UNDER JORD.

I onsdags drog jag och mamma till Stockholm, spa och rekreation var i fokus när vi checkade in på Yasuragi Hasseludden. Innan vi klev innanför dörrarna vände mamma sig om, stannade till och tittade mot solen och i samma stund fick jag den där känslan av Små stjärnorna, ni vet programmet som gick förut. Den där stunden alldeles innan de vänder sig om till publiken, vinkar och kliver in i molnet av rök. In i make-over-dimman och sedan kommer de ut som nya personer. Det var min förhoppning efter två nätter på spa. Att både jag och mamma skulle känna oss som nya människor, med mer krafter, avslappnade och lugna i både muskler och sinne. Vi gjorde nästan som barnen, fast vi vinkade mot solen och sa adjö till omvärlden, telefon, mail, Facebook och Instagram – vilken skön känsla det var att inte ha det pockandes hela tiden. Vi gick under jord och det var både behövligt och frigörande.

Vi började med fish spa, som var en… intressant upplevelse. Det var med skräckblandad förtjusning jag doppade ner fötterna i akvariumet med fiskar. Jag hatar fiskar, de är nog det äckligaste jag vet. Fick fokusera på att andas och stå emot den starka viljan att dra upp fötterna när fiskarna åt på mina fötter. Ja, äckligt, men fötterna var lena som en bebisrumpa efter en halvtimme, så jag var nöjd, och till och med lite imponerad. Dessutom inledde vi vistelsen med pirr i magen och skratt; det hade inte kunnat börja bättre. Resten av tiden hasade vi runt i våra yukatas och tofflor. Åt gott, pratade, gick på behandling och aktiviteter, simmade och guppade runt i de varma källorna. Det var några dagar när vi bara fokuserade på oss själva och varandra, enormt mysigt att få den kvalitetstiden ensam med mamma. Prat om mat, kultur, hälsa, framtid, minnen, relationer, drömmar, ja vi berörde nog det mesta mellan himmel och jord. Känner mig så glad över att jag hade henne med mig, hon gjorde alltihop ännu bättre.

Vid middagen på onsdagen var det en liten tjej som lutade huvudet mot fönsterbrädan – lagom avslappnad och trött, vi skrattade och sa ”det där är väl vi imorn”. Vid lunch dagen efter kom jag på mig själv att flertalet gånger vilja lägga huvudet i händerna. Kroppen ville liksom bara hänga och fortsätta vara lealös. Avslappnad, at last.

Det bor en liten geisha i mig – tro det eller ej med mina 183 cm – men hon finns där inuti.

10428009_10152870916304263_3675965125732788124_n

Vi ville ge cancern långfingret, synd bara att fotografen darrade på handen. Men jag tar det som positivt – vårt meddelande var tydligt. FUCK CANCER!

IMG_3882

Jag känner mig enormt tacksam mot Ung Cancer, som gett mig möjligheten att få ta med mamma på spa. Ett sätt att visa uppskattning och ge tillbaka efter allt hon gjort för mig. Kommer aldrig kunna tacka alla som gjort det möjligt, vet att jag sagt det förut och måste använda samma uttryck igen: alla tack i världen räcker inte. Men tack, tack UC och tack mamma. Min värld är verkligen full av värme och kärlek, i det är jag rik.

Emma

UNG CANCER & MEDLEMSTRÄFF.

Är du mellan 16 och 30 år, har eller har haft cancer? Eller är du anhörig till någon cancerdrabbad? Bli då medlem i Ung Cancer. För mig som medlem har det öppnat dörrar till en värld jag länge känt att jag behövt. Den där känslan av att vara ensam är så långt ifrån verkligheten, hur verklig den än känns. UC är en fantastisk mötesplats, full av förståelse, gemenskap, glädje, tillåtelse, kämparglöd och jävlar anamma. I Ung Cancer kan jag slappna av, där kan jag bli förstådd, där har jag mött människor jag kan prata med, som förstår mig. Människor att utbyta erfarenheter med, dra lärdom av, få samt ge tips och råd. Där känner mig lugn, där känner jag mig hemma.

Som medlem får du tillgång till medlemsträffar, samtalsvän, aktiviteter, stipendium, rehabläger och mycket mycket mer. Du får stöd, hjälp och tips och det måste vara bland det bästa med Ung Cancer; de försöker alltid hjälpa till på något sätt. Även om de kanske inte kan göra allt, lösa alla dina problem, så kan de hjälpa till med något. Ung Cancer är långt ifrån omöjliga, så tveka inte att höra av dig oavsett vilken fundering det gäller!

För att bli medlem; klicka här som drabbad, eller klicka här för att bli medlem som anhörig. Det är gratis och kravlöst, du sätter ribban för hur mycket eller lite du vill vara med på.

Idag kl 18:00 är det medlemsträff för cancerdrabbade medlemmar i Borlänge. Är du inte medlem? Se ovan och bli det! 😀 Vi fikar, pratar och umgås – jag går alltid därifrån och känner mig inspirerad, glad och varm i hjärtat över att få träffa andra i liknande situation. Glädje och skratt är det en hel del av i våra träffar måste jag erkänna,  det är avslappnat och givande.

Plats idag: Café Peace & Love på Borganäsvägen 39, mitt i stan. Hoppas vi ses där! :)

Emma

HELGEN I BILDFORMAT.

Blir så glad i hjärtat när jag ser det här gänget! En helg var alldeles för kort tid att hinna prata och umgås med alla.

mtautbildning_grupp1-2mtautbildning_killar1mtautbildning_ungcancer1-2

Blev så glad när jag fick reda på att det var pärldag i Stockholm på söndagen. I väntan på tågen stack vi dit och det var rörande att se alla som kom för att pärla armband, fika och umgås!

image20

Eftersom jag blivit sämst på att ta bilder har vänliga själar lånat ut sina bilder från helgen. Bild 1, 2 och 3 är lånade från Ung Cancers blogg och bild 4 är lånad av Lotta. Tack! :)

Emma

UNG CANCER.

Utbildningshelgen… Ja, alltså utbildningshelgen med Ung Cancer, vad ska jag säga? Finner knappt ord som gör känslorna rättvisa över vad jag känner. Igår när tåget tuffade hemåt trängde tårarna bakom ögonlocken. Jag tittade ut genom fönstret och tänkte tillbaka på de senaste dagarna. Intensiva, men så oerhört givande. Värmen och lyckan i hjärtat blev till slut för mycket där jag satt och pillrade på mina nypärlade Fuck cancer-armand. Jag hade svårt att ta in allt som hänt men leendet sprack upp i ansiktet.

Informationspass följt av spännande föreläsningar och utvecklande workshops var helgen fullproppad. Jag som har ett brinnande intresse för kampen mot cancer, önskningar om att få föreläsa och skriva var överlyrisk. Träning i ledarskap och att hålla svåra samtal, workshop om att prata inför andra – alla tre sådana saker jag vill jobba mer på. Mellan passen var det mat, prat, fotografering, fika, SPA och trevligt häng. Jag blir imponerad över att det är så högt i tak inom organisationen med tanke på det tunga vi alla är där på grund av – cancern. Tungt ämne men det enda man kan känna är värme, glädje och lycka.

Att få träffa så många människor som man har någonting gemensamt med – cancer i sig, dåliga erfarenheter från sjukhuspersonal, fel besked, framtidsoro, kroppsliga åkommor, trauman, relationsproblem etc. Men också positiva saker som gemensamma intressen, tankesätt och framtidsmål. Att få träffa andra som gör det jag själv vill närma mig, eller att få ta del av deras synsätt på saker som skiljer sig från mitt eget har varit lärorikt. Jag känner mig ärad av att få vara en del av Ung Cancer, att få den fina uppgift jag fått. För mig står Ung Cancer för så mycket värme. Det spelar ingen roll om du har varit medlem flera år eller blev det igår, du är lika välkommen med öppna armar oavsett. Man blir accepterad för den man är, med det bagage man har och bemötandet är inte ”stackars dig”. Svaret är ”vi fightas med dig och vi ska göra allt för att vinna”. Folk vågar stå kvar, lyssna, bemöta och stötta. Klappa på axeln eller ge en kram om det är det man behöver.

Annica sa det så bra; jag kan inte slita mig!, Ante sa det så bra; vill göra mer! och det får nog sammanfatta mina känslor Ung Cancer och dessa dagar. Hjärnan är mör nu, men Mårten har fått sig en rejäl känga av hat i helgen. För alla hatar vi cancer lika mycket. Hatar, verkligen hatar cancer.

Emma

FREDAGSFUNDERINGAR.

Det är som alltid, kan jag känna, lika givande att prata och umgås med likasinnade. Vare sig det gäller t.ex. kampen mot cancer, hälsa och livsstil eller passionen för skrivandet. Gårdagens kväll spenderades på Ung Cancers medlemsträff, där C och jag pratade om allt mellan himmel och jord. Cancern, sommaren som gått, det kommande och relationer. Förändringar som skett och svårigheter som uppstått sedan cancern kom och rörde upp molnet av kaos och utmaningar. Hon förstår, även om vi har olika cancer. Det är en lättnad att inte behöva förklara speciellt mycket, det räcker med att berätta en gång sedan vet hon hur det är. Hur det hela tiden pågår, hur tankarna pockar, oron som kommer och går. Dödsångesten, sorgen över det man fått avstå och förlusterna man gjort. I form av vänner till exempel. Samtidigt som vissa av vännerna försvunnit inser jag (eller ja, vi båda vågar jag nog påstå tror jag) att andra tillkommit. Andra vänner som förstår, som accepterar en för den man är idag och stöttar en i det man sitter i. Vänner som orkar stå kvar. C förstår ytan som säger en sak och insidan som säger något helt annat. Cancern syns inte längre för någon av oss och frustrationen över människor som inte förstår finns där ständigt. Jag finner en tröst i att prata med andra som sitter i samma situation. Det är en lätthet att inte behöva förklara och samtidigt se att mottagaren inte förstår, vilket leder till att alla muskler i kroppen spänner sig i frustration. Att inte behöva stånga sig fram för att bli hörd, att bli förstådd.

Det är få dagar som passerar utan en enda tanke på J och hennes bortgång i sommar. Tyngden som kommer i vardagen i och med sjukdomen gör en skör för omgivningen. Sommaren har varit en blandning av eufori och dödsångest. De mörka stunderna kräver enormt mycket styrka och fokus av en. Vissa gånger har det känts som jag trampar vatten med kramp i benen. Viljan att lägga sig ner och ge upp åker förbi, sedan kommer den andra viljan. Viljan till livet och man fortsätter trampa och veva med armarna, allt för att fortsätta hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag tror få lägger sig ner och ger upp, det går nog emot den mänskliga överlevnads instinkten. När krampen i benen kommer gäller det att vara smart. Jag är nog inte ensam om att ha blivit tvungen att ta bort vissa personer ur mitt liv, verkligen försiktigt välja vilka jag spenderar tid med. Det är nog det som gjort att jag tagit mig igenom den här sommaren och inte drunknat. Det som bidragit till att jag mår bättre, trots omständigheterna. Vissa tycker säkert jag har konstiga prioriteringar och att jag har gjort val de inte förstår. Men när veckorna består av en fight 24/7 för att överleva blir man närmast sig själv. Också något jag tror hör till den mänskliga överlevnadsinstinkten. Människor som drar ner kan lätt bli det som avgör om man klarar fighten eller inte. Då kan och får det helt enkelt inte längre ta plats, i alla fall inte i mitt liv. Jag tänker ta mig igenom det här och då gärna också må så bra det bara är möjligt.
Ibland får vi betala ett högt pris för att få vara i livet. Knappast som ett dagspass på Liseberg för 400 kr, även om vardagen ofta påminner om Balder. Det gäller att välja väl, där man åker upp och ner i livets berg- och dalbana. Välj de som förstår, välj de som får dig att må bra, välj de som stöttar och finns där. Ta bort allt som blir ett hål i ditt energikonto, det som tynger för mycket. Jag blev tvungen till det och i början var det förjävligt och känslomässigt jobbigt. Idag har jag fått en stor belöning i form av energi och lycka. Inte mer tyngd än den jag är påtvingad att stå ut med i och med Mårten. Så det där höga priset som livets villkor kommer med känns ändå värt det. Krampen i benen sitter liksom inte i just idag och ankaren som drog ner har jag kastat loss.
Emma

SÅ BLEV DET 25E MAJ TILL SLUT.

Om några timmar bär det av till Stockholm. Dagen som jag längtat efter i flera veckor är äntligen här. Har nog inte fattat det riktigt. Vet inte hur jag ska försöka förbereda mig heller, tror inte det går.

Mårten bråkar som fan med mig idag… Det är då så typiskt. Värmen gör att jag flyter bort – ska inte klaga, för jag älskar det – men den verkar trigga den lille igelkotten i mitt huvud. Värme = mer huvudvärk. Faaaaakk, vad matt jag blir. M och J dyker snart upp och förhoppningsvis vill den lille kameran ladda klart så jag kan föreviga kvällen.

Mingel med Ung Cancer, vem vet, vi kanske ses där?!

Emma

DET SKEDDE JUST ETT MIRAKEL.

Självaste Julia Mjörnstedt från Ung Cancer ringde mig för en stund sen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Tårarna forsade och jag var stum. Chockad, lättad, glad, förvånad. Kunde inte förstå att någon sa ”det här tar jag tag i, du ska inte behöva göra det här. Kan vi göra någonting så gör vi det. Du ska plocka fram godispåsen och se en film, njut.”

Tror ingen förstår vilken lättnad det är, att bara veta att de i alla fall försöker. Att de kämpar åt mig och att jag inte behöver ta striden själv. Jag kan koppla av. Va? Kan jag koppla av? Behöver jag alltså inte lyfta luren och tjata på någon idag?

Tårarna av lättnad går bara inte att stoppa.

Emma

GOD MORGON? NEJ, GOD DAG!

Lyssna på Spotify: Timbuktu – Övertygad.
He’s the shit.

Har äntligen fått iväg mitt mail till Ung Cancer, det var ju på tiden. Det skulle betyda allt i världen att få ett svar. Sen fortsätter väl striden med Länsförsäkringar angående min sjukförsäkring. Återigen ett svar som inte säger ett skvatt om mina frågor. De pratar runt allt och hänvisar till nån byrå för prövning i ärendet. Idioti, svara istället. Det kanske är dags att slänga in slicen med att jag går vidare till rätten för prövning i ärendet istället…

Känns som jag stångar mig blodig här och var just nu. Varför kan inte allt bara fungera? Västerås sjukhus fortsätter vägra godkänna förflyttningen, men idag hoppas jag på att jag får två samtal. Ett från Patientnämden och ett från Uppsala, förhoppningsvis har de något konkret att komma med.

Det vart ett mycket trevligt kaffebesök igår, men idag är jag helt slut. Korkat av mig att vara uppe från 06 till 00 och dessutom vara mer aktiv än vanligt. Haha, vad tänkte jag?

Blir marathon med E, Vince, Turtle och Drama idag.

Emma