MIN ONSDAG.

Klockan ringde som vanligt 07:45 i morse, men vad hände? 09:43 vaknade jag med ett ryck, tittade på klockan och flög upp. Hunden, som annars kan komma in och väcka en tidigt vissa gånger (även om de gångerna är extremt få) sov. Hon är allt som oftast en sjusovare och som hon njöt där hon låg med tassarna i vädret i puffen, hennes variant av vår Hästens. I sömnens efterdyningar slängde jag ihop frukost, gjorde mig klar och hann till och med se lite nyheter medan teet slank ner i halsen utan att bränna mig. Fråga mig inte hur, men trots att jag försov mig till terapin kl 11 så hann jag allt. Även med lite marginal och ingen större stress. Jag, som sedan Mårtens påverkan blivit rena rama sengångaren. Som Sid, charmören i Ice Age, ni vet han som läspar. Hah! Men det är sant, allt tar sådan frustrerande tid ibland att jag knappt kan förstå det.

Hann med bussen och i perfekt tajming gled jag in på Ks rum. Ett som vanligt vänligt och glatt ansikte mötte mig i dörren. Jag slog mig ner i fåtöljen, tog ett djupt andetag och kände hur känslorna började bubbla upp inombords vid tanken på dagens samtal. ”Vad pratade vi om förra gången?” frågade jag innan jag kom på mig själv. Vi tog upp tråden där vi slutade och fortsatte prata om mycket igen. Min otålighet, rädslan att våga leva. Dödsångesten, för mig själv, för Freja. Åh, jag går sönder vid blotta tanken på att något skulle hända henne. Vi pratade om relationer, glädje, livet och drömmar om framtiden. Fint, positivt och skönt samtal, känslomässigt förlösande.

Nu är jag trött. Det har varit mycket känslor idag, bra men energikrävande som alltid. Trötthet efter skön promenad med pälsbollen och nu matdags. Blir tidig kväll ikväll, efter Bolibompa ungefär.

Emma

UNDER JORD.

I onsdags drog jag och mamma till Stockholm, spa och rekreation var i fokus när vi checkade in på Yasuragi Hasseludden. Innan vi klev innanför dörrarna vände mamma sig om, stannade till och tittade mot solen och i samma stund fick jag den där känslan av Små stjärnorna, ni vet programmet som gick förut. Den där stunden alldeles innan de vänder sig om till publiken, vinkar och kliver in i molnet av rök. In i make-over-dimman och sedan kommer de ut som nya personer. Det var min förhoppning efter två nätter på spa. Att både jag och mamma skulle känna oss som nya människor, med mer krafter, avslappnade och lugna i både muskler och sinne. Vi gjorde nästan som barnen, fast vi vinkade mot solen och sa adjö till omvärlden, telefon, mail, Facebook och Instagram – vilken skön känsla det var att inte ha det pockandes hela tiden. Vi gick under jord och det var både behövligt och frigörande.

Vi började med fish spa, som var en… intressant upplevelse. Det var med skräckblandad förtjusning jag doppade ner fötterna i akvariumet med fiskar. Jag hatar fiskar, de är nog det äckligaste jag vet. Fick fokusera på att andas och stå emot den starka viljan att dra upp fötterna när fiskarna åt på mina fötter. Ja, äckligt, men fötterna var lena som en bebisrumpa efter en halvtimme, så jag var nöjd, och till och med lite imponerad. Dessutom inledde vi vistelsen med pirr i magen och skratt; det hade inte kunnat börja bättre. Resten av tiden hasade vi runt i våra yukatas och tofflor. Åt gott, pratade, gick på behandling och aktiviteter, simmade och guppade runt i de varma källorna. Det var några dagar när vi bara fokuserade på oss själva och varandra, enormt mysigt att få den kvalitetstiden ensam med mamma. Prat om mat, kultur, hälsa, framtid, minnen, relationer, drömmar, ja vi berörde nog det mesta mellan himmel och jord. Känner mig så glad över att jag hade henne med mig, hon gjorde alltihop ännu bättre.

Vid middagen på onsdagen var det en liten tjej som lutade huvudet mot fönsterbrädan – lagom avslappnad och trött, vi skrattade och sa ”det där är väl vi imorn”. Vid lunch dagen efter kom jag på mig själv att flertalet gånger vilja lägga huvudet i händerna. Kroppen ville liksom bara hänga och fortsätta vara lealös. Avslappnad, at last.

Det bor en liten geisha i mig – tro det eller ej med mina 183 cm – men hon finns där inuti.

10428009_10152870916304263_3675965125732788124_n

Vi ville ge cancern långfingret, synd bara att fotografen darrade på handen. Men jag tar det som positivt – vårt meddelande var tydligt. FUCK CANCER!

IMG_3882

Jag känner mig enormt tacksam mot Ung Cancer, som gett mig möjligheten att få ta med mamma på spa. Ett sätt att visa uppskattning och ge tillbaka efter allt hon gjort för mig. Kommer aldrig kunna tacka alla som gjort det möjligt, vet att jag sagt det förut och måste använda samma uttryck igen: alla tack i världen räcker inte. Men tack, tack UC och tack mamma. Min värld är verkligen full av värme och kärlek, i det är jag rik.

Emma

MIN BROR.

Han är mitt livs första minne. Han gör mig glad och kärleken till honom är oändlig. Det är verkligen en speciell känsla att få följa en person från dag ett. Från att de inte ens kan hålla huvudet uppe själv, gå eller prata och mer än 20 år senare prata om livet, relationer, drömmar och framtid. Att få följa dig, din utveckling, dina motgångar och framsteg, det är en ära. Det är precis vad det är, en enda gigantiskt stor ära.

Känslan när jag höll dig första gången kommer jag aldrig glömma. Hur hysteriskt du skrek på BB, både syster och jag tittade skärrat på den lilla kroppen som förde sådant hemskt liv. Vi var båda stolta storasystrar men kunde inte stå emot impulsen att sätta händerna för öronen. En sådan grinolle till bror ville vi inte ha haha, men det gick på en stund över och sedan var du bara fascinerande. Söt som en docka där du låg i famnen. Jag blir alltid rörd när jag tänker på dig, hjärtat liksom svämmar över av kärlek och minnen. Du som liten. Du idag.

Min bästa bror.❤️

11009851_10152846322284263_3633212993361984119_n

Emma