NÄR DAMMARNA BRISTER.

Känner mig känslomässigt slutkörd. Var på första samtalet hos Katarina idag efter sommaruppehållet. Hon blev en aning förvånad när jag satte mig i stolen och tårarna började rinna. Samtidigt skrattade jag över hysterin och frågade både mig själv och henne ”var sjutton ska jag börja?”. Hon tittade frågande på mig och jag började prata medan ögonlocken gick. Känns som ögonen hamnade i samma situation som tågrälsen mellan Laxå-Hallsberg i söndags; översvämning på grund av kraftig nederbörd. Ja, ungefär så.

Tanken med dagens samtal var att få ett avslut med K, vi skulle sluta cirkeln och säga hejdå. Jag skulle ut och leva livet. Satsa. Sommaren har varit en evig berg- och dalbana. Jag har varit på toppen där jag skrattat så kinderna och magen krampat, känt lyckan bubbla i bröstet. Jag har varit på botten där det känts som att tårarna aldrig kommer ta slut. Klumpen och oron har känts i magen och frågan ”kan det inte bara få vara lite lugnt?” har dykt upp i huvudet. Jag har inga höga krav på livet. Jag vill bara få leva det, fullt ut som jag vill, kanske är det nog så höga krav. Veckan i Göteborg sprang i väg. Att umgås med Martina de första dagarna var rätt galet. Vi känner knappt varandra sen innan men fick båda känslan av att vi känt varandra typ 10 år. Det finns så mycket förståelse, likheter och respekt. Blir blödig bara jag tänker på det, vilken människa. Hon gjorde från början ett starkt intryck på mig och efter veckan som gick tog hon ett stort kliv in i mitt hjärta. Utbytet med anda Ung Cancer-medlemmar brukar oftast vara stort och glädjen är många gånger även den stor. Sjukt egentligen med tanke på.

Helgen som gick var fullproppad med utbildning för oss medlemsträffsansvariga inom Ung Cancer. Det är alltid lika kul att träffa gänget men denna gång kände jag mig tankspridd. Bakslaget med Mårten fanns hela tiden i bakhuvudet och det är otroligt svårt att hålla sig samlad när den ena efter den andra kommer fram med kramar och omtanke. De vet min situation, det finns en förståelse. Vi delar och står alla på samma grund; cancer. Workshopen med Psykologparters var otroligt givande men det drog också igång många av mina tankar. Vi pratade om viktiga saker man ställs inför i mötet med andra medlemmar. Döden, behandlingar, rädsla, sorg och förluster, återfall, ovisshet, relationer, frustration och maktlöshet för att nämna några. Mitt känsloliv virvlade upp och hela lördag eftermiddag kom gråttåget var tjugonde minut ungefär. Samtalen om Mårten, min framtid, mina drömmar, min vilja att flytta och så mycket mer gjorde att allt byggdes på hög och till slut föll allt. Jag kom till gränsen där jag inte kunde hålla mig samlad längre. Mina dammar brast och tårarna forsade. Vill gråta några deciliter till när jag tänker på alla de som satt där med mig ända in på kvällskvisten. Vissa grät med mig, andra kom med kramar, kloka ord och viktiga påminnelser. Jag vet inte hur jag ska tacka er för stödet. Extra svårt att veta hur när det kommer till Ante, Caroline, Angelica, Daniel, Martin och Emma. Hur ska jag kunna tacka?

IMG_5875

Ung Cancer – såväl personal som medlemmar – ni ger mig ett stort leende på läpparna. Ni får mig att skratta även i de allra jävligaste av situationer. Ni får mig på något sätt ändå att känna att det kommer bli bra. Det ska bli bra. När jag gråter så står ni kvar, lyssnar, stöttar och bara finns där. Det är så fint att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Hoppet och jävlar anammat ni inger.❤️

Emma

TO THE FULLEST.

Jag har knappt sovit inatt. Vände och vred, som alltid alldeles för exalterad för att ha ro att sova när jag ska ut och resa dagen efter. Speciellt en sådan här gång när jag ska iväg och få träffa massa efterlängtade vänner, mattesemester och till sist utbildning. Gårdagskvällen bestod i förberedelser med packning och pälsvård av en tussig pälsboll. Hon ska spendera kommande dagar med brorsan, sen farmor och farfar. Lyxigt och roligt värre tyckte hon redan igår när brorsan hämtade henne. Hon var minst sagt vild efter hennes sköna bad. Jag blir alltid lika varm i hjärtat när hon viftar på svansen så rumpan gungar och hela kroppen böjer sig. Så ivrig och glad att man ser att hon håller på att explodera, hon vet aldrig riktigt var hon ska ta vägen. Flyger fram och tillbaka och överöser alla med pussar. En vecka utan henne blir nog lite konstigt men skönt att det är jag som åker och inte hon.

Puss på ”morbror” som hon är så galet kär i.IMG_5785

Mitt lilla badmonster.IMG_5787

 

Tåget tuffar på i rasande fart och Göteborg närmar sig mer och mer. Nästan tomma och skönt tysta tåg har låtit mig vila i sätet där jag djupt sjunkit ner. Nu börjar jag dock bli otålig efter allt slumrande, vill vara framme.

Denna vecka läggs Mårten en aning åt sidan och jag tänker njuta till max – av allt. Göteborg, vänner och livet. Känslorna får fortsätta åka upp och ner som de vill. Folket jag ska till förstår ju så väl och det känns tryggt. I det kan jag vila. Annars känns det skönt att komma tillbaka till rutiner, på tisdag blir det samtal hos K igen. Det behövs. Men just nu känner jag mig otroligt glad, det finns få saker som slår känslan att vara på resande fot. Även om det ”bara” är inom Sveriges gränser. Återkommer när jag landat hos fina Martina imorgon.

Emma

TILL ALLA ER – VÄRME, TACKSAMHET & RESPEKT.

Uppståndelsen har varit total. Igår publicerade Ung Cancer artikeln som handlar om ungas cancervård och min intervju hos Sveriges Radio. Det blev genast en explosion i mina sociala medier. Tankarna, de peppande orden, värmen, lyckönskningarna och all jäkla kärlek har fått ögonen att till och från tåras. Klumpen i halsen och lyckan bubblar upp över att se människor sprida värme, inte bara till mig, utan även till varandra. Samtidigt känns sorgen och frustrationen i bröstet när jag läser alla kommentarer från människor som berättar om deras egna erfarenheter med cancer. Men det är ju också så fint, så otroligt fint att få ta del av det. Så stort och modigt att våga berätta, att våga blotta sig. Jag känner mig tacksam att få ta del av det. Ju fler vi är som delar med oss av våran egen kamp, sorg, våra förluster och våra rädslor desto bättre kommer vi kunna hantera dem tänker jag. Att prata är att bearbeta. Att så kallat ”älta” är också att bearbeta. Det finns inget dåligt med det. Det gör att vi kommer vidare, det gör oss starkare så vi står bättre rustade för framtiden. Livet kommer inte med några garantier. Det slår ibland till med fullaste kraft och marken under en känns något otroligt skakig och osäker. Men att bearbeta gör en mer förberedd, även om livet vissa gånger kommer med utmaningar man aldrig kan vara 100 % förberedd på.

Efter detta överösande av hälsningar, peppande och lyckönskningar har jag funderat fram och tillbaka hur jag ska tacka. Jag kommer inte på något bra svar. Helst av allt skulle jag vilja ge er alla en kram, men det blir en aning svårt så det får helt enkelt bli så här.

Tack till dig som läst och delat inlägget vidare.
Tack till dig som skickat styrkekramar och tankar.
Tack till dig som håller dina tummar och tror på mig i min kamp.
Tack till dig som bidragit till debatten.
Tack till dig som hört av dig och berättat om dina egna erfarenheter med cancer.
Tack till dig som säger Fuck Cancer tillsammans med mig och alla andra cancerfighters.
Tack till dig som stöttar Ung Cancer.

Hur jag ska kunna förmå er att förstå vilken boost ni gett mig? Styrkan jag fått. Lyckan jag ändå känner trots denna dagliga kamp.

Till alla er som förlorat någon nära i cancer. En dotter eller son, en bror eller syster, en mamma eller pappa, en nära vän eller släkting. För alla er ska jag kämpa. För alla era nära som blivit änglar ska jag kämpa dubbelt. Jag ska kämpa för de som inte nådde ända fram, trots vilja, jävlaranamma, envishet, drömmar och mod. Det räcker uppenbarligen inte alla gånger och det är alltid lika orättvist oavsett vem det är som till slut blir övermannad cancern. Men jag tänker inte ge mig än på långa vägar. Jag har mycket krut kvar i mig och jag tänker göra allt för att vinna över Mårten. Jag ska göra allt för att han slutar växa, för jag har så galet mycket att leva för. Har en till otroligt viktig sak att säga; Fuck Cancer! Du kan dra, bara dra åt det helvete du hör hemma!

IMG_0244

Emma

SKRATT & KLURIGHETER, HAVET & VIN.

Igår tog jag tåget till Stockholm. En dag på Sandhamn i goda vänners lag stod på agendan. Prat, god mat, bygge av barkbåt, klurigheter, frågesport och badtunna. Allt arrangerat av, och med, Ung Cancer. När dagen gick mot sitt slut gick jag, A och I på uteservering. Några timmar med vin, prat och skratt senare traskade vi mot hotellet. Med en något kännbar sömnbrist vaknade jag hyper och exalterad över den kommande dagen. (Och den lyckade gårdagen.) Lyx-brunch med fin vän, följt av egentid och flanderande på Stockholms gator. Som jag njutit. Kameran glömdes en del, men några bilder fick jag. De får nu säga sitt, hunden ska rastas och sen huvudet få sin välbehövliga sömn. Mer beskrivande text sparar jag till nästa inlägg.

IMG_5277IMG_5289IMG_5280IMG_5282IMG_5287IMG_5285IMG_5284IMG_5301IMG_5304IMG_5319Under resans gång gav favvo-brillorna upp, så jag letade nya liknande. Men ja, uppenbarligen är jag väldigt ute och tydligen är denna form trenden. Det syns på bilden – jag är fortfarande en aning skeptisk och känner mig som en uggla.

Emma

KÄNSLORÖRAN.

”Men hur är det nu då? Med huvudvärken?” frågade han fundersamt. ”Jo men det är rätt okej ändå, det går framåt.” svarade jag. ”Hur illa är det, är det som migrän typ eller?” fortsatte han. Jag tänkte efter, försökte känna efter för att komma på en enkel förklaring att kunna förstå. ”Nja, jag skulle nog inte säga migrän, men huvudvärk, jag är lite trött idag så det känns i ögongloberna, och pannan…”. ”Det skulle jag kalla migrän” sa han. Jaha, tänkte jag och förstod i samma stund att mina referensramar skiljer sig drastiskt från någon annans. Jag har levt med den länge nu, huvudvärken. Som jag sa till I där vi satt i bilen påväg hem till M och E, minns jag knappt hur det är att inte ha huvudvärk. Jag tycker den har blivit bättre, vissa dagar och stunder känns det liksom lätt i huvudet. Det är oftast när jag mår bra, skrattar och känner mig relativt avslappnad.

Gårdagen i Västerås gav mycket energi. Att kliva av tåget och sätta fötterna på de välbekanta gatorna kändes magiskt på något vis. Det är verkligen en hemma-känsla som infinner sig. Lukten, känslan och atmosfären – går knappt att förklara, än mindre förstå för någon annan. På grund av Mårten blev jag tvungen att lämna stan. Åka tillbaka till Dalarna för att få stödet och hjälpen jag var i stort behov av. Nog känns det som att jag och Västerås har en hel del ouppklarat, som att jag inte är riktigt färdig. I Västerås hittar jag delar av mig själv som jag tappat på vägen, tjejen som jag var då och som fortfarande finns långt inuti vaknar till liv. Jag saknar mycket som har med Västerås att göra och en stor del av mig är kvar där än idag.

Hela känslolivet dansar runt i bröstet när jag tänker på det. Samma dag som jag får välkomna E till livet får jag några timmar senare reda på att Jakob somnat in. Jakob som jag nämnt tidigare, han som gav en elakartad och otroligt aggressiv hjärntumör en jävla fight. Jag vet liksom inte vad jag ska känna över det. Lyckan över E och sen sorgen över cancern, som tar liv alldeles för tidigt och ofta. Samtidigt som glädjetårarna tränger krockar det med ilskan. Jag vill skrika så lungorna sprängs, sparka, slåss och gråta tills jag faller ihop. Känner jag mig bedövad samtidigt som jag känner hur hjärtat argt slår och tårarna rinner. Vad fan ska man känna? Vad ska man tänka? Nej. Känslolivet kanske inte dansar direkt. Det är mer som en tromb eller virvelvind. Ett okontrollerat snurrande som inte är speciellt greppbart eller logiskt. En mix av olika utdrag ur känsloregistret, som vanligt. Jag hann aldrig träffa Jakob, som även han var en krigare i Ung Cancers Fuck Cancer-armé, men som vanligt när någon ung med hjärntumör går bort berör det mig extra, oavsett om jag kände dem personligen eller inte. Konstigt vore kanske annat… Han inspirerade mig, i min kamp.

Skänk en slant till min insamling här.

Skärmavbild 2015-07-14 kl. 21.10.40

Emma

VECKAN.

Dagarna som Agda 90+ börjar bli ett minne blott. Kroppen läker sakta men säkert och jag har satsat fullt ut på återhämtning och vila, bra mat och motion. Sömnen har verkligen varit sådär när jag knappt vågat röra mig på grund av stygnen och sovit på rygg. Jag har absolut fått större respekt för de som genomgått operationer i magområdet. Dagarna efter operationen har fått mig att inse vilken stor skillnad det är på att operera sig i huvudet och i magområdet – på gott och ont. Huvudet sitter där det sitter, fast och stilla, sedan kan man röra sig relativt fritt i resterande kroppen. Men att operera sig vid magen gör ju att man blir rätt begränsad i rörligheten. Jag har i alla fall känt det så, otroligt obehagligt att bara ta ett djupt andetag. Värken (i huvud och axlar/nacke) som jag lever med dagligen har jag lärt mig hantera genom djupandning. Problemet med värken jag haft efter laparoskopin var att varje andetag kändes som tusen nålar i hela överkroppen. Varje rörelse, varje steg kändes. ”Tandvärk i axlarna”, ja jag har fått känna på en ny typ av smärta och jag hade i början inte någon aning hur jag skulle hantera den. Så fort jag tog ett djupt andetag kände jag i samma stund misstaget…

Nu har det gått lite fler dagar och ”tandvärken” har släppt. Däremot har huvudvärken sen några dagar tillbaka slagit till med full kraft istället. Spänningarna i axlarna och käkarna… ja vad ska jag säga? Massage imorgon och jag har minst sagt ett stort behov. Annars har dagarna sett ganska likadana ut – promenader, vila, mat – och just det; veckans höjdpunkt: kaffeprat med efterlängtad Mezgin. Hon gör mig så genuint jävla glad och lycklig.❤️

Några glimtar ur veckan. Kossorna njöt där i sommargräset, Freja och jag likaså på vår favoritslinga runt Dalälven.
IMG_4768IMG_4798 IMG_4795 IMG_4790

IMG_4814

IMG_4784Jag försöker njuta av livet mer, varje dag. Veckan avslutades med frisörlyx och en regnig tur till Leksand för brunch – synd flera av medlemmarna blev sjuka i sista stund inför vår träff i Ung Cancer. Men det var värt att åka ändå – kan varmt rekommendera Leksands Gårds Cafés brunch på söndagar! Mums!😋

Jag tränar också på att se det jag har och vara tacksam för det. Idag tackar jag för Freja, soffhäng och söndag. Känns extra mysigt när det smattrar på fönsterbläcket utanför.

Emma

DE IHÅLIGA ORDEN – DEL 1.

”Du kan leva precis som vem som helst, så hem och lev ditt liv nu Emma!” Ungefär så lät det när jag hade genomgått operation och avslutat strålningen. Där stod jag, skräckslagen inför att lämna sjukhusmiljön, tryggheten och återvända hem, tillbaka till livet. Jag hade så många frågor. Vad ska jag tänka på? Finns det något jag inte får eller inte bör göra? Finns det något jag kan göra för att underlätta? Något jag kan äta som hjälper kroppen på vägen? (Numera min första fråga vid kroppsliga problem och behandlingar – använd maten som din medicin!) Listan på frågorna var lång.

Läkarens – nej, fel – läkarnas svar är alltid ”nej, du kan inte göra någonting”, och jag förstår det samtidigt som jag blir så galet provocerad och frustrerad. För det finns mycket man kan göra för att underlätta, hjälpa och stärka när kroppen och psyket befinner sig mitt i en rådande sjukdom och kris. Något jag lärt mig på vägen under min.

Sitter här och tänker på de där orden ”gå hem och lev ditt liv”. Det är verkligen det jag försöker med. Det jag jobbar på. Men det är inte så enkelt. Ända sedan jag i små steg börjat aktivera och engagera mig mer, främst inom Ung Cancer, men också umgänge och små tågresor, stöter jag på nya utmaningar i olika situationer. Vilan – som fortfarande är A och O – får inte samma stora utrymme. Ibland uteblir den pga livets ständiga pusslande. Hjärnans förändrade förutsättningar skapar begränsningar som vissa dagar är mer märkbara än andra. Tröttheten i huvudet, tyngden i kroppen, spänningarna i axlarna. Hjärtat som av oro och rädsla ibland hoppar över ett slag. Sömnen som uteblir eller tårarna som aldrig slutar rinna. ”Hem och lev ditt liv”, som om jag kunde hoppa tillbaka in i det liv jag levde innan som att inget hänt. Så ihåligt. Så orealistiskt.

Nu står jag inför en ny utmaning, återkommer om den i nästa inlägg. Men dagarna sen senast har bestått av vila, Freja-kärlek och vacker natur, rogivande och stärkande promenader och boostande mat. Det är så det är just nu. Ni är en hel del som hört av er och det är så frustrerande att telefonsamtalen är en sådan sak som så tydligt blir lidande när jag satsar på mitt liv. När jag prioriterar andra saker än enbart vila. Något så enkelt som att prata en sväng i telefonen är idag också något som kan hjälpa eller stjälpa huvudvärken och öronen som tjuter. Svår balansgång. När jag tänker på min vardag och hur jag hela tiden gör ett förebyggande jobb vill jag bara fnysa åt läkarens ord. För mig är det en hel vetenskap att ta sig tillbaka till livet och fortfarande ha hälsan och orken i behåll. Jag har många ämnen jag vill prata om här på bloggen, så jag kommer dela upp dem i kommande inlägg. Del 1, 2 osv, ni får se.

Dagens ljuvliga promenad runt älven.

IMG_4663 IMG_4670 IMG_4673

”Tjooohoooo vad härligt det här är Matte, nu kommer jag!” sa Freja där hon sprang så benen gick som trumpinnar. Åh, min älskade pälsboll vad du gör livet lättare att leva.❤️

Emma

UNG CANCER LANDSMÖTE 2015.

Igår klev en övertrött och lyrisk Emma innanför dörren här hemma. Brorsan sa återigen att han mötte en annan Emma när han mötte mig vid tåget, precis som efter utbildningshelgen tillsammans med Ung Cancer. ”Du skiner som en sol och verkar vara uppe bland molnen. Full på ny energi och glada tankar”. Han har så rätt.

Helgen i Stockholm på UCs landsmöte har varit magisk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer inuti. Antar att det är alla otroliga människor, deras energi, kämparglöd, glädje och jävlaranamma. Atmosfären inom UC får mitt hjärta att explodera i lycka. Tröttheten, värken, oron och ångesten försvinner ut i periferin. Mårten får utrymme enbart som hatobjekt och ingen av oss drabbade kan säga Fuck Cancer nog.

Jag har skrattat så jag kiknat. Umgåtts och pratat så pirret i magen kittlar sådär underbart. Hört gripande berättelser, känt frustration och sorg över hur mycket djävulskap cancer ställer till med. Hur sjukvården ibland brister så där som den bara inte får. Jag har känt inspirationen växa under samtal med personer som gått från gravt förlamade till en nästintill normalt fungerande kropp – med tanke på omständigheterna. Människoöden där personen i fråga vägrat lyssna och istället gått emot oddsen och skapat sitt eget öde. Jag vill gråta, skratta, applådera ståendes och buga inför dessa tappra krigare. I hjärtegropen växer den där pulserande känslan av att ingenting är omöjligt. Jag har gått på ledarskaps-workshop och blivit ännu mer övertygad. Lyssnat på Johannes Hansen som är mental rådgivare och författade till boken ”Fuck your fears” och blivit frälst ännu en gång. Jag har stått på scen inför 250 av UCs medlemmar och dansat ”fuck your fears-dansen” och ropat ”jag tror på dig” till personen bredvid mig. Gissa om jag kände mig löjlig! Men jävlar vilken känsla det var när applåderna och jublet från publiken någon minut senare sköts rakt mot en. Rakt in i hjärtat. Den kicken vill jag känna igen.

Jag har skapat nya vänner och återförenats med de gamla. Jag har utmanat mig själv och efter allt det här, satt mig på tåget hem. 2 meter längre, minst. Vilket järngäng! TACK för dessa dagar!❤️ De har varit grymt roliga, utmanande, lärorika, inspirerande, fullproppade, lyxiga och alldeles alldeles underbara!

IMG_4467 (Mig på bilden hittar ni i rulltrappan till vänster, bra precis i mitten i rosa tröja och vit sjal! 😀 )

Emma

LOVELY NATURE.

Helgen har jag spenderat hos mamma och Jonas. Upprensning på gården under dagen, grillad tonfisk och vin till kvällen. Allmänt skönt häng och promenader i rogivande miljö. Freja njöt när hon fick springa lös på åkrarna i skogen och nosa efter alla djur som tidigare sprungit där. Hon får aldrig nog och jag ser hur busen i henne vaknar till liv. Hon lever upp och det spritter i både tassar och ben. Busiga upptåg.IMG_4209

Det går fort med det gröna nu. Bara sedan i torsdags märks det stor skillnad nere vid älven. Naturen spirar och vi utnyttjar det till max. Veckan består av rutiner, vila, promenader och förbereder inför kommande resor. På onsdag bär det av till farfar och Uppsala, på fredag Stockholm och UC – jag längtar så jag går av! Tills dess: make the best of what you’ve got!
IMG_4222 IMG_4224

Fick en bra påminnelse idag. When you say ”Yes” to others, make sure you are not saying ”No” to yourself.

Emma

DJUR OCH NATUR.

Igår fick jag möjligheten att göra något jag otroligt länge längtat efter: rida, och dessutom islandshäst! Tack vare Ung Cancer fick vi en riktigt fin dag i stallet. Rogivande miljö och en både skön och spännande ridtur ute i skogen. Jessica sa att det var som balsam för själen och jag kan inte annat än att hålla med. Djur och natur är underbart läkande!

Jag som (för typ 10 år sen kanske) gick i ridskola några år kände mig lite nervös. Jag fick inte det bästa avslutet på stalltiden pga att stallet då genomgick diverse förändringar och hästarna var både trötta och smått bråkiga. Jag fick ofta de där hästarna som utmanade, sparkades och nafsade, bockade och envisades. Så ja, jag slutade inte på topp och med åren har jag känt en vilja att komma till ro inför hästar. Varken känna mig orolig eller rädd. Jag saknar ridningen, det är en så underbar känsla. Igår kändes som jag nådde mitt mål och kom över rädslan. Jag tänkte lite som Pippi Långstrump – Jag tar det med kommando! – och det gick galant. Hästarna var dessutom hur snälla som helst. Kanske bara var Antes som var lite busig haha!

Synd för er som avbokade i sista stund, för ni missade något. Men det kommer förhoppningsvis fler chanser!

Ante, jag och Jessica – alla tre lika nöjda över äventyret med hästarna i skogen!
IMG_4181

Idag är jag en aning mör i kroppen, så jag vilar mig i form, busar och myser med dessa sköningar!
IMG_4189

Hopppas ni har en lika fin helg som jag!

Emma