LIFE.

Ikväll är det fredagsmys här hemma. Tankarna hoppar och far, men jag har inte så mycket att säga just nu. Kryper ner i soffan och slår på en film. Imorgon sticker vi till syrran i Hagfors. Kräftskiva med mamma och Jonas, syrran och Fredrik – galet efterlängtat! Vill förbli flängandes hit och dit, men på tisdag får jag besök av min goa Göteborgare och tvillingsjäl; Martina, och hennes fina Fernet så klart. Det blir promenader, matlagning och allmänt härligt häng! Det gör nog att jag känner mig en aning mer okej med att vara i Borlänge.

life-flow-chartTa en noggrann titt på bilden och kom ihåg den.
Ha en fin kväll, kära läsare!

Emma

TO THE FULLEST.

Jag har knappt sovit inatt. Vände och vred, som alltid alldeles för exalterad för att ha ro att sova när jag ska ut och resa dagen efter. Speciellt en sådan här gång när jag ska iväg och få träffa massa efterlängtade vänner, mattesemester och till sist utbildning. Gårdagskvällen bestod i förberedelser med packning och pälsvård av en tussig pälsboll. Hon ska spendera kommande dagar med brorsan, sen farmor och farfar. Lyxigt och roligt värre tyckte hon redan igår när brorsan hämtade henne. Hon var minst sagt vild efter hennes sköna bad. Jag blir alltid lika varm i hjärtat när hon viftar på svansen så rumpan gungar och hela kroppen böjer sig. Så ivrig och glad att man ser att hon håller på att explodera, hon vet aldrig riktigt var hon ska ta vägen. Flyger fram och tillbaka och överöser alla med pussar. En vecka utan henne blir nog lite konstigt men skönt att det är jag som åker och inte hon.

Puss på ”morbror” som hon är så galet kär i.IMG_5785

Mitt lilla badmonster.IMG_5787

 

Tåget tuffar på i rasande fart och Göteborg närmar sig mer och mer. Nästan tomma och skönt tysta tåg har låtit mig vila i sätet där jag djupt sjunkit ner. Nu börjar jag dock bli otålig efter allt slumrande, vill vara framme.

Denna vecka läggs Mårten en aning åt sidan och jag tänker njuta till max – av allt. Göteborg, vänner och livet. Känslorna får fortsätta åka upp och ner som de vill. Folket jag ska till förstår ju så väl och det känns tryggt. I det kan jag vila. Annars känns det skönt att komma tillbaka till rutiner, på tisdag blir det samtal hos K igen. Det behövs. Men just nu känner jag mig otroligt glad, det finns få saker som slår känslan att vara på resande fot. Även om det ”bara” är inom Sveriges gränser. Återkommer när jag landat hos fina Martina imorgon.

Emma

JAG KOMMER IHÅG DIG.

Kommentaren som fick hjärtat att explodera och tårarna att tränga i tårkanalerna.

Emma. Jag vet inte om du kommer ihåg mig, det var så länge sen nu. År kanske, till och med. Jag vet inte hur jag tappade bort dig. Idag hittade jag dig igen.
Jag är glad, det verkar som att du har sunda människor (för dig) i din omgivning. Tiden går, och vi båda har genomgått vår egen resa.
Jag är ledsen att höra om Mårten, att han vuxit, även om det bara verkar som lite. Jag vet inte vad det innebär, och det vet säkert inte du heller i dagsläget. Önskar att jag kunde säga att allting ska bli bra. Jag tror att det blir det. Du verkar så sund Emma. Du verkar vara det jag vill vara – här. Jag vet att du inte är frisk, du har cancer, men på något sätt är du ändå så levande. Så mycket mer levande än så många andra jag känner. Det är fint att se. Och väldigt inspirerande. Jag har inte haft cancer, jag har haft ångest. Och med cancer gissar jag att det kommer en del ångest, för vissa i alla fall. Och det enda verkliga sättet för mig att hantera ångesten är att bara låta kroppen få vara. Bara tillåta att känna, och att vad som än händer är okej. En sorts tillit. En mycket svår en.

Jag ska bli läkare. Ditt samtal om din läkare och om dina erfarenheter är verkligen någonting jag ska ta med mig. Varje dag.

Är glad att jag hittade tillbaka.

Ville bara skicka en kram till dig. Även fast du kanske inte kommer ihåg mig.
/J

Jag kommer ihåg dig. Hur ska jag kunna glömma? Du har alltid haft ett fängslande sätt att skriva och ord som tröstar i en tröstlös situation. Du är ärlig och öppen med vad du tänker och känner, det finns inget mer befriande i min värld.
Tack för att du kommenterade, tack för att du orsakade explosionen av värme i mitt bröst.
Jag skriver till dig någon dag, men lova att inte ta mig på orden – för det är lite mycket nu.

Emma

UPPSALA-DAGEN. BESKEDET.

Vet inte var jag ska börja, mina tankar är spretiga. Hälsningarna har varit många, tankarna och förhoppningarna på bra besked likaså. Jag förstår så väl vad alla menar med bra besked och jag har själv gått och hoppats på det. Men vad är egentligen bra besked? Finns det över huvudtaget något som är bra när man pratar om obotlig cancer?

Från dag ett har läkarna sagt att situationen är ”bra” om tumören inte växer. Så länge tumören är inaktiv och oförändrad är det ”bra”, så bra som det någonsin kommer kunna bli. För tumören får de aldrig bort till 100%, säger de. När tumören väl börjar växa får man se vad som kan och behöver göras. Ett ”när” jag försökt att inte tänka för mycket på. Jag har fokuserat på att leva i nuet och njuta så mycket jag kunnat trots att det vissa dagar är svårare än andra. Mårten är likt en vilande vulkan. Man vet att den finns där och innebär en risk. Man vet att den en dag kommer få ett utbrott, frågan är bara när. Det kan gå 1 år, 5 år, 20 år, 100 år, men dagen kommer förr eller senare. För min del har varje MR varit en stor pärs. En period då mitt liv stannar och jag knappt vågar andas igen förrän jag har svaret. Varje gång jag fått svaret att Mårten inte växer har jag tillfälligt andats ut och tänkt ”herrejävlar, det var bra den här gången också, vilken tur”. Livet fortsätter i alla fall ett halvår till, men faran är inte över.

Till Uppsala. Jag vet inte om jag ska säga att det var bra besked, jag vill inte påstå att det var det. Det där ”när” blev i tisdags – Mårten är vaken, Mårten är aktiv. Läkaren ville inte säga speciellt mycket egentligen. Hon konstaterade att de ser en ytterst, ytterst liten tillväxt och ställde frågor om hur jag mådde och hur epilepsin är bland annat. Jag – som känner mig sämre i vänstersidan och epilepsin, tappar balansen och vinglar – förstår. Hon pratar om intensitet och att jag ska få göra en funktionell MR och en PET-röntgen. De vill veta mer innan de pratar eventuella åtgärder. De vill ta fler bilder för att se hur tumören ligger idag i förhållande till nervbanorna för vänstersidans motorik och om den blivit mer intensiv. Jag ber till gud att Mårten inte uppgraderat sig.

Under de 3 veckorna som gått sedan beskedet om en misstänkt tillväxt har jag pusslat. Suttit med olika scenarion och eventuella alternativ, lagt ihop det ena med det andra. Försökt föreställa mig, förbereda och bearbeta. Men dagen i Uppsala tog mitt pussel och slängde upp det i luften och lämnade alla bitar utspridda. Alla mina frågor kvarstår. Nu gäller det att ha is i magen, tålamod och omge sig med människor som får mig avslappnad och glad. Ovissheten och rädslan… ja, hur ska jag möjligtvis kunna beskriva hur den känns? Huvudet dunkar stundvis så det känns i både tänder och ögonglober, illamåendet gör sig påmind. Mårten rör sig, jag känner det och får panik. Vill krypa ur mitt skinn, byta kropp.

Dagen i Uppsala förgylldes ändå av skratt tillsammans med min mamma. Otroligt hur vi alltid finner skrattet i de mest jävliga situationer, en sådan här gång fattar jag egentligen inte hur. Här i bilen på väg till Uppsala och talanger har jag, men att få med oss inom ramen är inte en av dem förstår jag.

11900042_10153258983619263_3793649862888216357_n

Djurmo-Uppsala, en sträcka vi åkt alldeles för många gånger av helt fel orsaker.

Emma

SKRATT & KLURIGHETER, HAVET & VIN.

Igår tog jag tåget till Stockholm. En dag på Sandhamn i goda vänners lag stod på agendan. Prat, god mat, bygge av barkbåt, klurigheter, frågesport och badtunna. Allt arrangerat av, och med, Ung Cancer. När dagen gick mot sitt slut gick jag, A och I på uteservering. Några timmar med vin, prat och skratt senare traskade vi mot hotellet. Med en något kännbar sömnbrist vaknade jag hyper och exalterad över den kommande dagen. (Och den lyckade gårdagen.) Lyx-brunch med fin vän, följt av egentid och flanderande på Stockholms gator. Som jag njutit. Kameran glömdes en del, men några bilder fick jag. De får nu säga sitt, hunden ska rastas och sen huvudet få sin välbehövliga sömn. Mer beskrivande text sparar jag till nästa inlägg.

IMG_5277IMG_5289IMG_5280IMG_5282IMG_5287IMG_5285IMG_5284IMG_5301IMG_5304IMG_5319Under resans gång gav favvo-brillorna upp, så jag letade nya liknande. Men ja, uppenbarligen är jag väldigt ute och tydligen är denna form trenden. Det syns på bilden – jag är fortfarande en aning skeptisk och känner mig som en uggla.

Emma

LIVET.

Utanför på innergården hör jag barnbus och de vuxnas fikaprat. Grannen har kalas för sonen som blev 2 år igår. Lilla Rasmus som nyss låg och sprattlade som en liten parvel här hemma i soffan på nyår. Men alldeles uppenbarligen var det inte nyss. I morgon bär det av till Västerås för bebismys med paret Sestans dotter. Underbart, som jag längtat efter de föräldrarna och som jag ser fram emot att träffa deras lilla E. Äntligen. Och Västerås, nej det var inte igår det heller.

Gårdagen spenderades med L, som vanligt blev det prat ända in på småtimmarna. Även hon blir inom några månader mamma. Jag är så töntig när jag tänker på de här sakerna, men det är så mycket som händer inombords. Tårarna kommer i princip alltid. Så mycket glädje och lycka för vännernas skull och samtidigt sätter det igång en massa tankar på mitt eget liv och min tillvaro. Något saknas. Någon saknas.
drom-om-morgondagen-minns-gardagen-lev-idag
Emma

”DU HAR SKRATTAT BORT DET”

Känslorna fullkomligt bubblar inombords. Vet knappt vart jag ska börja. Ögonen tåras när jag tänker tillbaka och i bröstet känner jag lyckan pulsera. Du-dunk, du-dunk, du-dunk, du-dunk. Tänker inte gå in på den trista sommaren vi hittills haft, för ärligt talat bryr jag mig inte speciellt mycket över att det är molnigt och regnigt. Att jag är vit som en isbjörn och att vi snart är inne i juli och jag inte ens doppat stortån i vattnet. Nej, det är som det är och jag har så enormt mycket annat att vara glad över.

Förra helgen packades resväskan för examensfirande i Polen. Ett kärt återseende av Michaela som jag inte träffat på år och dagar. Vi har många fina och roliga minnen tillsammans och jag hade turen som fick henne som sällskap i söndags när vi lyfte från Arlanda mot Gdansk. 6 år har gått och jag kan knappt fatta att Mezgin – att du kära Mezgin – nu äntligen kan säga den där meningen. ”Jag är läkare.” Att jag fick och kunde vara med på den dagen är ett minne för livet. Något jag är så tacksam över att få vara en del av – att jag fick vara med på en av ditt livs största och viktigaste dagar. Det stockar sig i halsen i skrivande stund, känslorna ligger på ytan. Hela resan har väckt mycket känslor. Att få träffa alla människor, se lyckan och stoltheten lysa i familj och vänners ansikten. Och det med all rätt – det var dagar för glädjetårar, skålande i champagne och dans. Lyckan kändes total och den härliga stämningen gick verkligen att ta på.

Tröttheten var redan i söndags påtaglig och jag var en aning fundersam över hur det skulle gå med att sätta sig på rätt tåg, fixa mellanlandning, ta sig till hotellet utan att ha glömt något på vägen. Typ som att väskan ligger kvar och cirkulerar vid bagageutlämningen… Två virrpannor på resande fot varav en med hjärntrötthet, haha ja det fanns verkligen inga garantier för att det skulle gå smidigt, men med facit i hand kan jag konstatera att vi kompletterade varandra perfekt. Söndag, måndag och tisdag var dagar fulla av skratt, fest, god mat, lite sömn och flanerande på stan. En tur i Pariserhjulet och vi fick se denna underbara sommarstad från högre höjder. Så vackert! Jag påbörjade resan med låga förväntningar och med inställningen att vila och sova när jag kunde då hjärntröttheten känns. Att tänka förebyggande för att hålla hela resan. Istället blev det sömnbrist, full fart och skratt tills hela magen krampade och benen gav vika. Så förlösande att jag vill tjuta ut i glädjetårar. Spänningarna och knutarna i axlar och nacke var bättre än på länge och massören avslutade igår med att säga ”Ja, Emma, du har högst troligen skrattat bort en hel del av dina spänningar.” Jag vet ju det, att jag behöver skratta mer och jag förstår så väl vad alla som var med på examen gjorde där. Fina människor!

Lånade bilder från Mezgin och Halima.

_DSC3181_DSC3384_DSC3367_DSC3462

 

11059977_10153011899260875_4023917093535224497_n11146473_10153011998445875_6194675196867522717_n10982939_10155778382145311_2755999419796821440_o_DSC3614

10501751_10155778412350311_830232874199156112_n_DSC3697_DSC4017_DSC377411202572_10153011899775875_2674987591569922011_nTack till alla som var med och bidrog till den underbara stämningen. Så otroligt kul att till sist få träffa de man bara hört talas om! Och tack tack tack för att ni fick mig att skratta och må så bra!

Mezgin och Halima, mina vackra läkare. Det känns som en ära att få dela och minnas denna dag tillsammans med er. Stort grattis, ni är båda så väl förtjänta eran titel och jag är övertygad om att ni kommer göra ett fantastiskt jobb! Tro mig, jag vet vad jag pratar om, har ju med tanke på Mårten en hel del erfarenhet av läkare och deras bemötanden!😏 Ni kommer bli de bästa man kan tänka sig!❤️

11209512_10153011900305875_2928452537776629668_n

Emma

UNG CANCER LANDSMÖTE 2015.

Igår klev en övertrött och lyrisk Emma innanför dörren här hemma. Brorsan sa återigen att han mötte en annan Emma när han mötte mig vid tåget, precis som efter utbildningshelgen tillsammans med Ung Cancer. ”Du skiner som en sol och verkar vara uppe bland molnen. Full på ny energi och glada tankar”. Han har så rätt.

Helgen i Stockholm på UCs landsmöte har varit magisk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer inuti. Antar att det är alla otroliga människor, deras energi, kämparglöd, glädje och jävlaranamma. Atmosfären inom UC får mitt hjärta att explodera i lycka. Tröttheten, värken, oron och ångesten försvinner ut i periferin. Mårten får utrymme enbart som hatobjekt och ingen av oss drabbade kan säga Fuck Cancer nog.

Jag har skrattat så jag kiknat. Umgåtts och pratat så pirret i magen kittlar sådär underbart. Hört gripande berättelser, känt frustration och sorg över hur mycket djävulskap cancer ställer till med. Hur sjukvården ibland brister så där som den bara inte får. Jag har känt inspirationen växa under samtal med personer som gått från gravt förlamade till en nästintill normalt fungerande kropp – med tanke på omständigheterna. Människoöden där personen i fråga vägrat lyssna och istället gått emot oddsen och skapat sitt eget öde. Jag vill gråta, skratta, applådera ståendes och buga inför dessa tappra krigare. I hjärtegropen växer den där pulserande känslan av att ingenting är omöjligt. Jag har gått på ledarskaps-workshop och blivit ännu mer övertygad. Lyssnat på Johannes Hansen som är mental rådgivare och författade till boken ”Fuck your fears” och blivit frälst ännu en gång. Jag har stått på scen inför 250 av UCs medlemmar och dansat ”fuck your fears-dansen” och ropat ”jag tror på dig” till personen bredvid mig. Gissa om jag kände mig löjlig! Men jävlar vilken känsla det var när applåderna och jublet från publiken någon minut senare sköts rakt mot en. Rakt in i hjärtat. Den kicken vill jag känna igen.

Jag har skapat nya vänner och återförenats med de gamla. Jag har utmanat mig själv och efter allt det här, satt mig på tåget hem. 2 meter längre, minst. Vilket järngäng! TACK för dessa dagar!❤️ De har varit grymt roliga, utmanande, lärorika, inspirerande, fullproppade, lyxiga och alldeles alldeles underbara!

IMG_4467 (Mig på bilden hittar ni i rulltrappan till vänster, bra precis i mitten i rosa tröja och vit sjal! 😀 )

Emma

EN ANNAN DAGEN D.

Vi åt glass och pratade ända in på småtimmarna inatt. Min och Lenas grej är att prata, prata, prata och prata. Våra samtalsämnen och konversationer tar aldrig slut. Det enda som stoppar oss är klockan och insikten när man tittar på klockan och konstaterar ”jävlar”. Tiden sprang återigen och jag älskar att prata med någon som är på samma intellektuella nivå, någon som varit med om något liknande min cancerresa och allt det väcker inom en.

Innan L kom igår kände jag mig ängslig. Jag hade pratat med farfar och sagt lycka till inför operationen. Han har cancer i matstrupen-magsäcken och läkarna har bestämt att de ska operera. Något jag känner mig delvis lättad över, det är framsteg, samtidigt finns oron. Vi pratade om det mesta rörande situationen och när vi närmade oss ett avslut och kom till ”kramkram, hejdå” trängde tårarna. Jag vet proceduren han ska igenom. Förberedelserna inför operation, provtagningar, undersökningar, läkarmöten och förberedelse. Duschen med Hibiscrub, det hemska antiseptiska medlet som förvandlar håret till en Svinto-boll och kroppen till en vandrande doftgran. En doftgran som luktar kliniskt, bakteriedödande och sterilt. Väldigt charmigt… Känslan av hur liten och sårbar man är i en sjukhussäng. Hjärnspöken som finns där och stundvis är omöjliga att värja sig mot. Tankarna på allt farfar sitter i har slungat in mig i en tidsmaskin. Året är 2011, månaden är 12, dagen är 20. Kvällen innan min hjärnoperation. Tusen tankar och ändå ett sådant lugn i kroppen och sinnet. Magen som annars vid nervositet och oro brukar vara i uppror var som spegelblankt vatten. Det kändes stilla, lugnt. På morgonen rullades jag ner till operationssalen, sövdes och neurokirurgen både borrade och sågade i mitt skallben. Den tanken är surrealistisk, för stor för att kunna ta in även om jag har minns dagarna och känner ärren när jag drar fingrarna genom håret. Det är inte lika lugnt i kroppen idag.

Jag tänker på turen jag har haft och tankarna vandrar åter till farfar. Samtalet och stunden innan vi lade på. Sedan Mårten ställde mitt liv på sin spets känns hela livet så skört. Allt kan gå förlorat på en kort sekund. Ett fel och livet kan vara förändrat för alltid. Jag kan inte bli annat än känslomässig, ledsen och orolig när jag tänker på farfar där han ligger på operationsbordet. Han har funnits med mig hela dagen och jag ber alla mina skyddsänglar att vaka över honom idag. Ta hand om honom den kommande tiden, jag ber att läkningstiden och återhämtningen går både så snabbt och smidigt det bara är möjligt. Inga komplikationer, tack. Snälla. Snälla. Tack.

Det var så skönt att ha L här igår, jag blev distraherad och fick tänka på annat. Oron skingrades för en stund och jag kunde må gott i hennes sällskap trots det stundande. Hon är så fin.

Emma