänka på annat. Oron skingrades för en stund och jag kunde må gott i hennes sällskap trots det stundande. Hon är så fin.

Emma