SKRATT & KLURIGHETER, HAVET & VIN.

Igår tog jag tåget till Stockholm. En dag på Sandhamn i goda vänners lag stod på agendan. Prat, god mat, bygge av barkbåt, klurigheter, frågesport och badtunna. Allt arrangerat av, och med, Ung Cancer. När dagen gick mot sitt slut gick jag, A och I på uteservering. Några timmar med vin, prat och skratt senare traskade vi mot hotellet. Med en något kännbar sömnbrist vaknade jag hyper och exalterad över den kommande dagen. (Och den lyckade gårdagen.) Lyx-brunch med fin vän, följt av egentid och flanderande på Stockholms gator. Som jag njutit. Kameran glömdes en del, men några bilder fick jag. De får nu säga sitt, hunden ska rastas och sen huvudet få sin välbehövliga sömn. Mer beskrivande text sparar jag till nästa inlägg.

IMG_5277IMG_5289IMG_5280IMG_5282IMG_5287IMG_5285IMG_5284IMG_5301IMG_5304IMG_5319Under resans gång gav favvo-brillorna upp, så jag letade nya liknande. Men ja, uppenbarligen är jag väldigt ute och tydligen är denna form trenden. Det syns på bilden – jag är fortfarande en aning skeptisk och känner mig som en uggla.

Emma

TIME WILL TELL.

Hon frågade mig ”När Emma?” och jag tittade ut genom fönstret där jag satt i fåtöljen. Funderade och svarade till sist ”Jag vet inte”. Det är 4e terminen i terapi hos K och samtalen där vi pratar om annat börjar öka i antal. Samtal där vi skrattar och kommer in på andra saker än cancer och ämnen som leder till oändligt med tårar och frustration. Vi pratar framtid och drömmar. Många ämnen vi fokuserat på under den här tiden börjar jag känna mig klar med. Jag inser att vissa saker är som de är, andra saker har hänt och går inte att göra ogjort. Några av samtalsämnen känner jag att jag vill kräkas över. Trött på det och just nu vet jag inte om jag kan vända de stenarna mer för att upptäcka nya saker.

Flera i min närhet har påmint mig om att försöka släppa. Fokusera på annat, att släppa det jag inte kan påverka. Ett tag har jag känt att glädjen i vardagen varit som bortblåst och jag har frenetiskt harvat runt. Men så händer det, nästan som att vakna upp en torsdagsmorgon och inse att poletten äntligen ramlat ner. Att de saker jag under en lång period funderat över faller på plats. Att det börjar bli dags för ett nytt kapitel. Kapitel: Gå vidare, livet och glädje. Så jag försöker välja umgänge med omsorg, aktiviteter likaså. Jag vill leva ett lyckligt liv och jag vet att det måste finnas glädje som väger upp och balanserar sjukdomens (och stundvis livets) påtagliga allvar. Det måste finnas pauser som fyller mig med energi. Sådant som gör att livslågan får mer syre och växer, så det positiva exploderar i bröstet. Mycket blir vad man gör det till och jag behöver tänka till i mina val. Vi har ett ansvar över vårt eget liv och vi har val, nästan alltid.

Jag vill inte vara orättvis. Ibland kommer livet med djävulskap vi inte kan påverka. Djävulskap som skapar kriser, som kräver tid. Vi kan inte styra, välja och påverka allt. Men det vi kan, borde vi påverka. Det vi kan borde vi välja. Jag väljer hur jag hanterar saker. Jag väljer glädje. Jag väljer att släppa och försöka gå vidare. Jag vill vara glad, leva fullt ut och jag vill verkligen ångra så lite som möjligt. Helst inget alls. Så Ks fråga ”när?”, det får livet utvisa. Jag tar babysteps, ett i taget, i mitt liv. Det ena leder till det andra och plötsligt står man där. Jag utesluter inget.

famous-life-quotes-tumblr-6

Emma

MIN ONSDAG.

Klockan ringde som vanligt 07:45 i morse, men vad hände? 09:43 vaknade jag med ett ryck, tittade på klockan och flög upp. Hunden, som annars kan komma in och väcka en tidigt vissa gånger (även om de gångerna är extremt få) sov. Hon är allt som oftast en sjusovare och som hon njöt där hon låg med tassarna i vädret i puffen, hennes variant av vår Hästens. I sömnens efterdyningar slängde jag ihop frukost, gjorde mig klar och hann till och med se lite nyheter medan teet slank ner i halsen utan att bränna mig. Fråga mig inte hur, men trots att jag försov mig till terapin kl 11 så hann jag allt. Även med lite marginal och ingen större stress. Jag, som sedan Mårtens påverkan blivit rena rama sengångaren. Som Sid, charmören i Ice Age, ni vet han som läspar. Hah! Men det är sant, allt tar sådan frustrerande tid ibland att jag knappt kan förstå det.

Hann med bussen och i perfekt tajming gled jag in på Ks rum. Ett som vanligt vänligt och glatt ansikte mötte mig i dörren. Jag slog mig ner i fåtöljen, tog ett djupt andetag och kände hur känslorna började bubbla upp inombords vid tanken på dagens samtal. ”Vad pratade vi om förra gången?” frågade jag innan jag kom på mig själv. Vi tog upp tråden där vi slutade och fortsatte prata om mycket igen. Min otålighet, rädslan att våga leva. Dödsångesten, för mig själv, för Freja. Åh, jag går sönder vid blotta tanken på att något skulle hända henne. Vi pratade om relationer, glädje, livet och drömmar om framtiden. Fint, positivt och skönt samtal, känslomässigt förlösande.

Nu är jag trött. Det har varit mycket känslor idag, bra men energikrävande som alltid. Trötthet efter skön promenad med pälsbollen och nu matdags. Blir tidig kväll ikväll, efter Bolibompa ungefär.

Emma